Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks

Denna berättelse skrevs från början som en resedagbok, och publicerades som 23 fristående texter. Den har efteråt redigerats om och återpublicerats som en reseberättelse.

Elvis has left the building

När: 7 november 2010
Var: Bangkok, Thailand

Bangkok är utan tvekan en av världens mest överskattade städer. Den hamnar återkommande på listor som rankar turisternas favoritstäder. Eftersom jag saknar intresse av att handla såväl piratkopior som prostituerade så har jag aldrig riktigt förstått charmen med Bangkok.

Precis som så många andra asiatiska storstäder är den överbefolkad, smutsig och fylld av avgaser. Den höga temperaturen och luftfuktigheten gör det knappast bättre. Det finns egentligen stortstäder i Asien som är betydligt värre och mycket mer ointressanta än Bangkok. Men skillnaden är att dessa sällan hamnar på listor över turisternas favoritstäder.

Jag vaknade på morgonen av ett SMS. Ett par vänner i Sverige hade precis lämnat vintern för att åka till Thailand i tre månader. De var nu på väg till Bangkok där de tänkte stanna ett par dagar. De visste inte om att jag var här. Jag skulle egentligen ha varit i Vietnam, men nu hade jag lite oväntat hamnat i Bangkok.

Jag ansåg mig ha planerat min resa väl innan, och varit högst ambitiös när det gällde vad jag skulle hinna med under de närmaste veckorna. Tidsplanen raserades dock redan första dagen. Istället för Hanoi så bodde jag nu i utkanten av Bangkok. Det var söndag, och jag kunde tidigast komma till Hanoi dagen efter.

Jag svarade på meddelandet, och var glad över att istället få träffa mina vänner som jag inte sett på länge. Vi beslutade oss för att träffas på helgmarknaden i norra Bangkok. Jag var imponerad över att de orkade vara så aktiva efter en lång flygresa och ingen sömn. Men efter ett par timmar gav de upp, och vi beslutade oss istället för att träffas senare på kvällen och då äta en middag tillsammans. Jag blev kvar på helgmarknaden, och hade förvånansvärt trevligt.

Jag hade inga planer på att handla något, men roades av allt som erbjöds. Jag hittade det afrikanska brädspelet Kalaha, vilket jag beslutade mig för att köpa. Jag spenderade hela dagen här utan att ens märka att timmarna försvann.

På kvällen så träffades vi på en restaurang nära vattnet, där en Elvis-imitatör sjöng för gästerna. Det kändes väldigt kitschigt, men samtidigt var det underhållande. Vi tittade mot vattnet, och där passerade båtar med restauranger, och på marken sprang kackerlackorna mellan borden. Lite senare på kvällen, när Elvis slutat sjunga, så gick jag till baren. Vem sitter där, om inte Elvis. Han satt på en barstol och kollade sin Facebook. Det hela kändes enormt surrealistiskt, men min kväll hade varit lyckad. Bangkok hade faktiskt varit betydligt bättre än väntat denna gång.


Igelkottar och råttor på menyn

När: 8 november 2010
Var: Hanoi, Vietnam

Jag fick en bra känsla av Hanoi. Jag gillade vad jag såg. Man märkte snabbt av det franska kolonialimperiet och det som en gång varit Franska Indokina. Den vackra franska arkitekturen dök upp överallt, vilket även stadens fyra miljoner motorcyklar gjorde. De flesta som körde motorcykel bar munskydd, men nästan ingen hade hjälm. Avgaserna i Hanoi var fruktansvärda, men husen var vackra.

Jag lämnade av mitt bagage, och begav mig snabbt ut på gatorna. Det började bli kväll, och till min förvåning märkte jag snabbt en märklig misstänksamhet från invånarna. Jag hade svårt att sätta fingret på vad det var exakt, men noterade hur jag var allt annat än välkommen. Jag fortsätte att gå runt på bakgator, och hela staden var väldigt levande. Det var full aktivitet överallt, men få turister syntes till och invånarna tittade märkligt när jag gick förbi. Jag vände senare och gick tillbaka på samma gata, och märkte då plötsligt hur några log och nickade igenkännande. För några minuter sedan var jag en främling, men nu var jag plötsligt ett bekant ansikte. Jag hade svårt att få ett grepp om invånarna. Var jag välkommen eller inte?

De flesta butiksägarna bodde i sina butiker, ofta i ett rum bakom butikslokalen eller en trappa upp. Hyrorna gjorde att man sällan hade råd att bo någon annanstans, men staden blev samtidigt mer levande på det här sättet. Överallt hände det något.

Jag stannade vid en restaurang som hade igelkott på menyn. Jag ansåg mig ha högt till tak när det gällde vilken mat jag åt, men en igelkott ville jag inte äta. Istället så blev jag nyfiken på att äta råtta. Det visade sig dessvärre att man måste beställa råttan två dygn innan, och att det inte var någon vanlig råtta. Ägaren berättade stolt att det var en delikatess som måste beställas hem först, men jag var fortfarande intresserad. Jag kom gärna tillbaka, det var trots allt inte varje dag som man serverades stekt råtta.

Jag fick då reda på att råttan kostade 1600 kronor. Det var två kilo sa ägaren entusiastiskt. Jag var inte intresserad av att äta två kilo, utan jag ville bara ha några hundra gram. Sorry! Två kilo eller ingen råtta alls. Så jag bestämde mig för något annat på menyn. Alla övriga rätter kostade mellan 20-30 kronor, och en öl kostade mindre än fem kronor. Det var inte dyrt i Hanoi, och maten var fantastisk. Varför råttan då skulle vara så dyr var för mig en gåta. Innan jag lämnade restaurangen frågade jag ännu en gång. Råttan, kostade den verkligen 1600 kronor? Jodå, men det var två kilo försäkrade ägaren ännu en gång.

Jag beslutade mig för att avsluta kvällen med en drink på Sofitels Skybar. Jag hade hört att de skulle ha utsikt över hela Hanoi. Jag tog hissen till 18:e våningen. Sedan byte av hiss, och en annan hiss som gick till 19:e våningen. Nytt byte, och ytterligare en hiss. Denna gång en så liten hiss att den omöjligt kunde ha utrymme för mer än 2-3 personer. Den hissen tog mig till den 20:e våningen där Sofitels Skybar skulle ligga. Vore det inte enklare att ha en och samma hiss hela vägen? Nej, det gick givetvis inte. Det var så här man hade byggt huset. Det krävdes tre olika hissar för att komma fram, men drinkarna var både bra och billiga, och utsikten var trots allt utsökt. Det blev mer än en drink, men när jag fick in notan så nyktrade jag till. Den var på över en miljon! Någon sekund senare insåg jag att en miljon vietnamesiska dong inte var mer än ett par hundra svenska kronor, och att det nog hade blivit ganska många drinkar vid det här laget.



Benny Hill på Orientexpressen?

När: 9 november 2010
Var: Halong Bay, Vietnam

Ha Long Bay hör till Vietnams populäraste turistdestinationer, och är sedan 1994 uppsatt på UNESCO:s världsarvslista. Det går dagligen båtar ut i bukten från staden Ha Long, men man kan även utgå ifrån Hanoi så länge man är beredd på en fyra timmars bilresa.

Jag var långtifrån klar med Hanoi, men Ha Long Bay var en plats jag absolut inte ville missa. Jag gick upp tidigt, och vid lunch var jag framme vid staden Ha Long. Här hittade jag också båten som skulle ta mig vidare till vad på vietnamesiska kallades "Den nedstigande drakens bukt". Jag gick tillsammans med ett tjugotal andra passagerare ombord på en träbåt som förde tankarna till Orientexpressen, fast på vatten. Den var helt fantastiskt. Det var även Halong Bay skulle det visa sig. Jag såg platsen av en slump på tv, och direkt efter programmet gjorde jag en sökning på internet. Detta var en plats jag helt enkelt var tvungen att besöka en dag.

Flera tusen monolitiska sandstensöar, var och en med en kompakt djungelvegetation på toppen, som reste sig spektakulärt upp från havet och skapade en sorts egen värld ute i vattnet.

Vi flöt runt i bukten under eftermiddagen, när vi plötsligt stannade vid en by som var helt byggd på vattnet. Här träffade vi fiskare och blev transporterade i träbåtar med åror runt olika platser. Det var harmoniskt med det kluckande vattnet, men samtidigt var jag något tveksam till besöket i övrigt. Det var säkert bra att de kunde sälja souvernirer, men personligen var jag endast intresserad av att se klipporna i Ha Long Bay. Detta kändes mer som en turistfälla, även ifall det var gratis och ingick i resan. Jag fick känslan av att fiskarna inte tyckte det var speciellt kul att just vi kom på besök, och varför skulle de? De hade troligtvis tusentals turister på besök varje dag, och för dem var detta business as usual.

På kvällen serverades vi middag, fantastisk sådan, och den något oväntade aktivitet där man förväntades skratta åt de övriga gästerna. Ett högst märkligt inslag. Det visade sig nu att en av båtens anställda hade gått runt och tagit bilder på passagerarna, och nu visade han upp dem under middagen i syfte att man skulle skratta åt sina medpassagerare.

Vi befann oss på en av de vackraste platserna i världen på en klassiskt orientalisk båt som förde tankarna tillbaka till 30-talet, och sedan blandade man detta med plump humor. Det roade några, men lika många undrade vem i all världen som kommit på en så korkad idé. Det var möjligen detta som kallas kulturkrock. En japansk familj som var med på båten visades upp på bild, några skrattade, några undrade varför vissa skrattade, och så den japanska familjen som undrade varför folk skrattade åt dem. Jag undrade också. Det kändes snarare som Benny Hill på Orientexpressen. En högst märklig kombination.






Kommunistisk radiopropaganda på gatorna

När: 10 november 2010
Var: Hanoi, Vietnam

Jag vaknade vid fem-tiden på morgonen, och vid halv sex var jag redan uppe på däck för att se soluppgången vid Ha Long Bay. Tyvärr var det molnigt, så det blev inte så mycket soluppgång. Men det var rofyllt så här dags på morgonen, och jag var mer än nöjd med utsikten. Kort därefter så var det Tai chi på däck, och för de som önskade så serverades det även te.

Jag saknade dock information om alla öarna vi passerade. Klockan halv nio så besökede vi Suprise Cave. Ingen information om varför den hette så, eller hur lång tid vi förväntades vara på ön. Däremot så var det vackert, rofyllt och denna gång så blev vi åtminstone informerade om vad ön hette. Alltid något. Detta var också den enda gången under hela resan som vi blev informerade om vad en ö hette. Vid 11-tiden var vi tillbaka i land igen, och någon dryg timme senare så var det dags för en ny last turister att besöka Ha Long Bay.

Jag återvände istället till Hanoi, och på vägen tillbaka så var det dags att beskåda den första trafikolyckan. En motorcyklist hade krockat, och det var oklart ifall föraren hade dött eller enbart blivit skadad. Det låg en blodig skjorta på vägen, en krossad motorcykel samt mängder med blod överallt. Trafiken stannade av, några blev chockade, men sedan fortsätte allt som vanligt igen. En person berättade att detta var något som hände varje dag.

Väl tillbaka i Hanoi så gick jag ut på stan igen. Denna gång var det inte mörkt, och jag upplevde att misstänksamheten mot mig var betydligt mindre än när jag anlände. Möjligen för att det inte var mörkt ännu.

Vissa gjorde gymnastik bland avgaserna, och andra sysslade med dobbel. Jag utgick åtminstone om att det spelades om pengar, då alla som spelade var väldigt allvarliga och seriösa på ett sätt som man bara är när pengar är inblandade. Att de hela tiden verkade hålla utkik efter polisen förstärkte min övertygelse. Jag gick vidare, och plötsligt började radiopropaganda att låta i högtalarna. Jag hade inte sett högtalarna innan, men nu när propagandan spelades upp så blev de mera påtagliga.

Varje dag mellan sju och åtta på morgonen, och mellan halv fem och halv sex på eftermidagen, så tvingades alla i staden att lyssna på radiomeddelanden från det kommunistiska partiet. Rösten var tydlig, men jag förstod inte vad de sa då allt var på vietnamesiska. Jag var oerhört fascinerad av detta, men verkade samtidigt vara den enda som var fascinerad. De övriga gick runt som vanligt, och ingen verkade lyssna. När jag sedan frågade lokalbefolkningen om det så bekräftade de samma sak. "Det är ingen som lyssnar, men myndigheterna envisas med att informera invånarna med propaganda varje dag ändå."




Hanoi Rocks

När: 11 november 2010
Var: Hanoi, Vietnam

Jag hade aldrig besökt ett mausoleum innan, och jag hade heller aldrig riktigt förstått poängen med att titta på en balsamerade kropp. Men när jag ändå var i Hanoi så borde jag trots allt besöka Ho Chi Minh-mausoleet. Det tyckte åtminstone alla jag pratade med.

Det var gratis, det var kommunistisk propaganda och det var en lång kö med människor som alla ville komma in. Jag var länge tveksam till ifall jag skulle slänga bort min tid med att titta på detta spektakel, men efteråt så ångrade jag mig absolut inte.

Det var faktiskt en mäktig upplevelse. En propagandaapparat som bara har ett syfte. Att stärka kulten kring Ho Chi Minh. Jag tror att jag hade underskattat propagandaaspekten, för jag gillade verkligen sådana saker. Att resa handlar om att möta nya kulturer och se saker som inte finns hemma. Jag visste inte hur jag kunde ha underskattat denna sevärdhet, men här var det propaganda som gällde hela tiden. Tystnad, militärer med kommunistsymboler, röda mattan med guldstänger som påminde om de röda och gula färgerna som Vietnam använde sig av i flaggan. Detta var verkligen en sevärdhet som man absolut inte borde missa.

Jag hade aldrig varit så intresserad av Ho Chi Minh, men efter denna upplevelse så gick jag vidare till Ho Chi Minh-museet. Här fanns Ho Chi Minhs hem och arbetsplats, tillsammamns med en mängd andra sevärdheter. Det var intressant, men aldrig i närheten av Ho Chi Minh-mausoleet som var förmiddagens absoluta höjdpunkt.

Resten av dag en tillbringade jag i de franska kvarteren, som i Hanoi kallades för de gamla kvarteren. Vietnameserna var nämligen inte det minsta roade av att området ofta kallades för de franska kvarteren. Detta sågs som en påminnelse om att Hanoi en gång varit huvudstad i Franska Indokina.

Det var dessa kvarter som gjorde att jag från början ville besöka Hanoi. Jag ville givetvis se Hanoi på grund av en mängd andra orsaker också, men de gamla kvarteren var de som gjorde att jag absolut inte under några som helst omständigheter tänkte besöka Vietnam utan att stanna i Hanoi. Att det finska hårdrocksbandet Hanoi Rocks var döpta efter staden var givetvis en ytterligare bonus.

Det var fullt med affärer och ett ständigt myller av människor. Det var det förvisso överallt i Hanoi, men här kunde man gå runt bland dem. Det var smågator och byggnaderna hade gammal fransk arkitektur. Det var också här jag mötte turister för första gången. Många var backpackers, men här fanns alla sorters turister. Jag började nu förstå att det var hit alla turisterna åkte. Det var inte bara jag som ansåg att de gamla kvarteren var det man borde se i Hanoi.

Jag började annars känna mig klar med Hanoi, men de senaste dagarnas oväder i centrala Vietnam hade skapat ytterligare förändringar i min resplan. Jag hade från början tänkt att fortsätta ner till centrala Vietnam och se städer som Hué och Hoi-An. Men de senaste dagarnas storm och oväder i området hade nu pågått i flera dagar. Flyget jag från början tänkt åka med hade ställts in och det var dessutom mer eller mindre omöjligt att ta sig runt på flera av de vägar jag hade tänkt åka på. Vädret hade hållit på i flera dagar, och det var floder med vatten överallt på nyheterna. Motvilligt insåg jag att det inte var någon bra idé att åka till centrala Vietnam just nu. Istället tog jag på kvällen flyget till Saigon.






Saigon Shakes

När: 12 november 2010
Var: Ho Chi Minh City, Vietnam

Jag visste att skillnaderna mellan Hanoi och Saigon skulle vara stora, men aldrig så här stora. Det kändes som om Saigon var en helt annan värld. Här fanns affärer, här fanns turister. Det var en levande stad, men inte bara för lokalbefolkningen. Här samlades människor från världens alla hörn. Saigon känndes som en metropol, vilket Hanoi aldrig gjort.

I Hanoi fanns det en del backpackers i de franska kvarteren, och vid vissa sevärdheter såg man en del turister. Men de var ändå förhållandevis få i jämförelse med Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden numera hette.

Här fanns restauranger, här fanns banker, här fanns pengar. Samtidigt så hade man inte glömt bort att man också var ett kommunistiskt land. Reklamaffischerna var i huvudsak propagandaaffischer för det kommunistiska partiet, men bakom affischerna kunde man samtidigt skymta Louis Vutton-butiker och Gucci, vilket man absolut aldrig såg i Hanoi. Saigon var istället mer likt Bangkok än Hanoi, och precis som i Bangkok så fanns här även mängder med piratkopior. I Saigon var Ben Thành Market den populäraste marknaden, men personligen föredrog jag marknaden som låg bara något kvarter från Rex Hotel, samma hotell som under Vietnamkriget var ett populärt tillhåll för amerikanska journalister. Marknaden låg två trappar upp i ett hus på samma gata som Rex, men tyvärr glömde jag bort att anteckna namnet. Jag utgick från att jag skulle kunna leta fram detta efteråt utan problem, men alla hänvisningar gick istället till Ben Thành Market, vilket var dit de flesta turisterna hänvisades. En annan turistmagnet var Chinatown. Jag förstod aldrig riktigt varför, då Chinatown såg ut ungefär likadant på alla platser i världen. New York, Bangkok, Sydney eller Saigon.

En annan skillnad mellan Hanoi och Saigon var luften. Det var fortfarande mängder av motorcyklar och avgaserna var hemska. Men efter att ha varit ett par dagar i Hanoi så var detta rena himmelriket. Här gick det faktiskt att andas.

Det var många saker jag ville hinna med att se i Saigon. Jag började med det gamla presidentpalatset som användes av Sydvietnam fram till dess fall 1975. Jag hade inte så stora förväntningar, men hade hört att detta verkligen var värt att se. Jag beslutade mig för att ge det en chans, vilket var tur då det visade sig att detta kom att bli en av dagens större höjdpunkter. Man kunde gå ut på balkongen och stå på samma plats som Sydvietnams presedent en gång gjort och vinka mot Saigon. Under palatset kunde man vandra runt bland kulvertarna och bland en massa hemliga gånger. En mäktig känsla där man ena minuten kände sig som man var mitt inne i Vietnamkriget, för att kort därefter känna sig som man befann sig mitt i tv-serien "Lost". Väl tillbaka på övervåningen så kunde man se presidentens biograf, hans olika mötesrum med uppstoppade djur och en bar där han hade efterfester med olika makthavare.

En obligatorisk plats att besöka när man är i Saigon är Krigsminnesmuseet. Det hette tidigare "The House for Displaying War Crimes of American Imperialism and the Puppet Government (of South Vietnam)" men bytte senare namn till det politiskt mera korrekta "War Remnants Museum" (Bo tàng chng tích chin tranh).

Museet visade upp bilder på söndersprängda människor, nerbrända byar och utplånade liv. På gården fanns en byggnad som visade "tigerburarna" som sydvietnamesiska regeringen använde för politiska fångar, och i glasburkar låg missbildade foster som ett resultat av Agent Orange. Det var nog få som var oberörda, vilket också var syftet med museet.

Jag beslutade mig för att smälta upplevelserna med en kopp kaffe. Jag hade hört att vietnamesiskt kaffe var något som alla kaffeälskare måste prova. Jag fick tips om ett kafé som låg tre trappor upp i ett hus, och som skulle ha enormt bra kaffe. "Det är bara lokalbefolkningen som hittar dit. Men de har bland det bästa kaffet i Saigon." Väl på plats så insåg jag att detta var ett populärt kafé bland lokalbefolkningen. Trendiga möbler, trendiga tidningar och trendiga Saigonbor, Man hade bra utsikt mot gatan, och det fanns inga turister. "Kaffet ska drickas med socker, och dessutom ska det serveras kallt." Jag var skeptisk. Jag ville inte ha något socker i kaffet, och jag ville inte att det skulle vara kallt. Men eftersom det var så man drack det här så ville jag pröva det på samma sätt. Jag beställde även en milkshake då jag inte var helt övertygad om att kallt kaffe fyllt med socker var någon vidare smakupplevelse. Det var tur, för kaffet var hemskt. Jag vet att många gillar vietnamesiskt kaffe, men själv så föredrog jag min "Saigon Shake". Nästa gång fick det bli varmt kaffe utan socker. Vart det kom från spelade mindre roll.

En populär sevärdhet i Vietnam är "Water Puppets". En sorts dockteater där marinettdockor dansar på vatten i en midjedjup pool. Dockorna är gjorda av trä och sedan lackade. De kan i vissa fall väga upp till 15 kilo styck. Ett långt spö stöder sedan marionettdockorna under vattnet och används av dockspelarna, som är dolda bakom en skärm. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men jag begav mig till Golden Dragon Water Puppet Theatre, vilket tillsammans med Thng Long Water Puppet Theatre i Hanoi är de två främsta teatrarna för denna vietnamesiska tradition. En orkester spelade musik, all dialog var på vietnamesiska, större delen av publiken förstod ingenting då de var turister, men ingen brydde sig för man behövde inte förstå vad de sa. Det mesta förstod man ändå.

När jag besöker platser så brukar jag innan ha en lista på saker jag vill se, men jag brukar samtidigt undersöka vilka turistattraktioner som finns, och vad man som turist "förväntas" besöka. Jag brukar använda dessa turistattraktioner som inspiration. Ibland besöker jag dem, och ibland avstår jag. Att dricka vietnamesiskt kaffe rekommenderades, vilket jag prövade och kan i efterhand säga var en medioker upplevelse. Att besöka en dockteater rekommenderades också, och kunde mycket väl vara en ytterst fåning upplevelse, men var faktiskt riktigt underhållande. Både kaffeupplevelsen och dockteatern var exempel på saker som jag inte hade prövat ifall jag inte gjort någon research innan. Jag var nu två erfarenheter rikare. Jag var nöjd med att ha prövat båda, men den senare var dessutom något jag även kunde rekommendera andra som besökte Saigon.

Ibland så behöver man inte söka upp turistattraktionerna. De bara dyker upp där av en slump, utan att man ens vet om dem. Saigon verkade stolta över att ha sin egen Notre Dame. En kyrkobyggnad som var en sorts kopia av den riktiga Notre Dame som fanns i Paris. För mig var det bara en påminnelse om att det en gång i tiden var Frankrike som styrde här, men för Vietnam var det ännu en sevärdhet. Jag var måttligt imponerad av den vietnamesiska katedralen som bara var en sämre kopia. Men vad som imponerade var istället den vackra järnvägsstationen som låg på andra sidan gatan. Det visade sig senare att detta inte vara någon järnvägsstation, utan en numera nedlagd järnvägsstation. Istället så var detta numera Saigon Central Post Office. Man kunde handla frimärken, souvenirer eller varför inte gå in i något av de gamla telefonbåsen där man numera hade uttagsautomater för den som behövde pengar. Wow! Detta var vad jag kallade sevärdhet. Betydligt mera intressant än någon gammal tråkig katedral. Besöker ni Saigon, så missa inte att gå till postkontoret. Vackrare postkontor än detta är svårt att hitta.

Jag avslutade kvällen med en middag på restaurang. Jag försökte hitta något intressant på menyn. Kanske hade de råtta på menyn? Nej, inga konstiga djur som gick att äta. Men så plötsligt, där på golvet. Visst var det en råtta? Nej, det var bara en liten mus. Han sprang mellan borden, och personalen sprang efter för att försöka få tag på honom eller henne. Jag frågade ifall de inte serverade sådana att äta, men nej, det gjorde man inte. Maten var god, och musen sprang fortfarande runt bland borden när jag gick därifrån en timme senare.






Good Night Vietnam

När: 13 november 2010
Var: Ho Chi Minh City, Vietnam

Ett av de populäraste resmålen i Saigon är Cu Chi-tunnlarna. Ett enormt nätverk av underjordiska tunnlar som ligger i Cu Chi-distriket utanför Saigon, och som spelade en avgörande roll under Vietnamkriget.

Sydvietnams Nationella befrielsefront, FNL, använde dessa tunnlar för att ta kontrollen över ett stort landsbygdsområde omkring Saigon. Tunnelsystemet användes ursprungligen som bas för de räder som befrielserörelsen utövade mot den franska kolonialmakten. Därefter följde vietnamkriget och då användes tunnlarna istället av FNL mot amerikanarna.

Idag är platsen en turistattraktion, och besökarna kan själva gå ner i tunnlarna och krypa mellan olika platser. En guide visade vägen, och väl under jorden så insåg jag hur trångt och klastrofobiskt det var där nere. Funderingar kring ifall jag borde ha krypit ner började, men jag insåg lika snabbt att det var ännu svårare att krypa tillbaka. Frågan var ifall jag ens kunde göra det. Det var mörkt, trångt och jag hade ingen som helst aning om hur lång tunneln var. Till slut var jag framme.

"Detta var den korta vägen. Vissa kryper betydligt längre", berättade guiden och pekade mot en annan uppgång. Han berättade vidare att dessa tunnlar inte användes under kriget, utan var speciellt framtagna för turisterna. "De riktiga var mycket mindre, men vi har skapat större tunnlar så att även turisterna ska få plats".

Tunnlarna började byggas 1948, och arbetet pågick under 25 år. Totalt finns cirka 250 kilometer tunnlar. På många områden finns stora underjordiska rum och gångar i flera våningar.

Cu Chi-tunnlarna är absolut värt ett besök. Förrutom tunnlarna så finns mängder av dokumentation från krigen mot både USA och Frankrike.

På vägen tillbaka till Saigon så såg jag en bil med mängder av hundar i en bur på flaket. Jag frågade chauffören ifall han visste vart hundarna skulle transporteras.
- Till någon restaurang.
- Så de är till för att ätas?
- Ja, i Vietnam äter vi hund.
- Brukar du själv äta hund?
- Ja, ett par gånger i veckan.
- Jag blev erbjuden att äta råtta i Hanoi. Men den kostade 1600 kronor.
- 1600 kronor?
- Ja.
- Det var en dyr råtta. Den borde inte kosta mer än 100-200 kronor.
- Så det är ändå ganska dyrt att äta råtta.
- Ja, det är en delikatess för många.

Vi fortsätte mot flygplatsen. Jag kände att det var dags att säga förväl till Vietnam. De centrala delarna av Vietnam hade fortfarande oväder, så mitt val föll istället på Kambodja. Flyget tog 35 minuter, och vid åttatiden på kvällen landade jag i Phnom Penh.


Holiday in Cambodia

När: 14 november 2010
Var: Phnom Penh, Kambodja

Punkbandet Dead Kennedys släppte 1980 singeln "Holiday in Cambodia". Ett år senare så släppte Kim Wilde singeln "Cambodia" som blev en världshit. På den tiden var det få personer som pratade i termerna av semester i Kambodja. Idag, 20 år senare, så erbjuder charterbolagen paketresor till Kambodja som ett alternativ till Thailand.

Jag hade under flera år velat se det som en gång var Demokratiska Kampuchea, och som styrdes av röda khmererna från 1975 till 1979. Den ökade turismen på senare år hade stressat mig något, då jag ville se landet medan det fortfarande var förhållandevis orört.

Det första jag lade märke till var att Kambodja var betydligt fattigare än Vietnam. Jag noterade vidare hur kommunismen fortfarande hade en framträdande roll i landet. En av huvudgatorna i Phnom Penh hette Mao Tse Toung Boulevard, och en av stadens restauranger kallades Mao's Restaurang & Pub.

Den centrala delen av Phnom Penh hade fortfarande kvar några områden med fransk arkitektur som påminde om Franka Indokina. Men det mesta var förfallet eller rivet. Det flesta turisterna attraherades istället av Sisowath Quay, en tre kilometer lång strandremsa längs floden Tonle Sap med affärer, hotell, restauranger, barer och kaféer.

En av stadens främsta sevärdheterna var säkerhetsfängelset S-21 Toul Sleng. Det var från början en högstadieskola, men under Pol Pots regim byggdes skolan om till ett fängelse och tortyrcenter dit obekväma politiska fångar och intellektuella skickades. Till de intellektuella räknades alla med någon typ av utbildning, men det kunde räcka med att man bar glasögon eftersom man då ansågs ha läst för mycket.

Byggnaden var idag ett folkmordsmuseum där man kunde titta på fängelset som det påträffades när vietnamesiska trupper befriade Kambodja från de Röda khmerernas regim 1979. På väggarna satt tusentals foton av de avrättade fångarna som togs innan de skickades till avrättningsplatsen. I fängelset var alla medel tillåtna för att få fram olika bekännelser.

Röda khmererna fotograferade alla nyanlända och dokumenterade allt noggrant. Det fanns mängder av kort på män, kvinnor och barn. Men då antalet personer ökade så kunde man se flera personer med samma fångnummer.

Det är oklart hur många som dog under Pol Pots folkmord då siffrorna varierar. Men de flesta brukar ange något mellan 20 och 25 procent av befolkningen, vilket betyder närmare två miljoner. De dog av svält, tvångsarbete, sjukdomar och avrättningar. Genom att lura människorna i Phnom Penh att USA skulle bomba staden tömde man Phnom Penh snabbt på dess invånare. Man ville få ut människorna från staden, och få dem att bo på landet. Alla skulle tillhöra ett kollektiv och pengar avskaffades. Syftet var att skapa ett självförsörjande land där befolkningen brukade jorden.

Det var som besökare svårt att vara oberörd av det man såg. För mig var dokumentation kring folkmordet det som från början startade mitt intresse för landet. Jag hade två platser som jag planerade att besöka i Phnom Penh. Säkerhetsfängelset S-21 Toul Sleng och The Killing Fields.

Cheung Ek, mera känt som The Killing Fields, låg ungefär en halvtimmes resa utanför Phnom Penh, och hit skickade man fångarna efter att de blivit torterade på Tuol Sleng. Man torterade fångarna till de erkände, och det spelade egentligen ingen roll ifall det man erkände var sant eller inte. Många erkände till slut för att slippa ytterligare tortyr.

Sammanlagt så avrättades cirka 17 000 personer här, och placerades därefter i olika massgravar. Vid en plats brukade man slå ihjäl små barn mot ett träd. Det sägs att Röda khmererna inte ville ödsla dyrbara kulor på fångarna, så därför slogs fångarna ihjäl istället. Vid en annan massgrav placerade man kvinnor på knäna med förbundna ögon. Därefter slog man ihjäl dem med bambukäppar.

Här fanns sammanlagt 86 uppgrävda massgravar, de resterande har man bestämt sig för att inte gräva upp. När man vandrade runt så letade sig gamla kläder från de avrättade upp i jorden, och på gången kunde man se ben och skelettdelar från döda människor. Det gällde att vara försiktig när man gick så att man inte trampade på någon.

Det fanns även ett monument bestående av 18 våningar med kranier placerat på området. Precis som med Toul Sleng var det svårt att vara oberörd. Det var svårt att svara på vilken av de två platserna som berörde mest, men båda var viktiga att besöka ifall man hade vägarna förbi Kambodja.

Det hade varit en lång dag med många intryck. På kvällen begav jag mig Sisowath Quay, där de flesta restaurangerna och barerna låg. Jag gick ombord på en båt och åkte längs floden Tonle Sap, där jag tittade på förberedelserna kring årets Vattenfestival, en årligt återkommande folkfest. En vecka senare såg jag på nyheterna om hur 345 människor dött vid årets Vattenfestival i Phnom Penh. Det visade sig att det hade utbrytit panik, och att flera hundra människor hade klämts till döds vid årets festival. Jag gjorde en sökning på nätet, och kunde läsa att "Kambodja har utlyst landsorg till på torsdag."






Matförgiftad av hundkött?

När: 15 november 2010
Var: Siem Reap, Kambodja

Jag tog ett tidigt morgonflyg från Phnom Penh till Siem Reap. Jag hade egentligen tänkt åka en dag senare men alla flyg de närmaste två dagarna var fullbokade, och då jag ändå kände att jag hade sett det mesta i Phnom Penh så tyckte jag att det var dags att åka vidare.

Siem Reap är staden som ligger på ett bekvämt avstånd till de vackra templen i ruinstaden Angkor. Templen i Angkor är Kambodjas stora turistattraktion, och ligger mitt ute i Kambodjas djungel. Det finns ungefär 100 tempelkomplex här.

Planen var att se Angkor Wat och Angkor Thom, men först behövde jag äta frukost. Klockan var bara åtta på morgonen när jag kom fram, så jag stannade på vägen och köpte två croissant och en kaffe. Någon mjölk fanns inte. Sedan var det full fart. Jag började med att besöka några av de mindre kända templen, och efter en mindre lunch så var det dags att checka in på hotellet. Där slutade också dagens aktiviteter då jag nu smärtsamt insåg att jag hade blivit matförgiftad.

Jag blev nu informerad om att det inte varit gris, utan hund som jag serverats vid lunch. Jag visste inte ifall det stämde, men mindes att köttet faktiskt hade smakat konstigt.

Att äta hund var vanligt i Kambodja, och jag hade egentligen inga problem med att äta det ifall det fanns på menyn. Dock så var det inte hund jag hade beställt. Sjuk var jag, och min dag slutade redan klockan två på eftermiddagen.


Angor Wat klockan 5:30 på morgonen

Var: 16 november 2010
När: Siem Reap, Kambodja

Vaknade klockan fyra på morgonen, och mådde något bättre än dagen innan. Jag hade redan kvällen innan bestämt mig för att jag skulle se soluppgången vid Angkor Wat. Den var känd för att vara fantastisk, och kvart i fem så var jag på väg. Det var ett hundratal personer som med ficklampor tagit sig dit för att också uppleva soluppgången vid Angkor Wat. Man hörde aporna i djungeln och kunde sakta se hur Angor Wat blev mer och mer synligt. Kvart över sex var det hela över. Det hade varit en fantastisk upplevelse.

Jag åkte tillbaka till hotellet för att äta frukost. Jag var lite osäker på ifall borde jag vila, eller om jag var frisk nog för att kunna se några av de tempel jag faktiskt rest hit för att besöka. Jag var fortfarane sjuk, men mådde åtminstone bättre än dagen innan. Jag beslutade mig för att åtminstone ge dagen en chans.

Jag började med Preah Ko-templet där träden växte in igenom flera av templen, och där en av scenerna till filmen Laura Croft var inspelad. Jag hade sett fotografier härifrån innan, och detta var ett av templen jag verkligen ville se. Det var fantastiskt vackert, och nästan overkligt.

Jag fortsatte sedan till en av dagens höjdpunkter. Angkor Thom och Bayon-templet. Det med alla ansiktena. Personligen blev jag mer imponerad av Bayon-templet än av Ankor Wat, som jag senare avslutade dagen med.

Senare på kvällen besökte jag en lokal restaurang. På vägen dit passerade jag flera av stadens bakgator och insåg att prostitutionen i Siem Reap var i full gång. Siem Reap var landets största turistattraktion, så att de som besökte Angkor Wat även besökte prostituerade var kanske inte så förvånande.

Jag valde en restaurang som även hade en traditionell Khemershow med dans och uppträdande. Jag tänkte att detta kunde vara intressant, men det visade sig vara ett stort misslyckande. Maten var smaklös och showen var inte ens i närheten av den jag tittat på några kvällar innan i Phnom Phen. Flera av showens deltagare såg utråkade ut, och även om jag inte gillade bufféer så fanns det bra och dåliga bufféer. Här fanns tre olika bufféstationer som alla hade olika sorters mat. Det fanns hur mycket mat som helst, men inget jag egentligen ville äta. Jag åt det mesta, och älskade att pröva lokala maträtter. Jag var inte rädd för att pröva konstiga maträtter, men den här maten var bara tråkig. Dessutom så ville jag inte bli matförgiftad ännu en gång. Jag lyckades avstå från att bli matförgiftad, och min hälsa var trots allt betydligt bättre nu än dygnet innan.




Polis försöker sälja mig sin polisbricka

När: 17 november 2010
Var: Siem Reap, Kambodja

Siem Reap hade tre platser på UNESCO:s världsarvslista. Jag hade redan besökt Angkor Wat och Ankor Thom, så jag beslutade mig idag för att även besöka det tredje världsarvet, Banteay Srei. Templet låg 25 kilometer nordost om Angkor, och det tog cirka 45 minuter att åka dit.

Det var precis som de tidigare platserna enormt imponerande, men mitt fokus försvann något då jag av en polis blev erbjuden att köpa hans polisbricka. Jag hade dagen innan fått ett liknande erbjudande, men trodde då naivt nog att han faktiskt skojade. Det visade sig nu att det inte alls var något skämt, utan att jag faktiskt kunde köpa hans polisbricka. Givetvis olagligt, och jag skulle säkerligen få stora problem ifall tullen stoppade mig med en polisbricka. Jag tackade vänligt men bestämt nej till hans erbjudande.

Istället fortsatte jag till Kbal Spean som också låg utanför Siem Reap. Efter att ha vandrat i bergen i drygt en timme så kom jag till slut fram till toppen av ett vattenfall. Jag blev på vägen dit informerad om att det var viktigt att jag höll mig till de tydligt utmärkta gångvägarna. Detta eftersom De Röda Khmerernas landminor fortfarande fanns kvar på en del platser i den kambodjanska landsbygden.

Jag började känna mig klar med Siem Reap, när plötsligt regnet kom. Det gick knappt att se då regnet öste ner. Jag behövde inte fundera på ifall det fanns några fler tempel att se. Ingen kunde se något i det här vädret.

Jag var även klar med Kambodja, vilket jag upplevde som ett intressant land med en sympatisk befolkning. Medan Phnom Penh var en påminnelse om Kambodjas mörka historia, så visade Siem Reap upp landets positiva sida. Angkor Wat hör till de främsta sevärdheterna i världen, men personligen gjorde både Preah Ko-templet och Ankor Thom större intryck. Men störst intryck gjorde ändå påminnelserna av Röda khmererna i Phnom Penh.



Huvudstaden med endast ett trafikljus

När: 18 november 2010
Var: Vientiane, Laos

På morgonden så var det dags att lämna Kambodja. Jag stoppades av tullen då de i sin scanner hittat något märkligt i min resväska. De hittade något av metall som såg ut som en polisbricka. Det var det lyckligtvis inte. Det var en nyckelknippa, men jag insåg samtidigt att jag hade fått stora problem ifall jag köpt polisbrickan dagen innan. Nu kunde jag istället fortsätta min resa mot nästa mål, Laos.

Jag kom till Laos huvudstad lagom till stadens 450-årsjubileum. Firandet började samma dag som jag kom, och pågick just denna helg. Vientiane var annars känd som en av Asiens lugnaste huvudstäder. De hade endast ett trafikljus i hela staden, och övergångsställen var fortfarande ett ganska nytt fenomen. De vita övergångsstrecken på gatan uppfattas av många som dekorationer.

Jag började med att besöka stupan That Luang som var Laos mest betydelsefulla religiösa byggnad. Jag hade redan innan läst om That Luang och att den innehöll en bit ben från Buddha. Jag blev dock något besviken då jag naivt nog trodde att man kunde titta på benet, vilket det visade sig att man inte kunde.

Jag fortsatte sedan till Vientianes egen Triumfbågen, Patouxay. Den liknade den i Paris, och byggdes ironiskt nog till minne för de som dog i självständighetskriget mot just Frankrike.

Monumentet finansierades delvis av amerikanska medel. Pengar som landet fått för att bygga en ny flygplats. Laos använde istället pengarna till att bygga en egen Triumfbåge. Något som man uppenbarligen tyckte var bra mycket viktigare än en fungerande flygplats.

En annan sevärdhet man bör se är Wat Sisaket. Det är det äldsta templet i Vientiane och byggdes 1818. Vid en vägg fanns över 2000 Buddha-statyer gjorda av silver och keramik. Hela området kring Wat Si Saket var enormt rogivande, och det var absolut värt ett besök.

Nattlivet i Vientiane var lugnt, och i syfte att att begränsa prostitutionen i Laos så var det olagligt för turister att ha sex med laotiska medborgare. Om detta givit något resultat var oklart då man återkommande kunde se varningar om att sex med barn var olagligt. Men den öppna prostitutionen verkade åtminstone inte lika vanlig här som i dess grannländer, även om den fortfarande existerade.

Personligen så upplevde jag Vientiane som mer levande än jag förväntat mig. Troligtvis för att jag hade hört så mycket om att det inte fanns något att göra här. På kvällen gick jag ner mot Mekongfloden där ett flertal restauranger låg. Jag tittade runt bland de övriga borden och noterade att många beställde in öl på fat. I Sverige är vi vana vid att man får fatölen upphällda i ett glas, men här beställde man in hela fatet med maskin och allt. De minsta faten var på en liter, och de största var på fem liter. Att äta i Laos var billigt, och en middag kostade mindre än 50 kronor.




Ett rum kostar mellan 20 och 35 kronor

När: 19 november 2010
Var: Vang Vieng, Laos

Jag lämnade huvudstaden på morgonen för att åka vidare mot Vang Vieng. Detta var den plats i Laos som jag hade hört mest om innan. Jag hade vänner som varit där innan, och alla som jag pratade med var lyriska gällande Vang Vieng.

Det tog cirka fyra timmar att köra mellan Vientiane och Vang Vieng, men för mig tog det ytterligare ett par timmar då det var sevärdheter på vägen som jag inte ville missa. Jag stannade bland annat för att titta på Vang Xang - ett flertal Buddha-figurer som på 1100-talet hade huggits ut ur berget. Dessa imponerade, men de var dessvärre de enda som imponerade under hela resan.

Marknaderna jag stannade vid såg ut som de flesta marknader som riktar sig till lokalbefolkningen i Asien. De sålde frukt, grönsaker, mobiltelefoner, kläder osv. De var Laos motsvarighet till ICA Maxi. Man besökte dem ifall man behövde något, men det var knappast platser som gjorde ett bestående intryck efteråt. Vilket inte heller var deras syfte. De städer jag passerade saknade karaktär, och restaurangen jag åt lunch på hade medelmåttig mat. Det enda anmärkningsvärda på restaurangen var möjligen toaletten. Två fötter på golvet, ett hål och en skopa i en tunna med vatten för att spola efteråt. Inte unikt för Laos, men första gången jag såg den sortens toeletter på resan. Det skulle senare visa sig att detta kom att bli ett vanligt inslag under de kommande dagarna.

Längs vägen låg plastavfall och det var genomgående smutsigt. Ungefär som stora delar av Asien i övrigt. Utanför affärerna var det ofta reklam tryckt på plast. Det var svårt att sätta fingret på vad, men det var något som gjorde att man inte blev berörd. Laos berörde inte alls. Det stack inte ut. Gav inga starka intryck.

Väl framme vid Vang Vieng kände jag samma sak. Det var inget som berörde. Bergen i bakgrunden av staden var vackra. De var faktiskt väldigt vackra. Men samtidigt var de inte ens i närheten av de berg jag hade haft möjligheten att få se på vissa andra platser i världen. Jag kände mig oerhört blassé och höll mina åsikter för mig själv. Många älskade Vang Vieng och jag hade bara inte förstått vad ännu.

Här fanns bara backpackers, men inga stränder. Det var 30 grader varmt men det fanns ingen plats att bada på. Förrutom i Nam Song-floden, men den är alldeles för smutsig att bada i även för backpackers. Trodde jag.

Det var billigt. Ett rum kostade mellan 20 och 35 kronor. Allt var enkelt. Alla bor i guesthouse, med undantag för ett par mycket enkla hotell med två eller max tre stjärnor. Jag stannade, och bestämde mig för att ge staden en chans. Jag ville ta reda på vad som var så speciellt med Vang Vieng.





Fylla, sex och totalt ointresse av Laos

När: 20 november 2010
Var: Vang Vieng, Laos

Jag började sakta förstå varför så många backpackers gillade Vang Vieng. Det var billigt. Man kunde bo i en bungalow eller ett guesthouse för 30 kronor natten, men jag upptäckte under dagen att det även fanns de som kostade mindre än 10 kronor natten. Du åt en bra middag för 15 kronor, och du klarade dig gott och väl på en dagsbudget under 100 kronor. Det finns inga hotell att prata om, så de som var här var alla backpackers. De hade alla ett och samma mål. Att dricka sig stupfulla, ha sex samt leva så billigt som möjligt.

På vägen hit upplevde jag att Laos inte utmärkte sig. Att det var ett ganska intetsägande land. Men det var ändå Laos. Här i Vang Vieng var det mest fulla britter som åkt hit för att det var billigt. Jag såg ingenting som var typiskt laotiskt. Ingen var intresserad av Laos heller. Detta var helvetet på jorden.

Jag var fascinerad. Jag åkte aldrig på semester, utan jag reste till platser i världen som intresserade mig. Jag hamnade aldrig i ett land av en slump, och jag kom sällan eller aldrig i kontakt med människor som åkte till en plats utan att vara intresserad av platsen de åkt till. Jag var dessutom något chockad då de vänner som rekommenderade Vang Vieng var smarta och intelligenta människor. Jag var mållös. Varför i all världen skulle någon vilja vara flera veckor i Vang Vieng?

På dagarna var det ganska lugnt. De flesta låg och sov, och efter lunch när de som var här brukade vakna, så gick några för att bada, och andra började dricka. Så vart badade man? Jo, i den smutsiga Nam Song-floden. Herregud. Detta var verkligen så märkligt att jag inte kunde åka härifrån. Jag bestämde mig för att vara kvar i ett dygn och på närmare håll studera vad som händer här under ett dygn.

I korthet så händer inte mycket. De flesta kaféer, barer och guesthouse har även sängar. Här låg de flesta och vilade, alternativt drack någon öl. Det verkade inte finnas någon kreativ närvaro. Jag såg ingen som skrev någon bok eller på annat sätt åkt hit för att arbeta med något projekt. Hit åkte man för att vila upp sig, och dricka sig full. På kvällen verkade målsättningen vara att ha sex med någon man träffat, och som sannolikt var lika full.

När det började bli kväll så var vissa ordentligt berusade, och andra så berusade att det var fascinerande att titta på dem. De hade alla en sak gemensamt. Ingen verkade intresserad av Laos, men alla verkade gilla att dricka sprit.







Buddhas fotavtryck var märkligt stort

När: 21 november 2010
Var: Luang Prabang, Laos

Jag var klar med Vang Vieng. Detta var inget för mig, men tveklöst en erfarenhet rikare. Jag började även känna mig allt mer besviken på Laos. Fanns det verkligen inte mer att erbjuda?

Jag fortsatte mot Luang Probang. En sex timmar lång resa väntade med slingriga vägar och då och då såg man bussar som stannat på vägen. Ibland för att någon var åksjuk, ibland för att motorn i bussen gått sönder, och ibland för att man fått punktering. Det verkade som enbart bussar med turister stannade och jag noterade vidare att de flesta turisterna var kineser.

Men resan var till min stora förvåning behaglig. Plötsligt började Laos visa upp en intressantare sida. Vackra bergslandskap, risplantager med arbetare och små levande bergsbyar med full aktivitet. Det stod kossor mitt i vägen som inte ville flytta på sig, och i bergsbyarna sprang grisarna och hönsen fritt mellan husen.

Detta var första gången som jag såg något unikt i Laos. Äntligen fick jag uppleva vad jag letade efter. Inte bara turister, backpackers och billiga priser. Jag hade inte rest till Laos för att det fanns billig öl här. Jag ville möta människorna, se kulturen och känna landet.

Väl framme i Luang Prabang så var jag på bättre humör. Staden var betydligt intressantare än Vang Vieng, och hade en äldre fransk arkitektur. UNESCO hade klassat hela staden som ett världsarv.

På eftermiddagen besökete jag Phou Si Hill med en fantastisk utsikt över Luang Prabang och dess omgivning. Här fanns även en liten byggnad som skyddade ett fotspår av Buddha. Det var ett enormt stort fotspår, och jag kommenterade något om att Buddha måste ha haft väldigt stora fötter då hans fotspår var nästan en meter i storlek. Vilken skostorlek har man då? Lite längre bort fanns ett annat fotspår av Buddha, men den här gången var fotspåret betydligt mindre. Han måste uppenbarligen ha haft olika stora fötter. Jag insåg dock att det inte var rätt plats att komma med sådana kommentarer, så jag behöll funderingarna för mig själv. Istället fortsatte jag till en utsiktsplats högst upp på kullen där man kunde se Mekongfloden. Det var packat med människor som alla ville fotografera en fantastisk bild vid solnedgången. Men de verkade inte notera att det var massor med träd i vägen, och att möjligheterna att fotografera en bra bild här var enormt små. Men att se solnedgången vid Mekongfloden var givetvis en upplevelse.

Senare på kvällen åt jag middag vid Mekongfloden, och fortsatte sedan till stadens nattmarknad som pågick varje kväll. Luang Prabang var en trevlig stad, och jag var glad över att jag hade beslutat mig för att åka hit.






Använda opiumpipor till salu

När: 22 november 2010
Var: Luang Prabang, Laos

Vaknade vid femtiden, och en halvtimme senare var jag redan på väg ut. Varje morgon när solen går upp så delas gåvor ut till stadens munkar. De äter två gånger om dagen - på morgonen och vid lunchtid - och de äter endast det som de får i gåvor på morgonen. De flesta gåvor är "sticky rice", men även frukt och pengar delas ut som gåvor. Vid halv sex var det hela över, och jag kunde nu själv fundera på vad jag skulle äta till frukost. Det blev müsli och croissant.

Jag fortsatte förmiddagen med att besöka flera av stadens tempel, och vid lunch fortsatte jag mot Mekongfloden där jag hyrde en båt. Jag var ute på Mekongfloden under hela eftermiddagen, och detta var en av orsakerna till varför jag egentligen var här. Att åka båt längs Mekongfloden i Laos var något jag drömt om, och det räckte för att välja Laos som resmål. Jag var inte så imponerad av Laos innan, men Mekongfloden gjorde mig riktigt upprymd och var lika bra som jag hade hoppats. Det var oerhört avkopplande att flyta ned längs Mekongfloden och se livet som kretsar kring floden.

Efter två och en halv timme så kom jag till grotten Pak Ou som jag besökte. Där fanns tusentals Buddhastatyer och var ett resmål man borde se. Men för mig var Mekongfloden resmålet och Pak Ou endast något som dök upp på vägen. Jag stannade även för lunch, och levde numera på stekt ris med grönsaker, då jag varken litade på kött eller kyckling i Laos. Jag hade redan varit matförgiftad en gång under resan. Bättre att vara försiktig, och efter Angkor Wat så hade min mage varit i bra kondition. Jag ville att det skulle förbli så, och undvek därför ofta kött.

Jag åt även denna kväll middag nere vid Mekongfloden. Luang Prabang hade egentligen bara tre gatar, samt ett flertal smågator som korsade dem. Det var huvudgatan i mitten, och sedan två gator som gick parallellt på varsin sida av huvudgatan. Den ena gick längs Nam Khan-floden, och den andra längs Mekongfloden. Samtliga gator var fyllda med restauranger, och priserna var som alltid låga i Laos.

Jag hade även upptäckt en ny favoriträtt i Laos. Det billigaste man kunde äta i Laos var "sticky rice", ett klibbigt ris som man åt med händerna. Man rullade ihop riset till en liten boll, och doppade sedan risbollen i maten man åt. Detta ska inte blandas ihop med det "sticky rice" som serveras i t.ex. Thailand, där det är ett sött efterrättsris.

Jag avslutade också denna kväll med att vandra runt på nattmarknaden. Jag upptäckte att flera sålde opiumpipor. De var enormt vackra, men jag var tveksam till ifall det var en så bra idé att handla dem då de verkade vara använda innan. Jag hade egentligen inga problem med ifall de var använda, då detta skapade mer historia kring dem. Men jag ville samtidigt inte riskera att fastna i tullen med opium, även ifall det inte kunde vara några större mängder som de kunde lyckas skrapa bort i piporna. Men risken att hamna på "Bangkok Hilton" räckte för att jag skulle avstå från att handla några pipor denna gång. Jag letade länge för att hitta en pipa som inte hade något opium kvar, men utan resultat.





Turistattraktionen var det minst intressanta

När: 23 november 2010
Var: Vientiane, Laos

Jag började känna mig klar med Luang Prabang. Jag åkte istället och tittade på vattenfallet Kuang Si som låg en halvtimmes bilresa utanför staden. Jag var tveksam till ifall det skulle vara värt att se, men alla pratade om hur vackert det var. De hade rätt. Det turkosblå vattnet som rann i olika steg var oerhört vackert. Jag var inte lika imponerad av själva vattenfallet. Det som imponerade var allt vatten som låg i anslutning till vattenfallet, och som samlades i små pooler och sedan rann nedströms. Vattenfallet låg 29 kilometer från Luang Prabang, och var en mycket populär turistattraktion. Jag insåg nu varför, och kunde endast hålla med de som lovordade det. Kuang Si var ett fantastiskt vattenfall, och där vattenfallet var det minst intressanta.

Jag hade under min tid i Luang Prabang enbart ätit vid Mekongfloden, så jag beslutade mig för att äta min sista lunch vid Nam Khan-floden istället. När jag var klar, så fortsatte jag till flygplatsen och tog där ett flyg tillbaka till huvudstaden Vientiane.

Jag kom in ganska sent på kvällen, men hittade en lokal restaurang vid namn Kualao som fortfarande var öppen. De hade en show med laotisk dans och musik. All mat som serverades utlovades vara typisk för just Laos. Det lät spännande. Uppträdandet liknade lite det jag tidigare hade sett i Kambodja, men bättre och mera levande. Maten däremot var medioker, och inte ens i närheten av det som hade serverats under min tid i Luang Prabang.





Bangkok Shocks

När: 24 november 2010
Var: Bangkok, Thailand

Mitt nästa mål var gyllene triangeln. Jag hade aldrig varit speciellt förtjust i Thailand, även ifall mitt senaste besök ett par veckor innan hade varit ovanligt lyckat. Jag betämde mig för att mellanlanda någon dag i Bangkok, innan jag fortsatte mot de norra delarna av Thailand.

Jag tog ett tidigt flyg från Vientiane och var framme vid lunch. Jag hade bokat rum i samma område som sist. Här kunde jag nu koppla av och samla intrycken från de senaste veckorna. Jag hade inga planer för dagen, utan valde istället att ta det lugnt för omväxlingens skull.

På kvällen besökte jag nöjesdistriktet Patpong. Området var känt för sina gogo-barer och utpekades ofta som Bangkoks "Red Light District". Det fanns egentligen ett flertal liknande områden i Bangkok, men Patpong var det populäraste av dem. Det var exempelvis här som man spelade in vissa scener i filmen Deer Hunter med Robert De Niro 1978, och slutscenen i musikalen Miss Saigon utspelades också den i en bar i Patpong.

Under Vietnamkriget så kom amerikanska soldater hit för att köpa sex, och hela området var ett renodlat sexdistrikt. Sedan slutet av 80-talet så fanns här även en nattmarknad där man sålde piratkopior och annat som kunde tänkas tilltala turisterna som var på besök. På senare tid hade sexklubbarna även fått konkurrens av renodlade musikställen med liveband och traditionella nattklubbar med den senaste housemusiken. Men även sexklubbarna hade ändrat karaktär. För tio år sedan var det gratis entré och liveshow som gällde. Numera var alla kvinnor påklädda, och intäkterna kom istället från prostitutionen. De som dansade var ofta tillgängliga för kunder som var beredda att betala "böter" för att ta ut dem från baren. Sexuella tjänster förhandlas sedan separat.

Jag brukade varje gång som jag besökete Bangkok även göra ett besök på Patpong för att se hur området utvecklats sedan jag var här sist. Det var denna del av Bangkok som chockade många, och som troligtvis låg bakom titeln "Bangkok Shocks" på Hanoi Rocks debutalbum.

Det var också här som sexklubben "Super Pussys" låg. Jag gillade deras neonskylt. Den var tidigare i så dåligt skick att den var på väg att rasa samman helt. Nu hade man lagat den, men personligen gillade jag den nog mer innan när den fortfarande var trasig. Det var mera sleazy på något sätt. Jag var ointresserad av klubben som sådan, men skylten var grym, och namnet. Att grannen till klubben dessutom var en klinik för könssjukdomar hade visst komiskt värde.

Jag gick runt på nattmarknaden och blev erbjuden att köpa marijuana, knogjärn, porrfilmer (vilket ironiskt nog är förbjudet i Thailand), piratkopior, karatepinnar och att gå på sexshow med pingpongbollar. Det var "same, same" som tidigare år, men antalet turister verkade med åren ha blivit färre. Jag hittade inget jag ville handla, och efter någon timme kände jag mig färdiga med Patpong för den här gången.


Mannen med den gyllene pistolen

När: 25 november 2010
Var: Bangkok, Thailand

Jag hade varit i Bangkok många gånger genom åren, och bestämde mig idag för att besöka några av de sevärdheter som jag faktiskt inte hade sett ännu. Jag började med Grand Palace och ett flertal buddhistiska tempel. Sedan så fortsatte jag till en förort i Bangkok för att se hur "vanligt" folk levde. Jag tog en båt, och efter någon dryg timme så hamnade jag till slut i staden Nonthaburi som ligger nordväst om Bangkok.

Jag började med att besöka en lokal marknad. Här fanns inga souvernirer, piratkopior och det jag kvällen innan hade sett i Patpong. Istället såldes frukt, grönsaker, fisk och annat som kunde tänkas tillagas.

Men här fanns även sköldpaddor som låg i hinkar i väntan på att bli kokta levande. Lite längre fram fanns grodor med uppsprättade magar som fortfarande levde, med inälvorna hängande på utsidan av magen. En groda hoppade ner på golvet med inälvorna hängande utanför magen, och jag kände mig något obehagad av situationen.

Jag fortsatte efter marknaden mot floden Chao Phraya, och med en långsvansbåt flöt jag fram bland kanalerna och kunde på nära håll se vardagslivet för de som bodde vid vattnet. Det var trevligt och intressant, men min höjdpunkt var ändå att med en s.k. "rocket boat" ta mig fram på Bangkoks kanaler på samma sätt som James Bond en gång gjort i filmen "Mannen med den gyllene pistolen". Det gick vansinnigt snabbt, och var utan tvekan dagens roligaste aktivitet.

Plötsligt så dök det upp spindlar från ingenstans. Hundratals minispindlar och även mängder av spindelväv. Jag hade ingen aning om ifall spindlarna var farliga, men de var överallt. Troligtvis så hade de fallit ner över båten från något träd längs vägen. Vi lyckades dock få båten ren från spindlar, och vi fortsatte sedan vår resa längs kanalerna. Plötsligt stannade vi vid en plats där man kunde mata fiskar. Mängder av malartade fiskar, på engelska kallade Catfish, slogs om maten och fiskarna var så nära att man nästan kunde klappa dem.

Jag var nöjd med min dag, och jag var dessutom nöjd med att jag fortfarande kunde upptäcka platser i Bangkok som jag inte tidigare besökt. Att åka med en "rocket boat" längs Bangkoks kanaler på samma sätt som James Bond en gång gjort i filmen "Mannen med den gyllene pistolen" är utan tvekan en sak man bör pröva på ifall man besöker Bangkok.




Bland hippies och elefanter

När: 26 november 2010
Var: Chiang Mai, Thailand 26 november 2010

Jag tog ett tidigt flyg till Chiang Mai och mina förväntningar var redan innan höga. Jag hade innan den här resan egentligen inga som helst planer på att någonsin återvända till Thailand. Samtidigt så hade jag länge haft en önskan om att få se såväl Chiang Mai som norra Thailand. Jag visste att jag aldrig skulle välja Thailand som slutdestination, så när jag ändå reste runt i Sydostasien så föll alla bitarna på plats. Åkte jag inte hit nu, så lärde jag aldrig åka hit.

Chiang Mai var betydligt mera avslappnat än Bangkok. Här fanns inga stränder och staden var en mix av barer, hippies och alternativa människor. Man kunde hyra ett rum för 700 kronor i månaden, men jag behövde bara ett rum för ett par dagar. Det var billigt här, avslappanat och staden hade sin egen identitet. Människorna var genomgående trevliga, och jag började sakta ändra min uppfattning om Thailand.

Vissa åkte hit för att studera buddhismen i något av stadens alla tempel, andra för att besöka den omgivande vildmarken i jakt på elefanter eller en mer "äkta" thailändsk upplevelse. Några blev kvar här då det var en genuint sympatisk plats att vara på. Det var svårt att förstå att Chiang Mai var Thailands näst största stad, då skillnaderna mellan Bangkok och Chiang Mai var enorma. Här kunde man gå runt på gatorna utan mängder av bilar och avgaser. Det var kort sagt trevligt, och skulle man med ett enda ord beskriva staden så var "laidback" det första ordet man kom att tänka på.

Jag bodde i den gamla delen av staden, och vandrade mellan hippieaffärer, barer och buddhistiska tempel. Jag åkte senare på dagen upp i bergen och besökte ett tempel med utsikt över hela staden. På kvällen satt jag på balkongen till rummet och tittade på ekorrarna som lekte i trädet utanför rummet. Jag var glad att jag tagit vägarna förbi Chiang Mai.

En populär aktivitet i Chiang Mai var elefant-trekking, men jag hade även fått tips om att det fanns en plats där man kunde klappa levande tigrar. Min plan var att jag under morgondagen skulle hinna med båda aktiviteterna. Jag avslutade kvällen med att besöka stadens nattmarknad. Jag hade under de senaste veckorna besökt en mängd olika nattmarknader, men denna var en av de bättre och riktade sig främst mot lokalbefolkningen. Jag kände att detta var en lyckad avslutning på kvällen.




Klappa och umgås med levande tigrar

När: 27 november 2010
Var: Chiang Mai, Thailand

Jag begav mig tidigt på förmiddagen till ett elefantläger vid Mae Tang, ungefär en halvtimme utanför Chiang Mai. På vägen dit stannade jag vid en orchidéfarm som delade byggnad med ett fjärilhus. En halvtimme och drygt 500 orchidéer senare så var jag på väg igen, denna gång för att titta på betydligt större djur än fjärilar.

Väl framme vid elefantlägret så blev jag erbjuden att rida på en elefant, och jag matade senare även elefanterna med bananer och sockerrör. Denna del tyckte jag verkligen om. Sedan började en märklig elefantuppvisning.

Jag är inte van vid att elefanter kan måla tavlor och spela fotboll, men det var precis vad de gjorde. Det hade förvisso ett stort underhållningsvärde, men jag var samtidigt tveksam till hur elefanterna lärt sig allt detta. Jag var inte lika övertygad om att elefanterna tyckte det var så himla kul att måla en tavla som föreställde en elefant som målade en tavla, och sedan signera tavlan med sitt namn efteråt. Imponerade? Absolut! Men hur hade de lärt elefanten detta?

Syftet med elefantläger är bra, men jag var tveksam till ifall jag uppskattade alla cirkuskonster som man lärt dem att utföra. Efteråt fick alla som såg uppträdandet rida på en elefant med en elefantstol till grannby, och därifrån åka med oxe och kärra tillbaka.

Jag åt lunch, tittade på tavlorna som elefanterna målat och som nu var till salu. Jag var nu - som en del av entréen - erbjudan att flyta på en bambuflotte längs Mae Tang-floden, vilket jag tyckte lät rogivande. Men jag vill samtidigt inte missa dagens höjdpunkt, att klappa tigrar. Så jag bestämde mig för att efter lunchen åka vidare.

Den stunden när jag var ensam med en av elefantskötarna och han lät mig klappa elefanten, och sedan själv utan sadel rida runt som Mowgli i Djungelboken på elefanten var en magisk upplevelse. Jag var utan tvekan nöjd med mitt besök.

Nästa plats att besöka var Tiger Kingdom. De var enligt dem själva den enda platsen i världen där man kunde klappa levande tigrar. Jag var tveksam till ifall detta verkligen stämde, då jag hade hört talas om flera platser i världen som erbjöd detta. Men oavsett vilket så var detta absolut inget jag tänkte missa. Jag hade aldrig klappat en tiger innan. Jag hade haft förmånen att klappa jeoparder i Australien, dykt med vithaj i Sydafrika och vid ett tillfälle även haft en brunbjörn som slickat yoghurt från min hand. Att komma nära vilda djur har alltid fascinerat mig.

Väl på plats så får jag frågan om vilken av tigrarna jag vill träffa. Det visade sig finnas fyra olika grupper av tigrar; stor, mellan, liten och minst. De större tigrarna var närmare två år och riktigt stora, medan de minsta var två månader och små kattungar. Förvisso tigerkattungar, men fortfarande katter.
Jag svarade att jag ville träffa samtliga. Det var inte varje dag som jag blev erbjuden att umgås med tigrar, så när jag väl var på plats så ville jag få ut så mycket som möjligt av min vistelse.

De flesta besökarna ville endast träffa och klappa en tigerkattunge, och dit var väntetiden två timmar. Ville man träffa de större katterna så var det i stort sett ingen väntetid alls. Eftersom jag ville träffa fyra olika tigrar, eller egentligen flera än så då varje bur hade fler än en tiger, så var min väntetid ofta ganska kort. Man bokades in på samtliga tigrar direkt, så när jag till slut kom till tigerungen så var det bara en halvtimme kvar.

Det är ganska stor skillnad mellan att klappa en stor tiger som är närmare tre meter lång, mot att klappa en liten lekfull tigerunge. Personligen uppskattade jag att möta de större tigrarna mer än att få leka med de små. Det fanns inga kedjer och det fanns information om att inga tigrar var drogade. Man fick tidigt information om att inte göra några hastiga rörelser, och att enbart närma sig tigrarna bakifrån. Man fick klappa dem överallt, utom på huvudet.

Det första jag gjorde, utan att tänka mig för, var att just klappa en av de största tigrarna på huvudet. Det var en olyckshändelse, och jag kom på mig själv bara någon sekund senare. Lyckligtvis hände ingenting, men jag kände mig oerhört dum som glömt bort säkerhetsföreskrifterna så snabbt.

Man erbjöds inte bara klappa tigrarna. Man kunde ligga mot dem och vila huvudet mot deras mage, och när deras svans viftade och landade över mig så insåg jag hur stora de verkligen var. Svansen vägde flera kilo. Men som de flesta katter så gillade de att sova, så de flesta kopplade av medan turisterna kom på besök.

Ett undantag var dock tigerungarna, som precis som vilka kattungar som helst, gillade att leka. Det var full fart hela tiden, och de älskade att leka.

Tiger Kingdom var inte bara dagens höjdpunkt, utan också hela resans höjdpunkt. Jag var lyrisk i flera dagar efteråt.






De långhalsade kvinnorna

När: 28 november 2010
Var: Chiang Rai, Thailand

Idag fortsatte jag mot Chiang Rai, och mitt första stopp för dagen blev vid Tha Ton, en sömnig liten stad vid Kok-floden mitt emellan Chiang Mai och Chiang Rai. På en kulle låg det buddhistiska templet Wat Tha Ton med fyra enorma statyer av Buddha. En av dessa statyer var över 35 meter hög, och från templet hade man utsikt över hela staden.

Jag fortsatte sedan vidare på ett flertal småvägar tills jag till slut kom fram till den by där de långhalsade kvinnorna bodde. De kallades Pa Dong och var en turistattraktion i trakten. Genom metallringarna hade de förlängt sina halsar för att förhöja sin status i byns hierarki.

Det fanns flera byar i norra Thailand med långhalsade kvinnor, och jag hade innan hört att den här var en av de mer kommersiella. Jag funderade innan ifall jag skulle besöka den kommersiella byn, eller den något mer orörda byn med långhalsade kvinnor. Jag bestämde mig för att idag besöka en kommersiell för att dagen efter besöka en förhållandevis orörd by.

De mässingsprydnader som de långhalsade kvinnorna bar runt hals, armar och ben såg ut som en massa enskilda ringar, men var i själva verket hela sammanhängande rörspiraler. De kunde väga upp till 22 kilo, men de flesta vägde sällan mer än fem kilo. Spiralerna runt halsen pressade ner nyckelbenet och bröstkorgen och fick det att se ut som om deras halsar hade blivit onaturligt sträckta. Vissa av dem var så höga som 30 cm.

Många tror att man inte kan plocka bort dessa rörspiraler, och att kvinnorna i så fall skulle dö. Men detta stämmer inte. Faktum är att de kan plocka bort dem och sätta dit dem när de vill utan någon större fara. Det är också vad många har gjort, och vissa menar att traditionen nu gradvis håller på att dö ut.

Jag var nyfiken på de långhalsade kvinnorna, och visste inte hur jag skulle uppleva det hela. Men jag blev positivt överraskad. Kvinnorna var mycket stolta och jag upplevde det som att de var glada över att besökare kom dit.

De långhalsade kvinnorna finns på tre platser i norra Thailand, och de som vill besöka dem måste betala en entré på cirka 100 kronor. Jag hade i intervjuer läst att de tjänade mellan 500-600 kronor i månaden genom att sälja hantverk samt att de även fick en mindre del av inträdet.

De poserade gärna på bild, och verkade till min förvåning inte det minsta negativa till att turister kom dit och tittade på dem. Givetvis var det positivt för dem att de fick besök, då detta var deras enda inkomst. Men samtidigt verkade de alla oerhört stolta över sina metallringar, och såg hela tiden mycket glada ut över att folk från hela världen reste hit för att titta på dem.

Kritiken om att det var ett zoo där man tittade på människor verkade inte vara någon kritik som de uttittade själva delade.

Jag fortsatte efter mitt stopp hos de långhalsade kvinnorna till staden Mae Sai som låg vid gränsen mellan Thailand och Myanmar. Det var full aktivitet och det såldes allt möjligt på marknaden som låg vid gränsstationen. Många passerade gränsen bara för att kunna besöka Myanmar i några timmar, och sedan komma tillbaka och berätta att de besökt ännu ett land. Under besöket så konfiskerade myndigheterna passet, så att de kunde försäkra sig om att turiserna kom tillbaka efteråt.

Jag ansåg att Myanmar var betydligt intressantare än ett par timmars besök, och jag var inte så intresserad av att säga att jag besökt "Burma" som landet ofta kallades, ifall jag endast hade besökt en gränsstad i ett par timmar. Jag vill absolut åka till Myanmar, men då vill jag ha möjligheten att stanna ett par veckor.

Desto mer intressant tyckte jag den thailändska staden Mae Sai och dess marknad var. Jag hittade bland annat en säljare som sålde opiumpipor som jag ansåg vara säker på inte innehöll något opium. Jag hittade även en intressant tatueringsnål som jag inte kunde motstå att inhandla. Jag hade inte köpt några souvenirer i Thailand, men en opiumpipa vid den gyllene triangeln och en tatueruingsnål för den som ville tatuera för hand var souvenirer som föll mig i smaken.

Den gyllene triangeln låg bara en halvtimme härifrån, och var nu nästa anhalt på resan. Området var känt för sin opiumhandel, och mina förväntningar var enormt höga. Men hela området blev ett antiklimax. Det fanns inget där, bortsett från diverse turistbutiker. Det fanns ingen känsla och det enda man kände när man kom dit var "jaha, var detta allt?".

Något besviken på den gyllene triangeln så fortsatte jag nu till Chiang Rai. Men även detta blev en besvikelse. Jag hade förväntat mig en mindre variant av Chiang Mai, men medan den staden var levande och positiv, så kändes Chiang Rai som en oerhört tråkig stad. Mitt i staden på torget fanns en restaurang där alla åt, och vid en scen var det uppträdanden. Men människorna i staden var inte alls så positiva och glada som de varit i Chiang Mai. Här fanns inte heller någon alternativ sida med hippies och det verkade inte heller vara någon plats där någon stannade mer än över natten. Jag kunde förstå varför.






One night in Bangkok

När: 29 november 2010
Var: Bangkok, Thailand

Alla som besöker Chiang Rai bör besöka Doi Tung och den botaniska trädgården Mae Fah Luang. Det var åtminstone vad alla turistsidor på nätet berättade. Jag hade ett par timmar kvar i Chiang Rai, så jag gjorde ett besök. Det var vackert, men det var långtifrån min höjdpunkt på resan.

Jag fortsattae sedan till ännu en by med långhalsade kvinnor. Jag hade hört att byn dagen innan var mer kommersiell och turistinriktad, och att det fanns en mera orörd by som var bättre. Jag hade redan då bestämt mig för att besöka båda, och på så sätt även kunna jämföra dem efteråt.

Jag är glad att jag besökte dem båda, för de långhalsade kvinnorna var verkligen intressanta. Jag håller med om att det var skillnad mellan byarna, men till min förvåning föredrog jag den kommersiella dagen innan. De var båda intressanta, men skulle jag välja en av dem så blev det den dagen innan.

På eftermiddagen flög jag tillbaka till Bangkok. Jag hade redan för flera år sedan sagt att jag var klar med Bangkok och att jag aldrig mer skulle besöka staden. Sedan dess hade jag mellanlandat i Bangkok ett flertal gånger, men aldrig stannat i staden. Under den senaste månaden hade jag stannat här vid tre olika tillfällen. Jag förväntade mig nu att detta skulle bli tredje gången gillt. Åtminstone den här månaden.

Det hade gått 16 år sedan artisten Murray Head släppte singeln "One night in Bangkok". Jag skulle nu stanna "One night in Bangkok". Sedan skulle jag åka härifrån. Förhoppningsvis för alltid denna gång.