Så fort man får en inblick i den japanska kulturen så inser man att den bygger på ett enormt storhetsvansinne. Det är inget nytt fenomen utan har alltid varit så. Först så hölls Japan stängt för omvärlden eftersom de, likt Kina, inte tyckte omvärlden hade något att erbjuda dem. Allt japanskt var perfekt, allt utländskt var sämre. Därefter, när de till slut insåg kraften i västerländsk industrialisering, så skulle de producera mer och bättre än allt västerländskt. T.ex. världens största slagskepp, som fortfarande betyder mycket för Japans kultur, trots att USA sänkte det med enkelhet. De skulle även erövra hela världen, inte bara Asien, men varenda kontinent på jorden skulle kontrolleras av Japan.

Efter de förlorad andra världskriget så fokuserade de inåt igen. All japansk kultur var vida överlägset allt annat och det fanns ingen poäng att ens befatta sig med andra kulturer. Denna attityd sträcker sig över precis allt, stridskonst, tvspel, film, mat och arkitektur. Japanofilerna ärver detta storhetsvansinne och känsla av överlägsenhet och blir övertygande om att allt icke-japanskt saknar värde. Det är mycket fascinerande att stöta på en japanofil, speciellt en som specialiserat sig i något intresse, för de är helt övertygade att allt japanskt är oändligt mycket bättre. Sashimono är världens bästa hantverk, en katana kan skära rakt igenom en europeisk riddarrustning, bara japanska sushimästare kan göra bra sushi, osv.

Detta börjar dock till viss del äntligen vända i Japan och de har tagit åt sig lite saker från andra kulturer. Vissa västerländska spelserier börjar bli populära där, bland annat så blev Skyrim populärt i Japan. Sedan ligger det viss sanning i att japaner ofta söker perfektion. T.ex. italienare själva säger att Japan gör den bästa italienska maten i världen.