2015-06-09, 22:06
bjornebarn
Jag besteg det förra sommaren (i början av säsongen i Juli) och jag rekomenderar det verkligen, det var helt underbart. Vi sov i ett trevligt hotell utanför Fujiyoshida tror jag, eller om det var Kawaguchikou, och åkte sedan med bil till parkeringen där man hoppar på en buss som kör en upp till femte stationen (längre än så kommer man inte med bil). Vi visste inte att vi inte fick köra bil själva upp dit, så vi höll på att missa sista bussen, så tänk på det när ni är där. Yoshida-rutten var det vi tog, så man börjar på 2200 meter, dvs ca 1600 höjdmeter och 7.5 km vandring.

Iaf, lite efter 2300 var vi framme vid stationen, gjorde oss redo och började sedan gå runt 2330. Själv hade jag väldigt lätta och bekävma träningsbyxor (långa), samt ett par långkalsonger för att ta på senare. Ordentliga hikingskor, ryggsäck, träningströja, fleecetröja och vårjacka. Utöver det hade jag tre powerbars (caloriemate, rekomenderar starkt, du kan köpa i vilken drugstore som helst), en hög med snickers, ett par lipovitan (energidryck) och två pocarisweat (sportdryck). Jag hade även pannlampa (absolut måste om du klättrar när det är mörkt) och en lite syrgastub (var första gången på någon nämnbar höjd för mig och man vet aldrig hur man reagerar på syrebristen).

Själva "klättringen" gick sedan väldigt lätt, det är bra vägar, trappor på många ställen, mne också stenigt och bergigt på många ställen. Har du dåliga knän så kan det vara väldigt jobbigt för man måste på många steniga bitar böja dem ca 90 grader. Mina vänner använde käppar/pinnar som man kan köpa där och de tyckte att det var bra för att avlasta benen lite.

Jag var uppe 0400, efter 4.5 timmar, (kunde gått lite snabbare men en av mina vänner orkade inte hålla lika högt tempo, det var dock ett väldigt bekvämt tempo för mig), men jag är inte speciellt vältränad så om du är det så har du nog inga problem att ta dig upp ännu snabbare.

Eftersom det är ett högt och ensligt berg så skall du räkna med att vädret kommer vara skit. För oss var det från ca åttonde stationen tät dimma ända upp till toppen och man kunde inte ens se sina egna fötter utan att huka sig lite. Uppe på toppen så var temperaturen ca noll grader, med 25 m/s konstant vind och 100 % luftfuktighet, så så fort vi var uppe och slutade röra på oss så började vi frysa ordentligt. Som tur är så har de dock byggnader man kan ta skydd i eller runt omkring uppe vid toppen. Snö fanns det fortfarande en hel del av, men själva vägarna var fria och om du går när rutterna officiellt sett är öppna så är det garanterat snöfritt på vägen.

Vi hann upp i god tid före soluppgången så att vi skulle kunna få bra plats för att se den (jag var faktiskt först på toppen av alla den natten*), men det gick dessvärre inte att se någonting över huvud taget.

Efter att ha värmt sig med lite kaffe (500 yen för en minimal kopp med skräpkaffe ) och köpt lite mamoris, så vände vi tillbaka.

På vägen ned gjorde jag och en kompis ett stort misstag, vi gick in på fel väg vid ca 9:e stationen. Vi upptäckte det inte förräna vi hade klättrat ned ca 700 höjdmeter, varpå vi vände tillbaka för att försöka ta oss tillbaka till rätt rutt. Efter att ha varit på berget i typ 8 timmar, och efter att ha varit vakna i nästan ett helt dygn, så fick vi dock helt slut på energi. Det kändes riktigt skönt och lätt att gå ned, men så fort vi tog första steget uppför igen så kändes det som att man hade bly på benen och att någon hade bundit ett rep runt bröstet. Vi kämpade dock på och var ca 200 höjdmeter, eller kanske 20 minuter i vanligt tempo, från där vi kunde gå tillbaka till rätt rutt. Det gick dock inte, vi var verkligen helt slut... jag har aldrig varit så orkeslös tidigare. Då öppnade vi våra syrgastuber för första gången och skulle se om det hjälpte, men vi kände oss inte speciellt mycket starkare alls, så efter ett tag vände vi och började gå ned för fel rutt igen.

Denna felaktiga rutt var den fördjävligaste vägen jag någonsin har varit med om. Subashiri (須走 = bör springa), som rutten kallas, börjar dels mycket lägre (1900 höjdmeter) och är dels mycket längre än Yoshidas 7.5 km, men det absolut värsta var att det bokstavligt talat var en djävla sand/grusväg hela vägen ned. Fötterna skjönk flera decimeter ned i sanden för varje steg man tog (därför säger de att man bör springa, för då kan man hålla sig mer på ytan, men det orkade vi inte). Det tog oss flera timmar innan vi äntligen var nere för den djävla sandhögen. När vi då äntligen var framme så hade vi kommit ned på fel sida av berget och behövde åka taxi i en timma för att komma tillbaka till hotellet... När jag tog av mig skorna och strumporna i duschen så bara rann det sand, mina fötter var helt kolsvarta av asksanden och de strumpor (färgglada röda och gröna) är fortfarande svartfärgade efter det där.

*Jag var som sagt ovan först på toppen, men det var för att jag gjorde någonting oerhört idiotiskt. Jag visste att soluppgången skulle vara ca 4:45, så när jag var uppe vid 4:00 så skyndade jag mig vidare till toppen för att få bra plats, ifall att dimman skulle lösas upp. Jag såg visserligen ingenting, men det finns rep längs med marken runt alla vägar som är säkra på berget, så jag tänkte att så länge jag följer ett rep så är allt lugnt. Riktigt så lätt var det dock inte, när jag var uppe vid toppen så tappade jag bort repet. Jag hade bara gått max ett par meter ifrån repet och jag gick rakt tillbaka tyckte jag, men tydligen inte utan jag måste ha missat repet med bara någon meter. Jag gick då tillbaka till ett monument som finns vid toppen och tänkte att det bara är att vänta där tills solen går upp om en halvtimma eller så. Det var dock svinkallt, speciellt med vinden, och min halvtäta vårjacka blev helt dyngsur eftersom jag trots allt befann mig mitt i ett moln.

Helt isolerat på en helt kolsvart och öde plats, utan något mänskligt ljud, med stormvindar, regn och nollgrader så insåg jag att det var alldeles för kallt, så jag gjorde ett nytt försök och lyckades hitta ett rep. Jag tänkte att så länge jag följer det, så är allt lugnt. Jag gjorde det men kom på något sätt fram till ett hörn, vilket jag inte tyckte stämde med hur det borde se ut. Då stängde jag av pannlampan för att kunna se konturerna av området där jag var (med pannlampan var allt bara helt vitt, men utan kan man iaf se bergets konturer), varpå jag såg att jag var en halvmeter ifrån ett kolsvart stup. Jag satte mig ned och kröp tillbaka till monumentet. Medan jag satt där, med lampan avstängd, lyckades jag dock se lite ljusglimtar en bit bort lite då och då och insåg att det var där husen med allt folk var. Jag gjorde då ett nytt försök, med lampan helt avstängd den här gången, och lyckades till slut hitta tillbaka.