2016-04-27, 03:26
Padang Besar #2.
Tågresan på 17 timmar gick förhållandevis bra, men har nog aldrig spelat så mycket yatzy mot en mobildator på en och samma dag. Iallafall, denna gång blev vi tvugna att gå igenom passkontrollerna. Med en olustig och osäker känsla närmade vi oss, sakta men säkert, den tungt beväpnade vakten som stod framför båset där en passkontrollant satt bekvämt. Pörnie viskar tyst "du först", jag stiger fram och lämnar in passet till denne kontrollant som genast börjar bläddra i det. Då viker jag smidigt in och förklarar våran situation, att vi endast åkt tillbaka hit för att få en stämpel först från den malaysiska sidan, för att sedan på återseende möte få en stämpel av honom, på den thailändska sidan, lassar sedan in en drös med tågbiljetter samt bussbiljetter, innan han får en syl i vädret. Han tittar på oss och ser först lite tveksam ut, lämnar över passen till mannen bakom, som bläddrar frenetiskt igenom dom. Han vinkar åt oss att vi ska komma runt. Vi passerar återigen den tungt beväpnade vakten, som kan tyckas lagt stor del av sin träning på att se jävligt skräckinjagande och skjutglad ut. Mannen som signalerat åt oss att komma dit, ser inte alls speciellt skräckinjagande ut, utan mer som en äldre gubbe som förstår att misstag kan begås. Vi förklarar situationen igen, men nu med ett beydligt mer lugn i rösten och på så vis en mer detaljerad förklaringen. Han säger, till våra stora lättnad och lycka, att vi kunde knata ner längs korridoren och gå igenom den malaysiska passkontrollen, för att sedan komma ut på andra sidan och gå upp hit igen, och så var det med det. Antingen kände väl dessa vakter "äh, skitsamma, låt gå för denna gång, det är ju trots allt lördag", eller så var dom fullt upptagna med en ryss som varken fick befinna sig på den thailändska sidan, och ännu mindre den malaysiska sidan.
Allt går som på en dans på rosor och känslan kan beskrivas liknande som när man slår en stor stege i yatzy på första kastet, jävligt skönt att ha de gjort 👍.
Nu var det alltså nästa moment på tablån, återigen skaffa sig tågbiljetter till Bangkok för att än en gång stiga ombord på detta otroligt framgångsrika tåg. Men som tidigare nämnts ingår ju tyvärr väntetid när man reser runt, eller som i detta fall, fram och tillbaks. Nästa tåg mot bangkok gick inte förrän 7 timmar, så vi köpte, av samma kassörska, varsi två biljetter till hatyai. I väntan på det tåg som skulle ta oss till hatyai, likt det tåg vi åkt någon dag innan, så var även detta tåg försenat, dock bara 40 minuter.
Åter i hatyai, och precis som tidigare besöket, gjorde vi i princip precis samma som vi gjort innan. Sprang till den närmaste, kanske inte bästa, mathak och sänkte varsin pad thai, gick till samma affär och köpte i helhet precis liknande godis, sprang till "The Train Coffee", skippade dock maten denna gång och allt vi tog var varsin latte. Egentligen det enda som skiljde sig från förra besöket i hatyai, var att den gång iförskaffade vi oss väldigt vassa föremål, så som en liten fickkniv, som jag övertala Pörnie att den kunde vara bra att ha, i följd till att jag någon gång under resan kanske skulle blivit försatt i en "täljsituation", det funkade. Pörnie köpte ett par saxar, eftersom hon jobbar som frisör så gjorde detta henne otroligt lycklig, och ännu lyckligare när hon insåg hur otroligt billiga dom va.
Så ja, nu ligger vi på tåget, på en lite bredare brits och ser med största förväntansfulla blickar fram emot att få gå av.*
Bangkok, runda #2
Efter att ha befunnit oss på resande fot sen den 5 april och det nu är den 10e, bestämde vi oss för att ta lite rast från själva resandet och stanna i Bangkok tills den 15e. En stor del av detta beslut bestod av att vi thaimade återresan #2 hit ganska bra med "Songkran", som är den 13e. Det som händer då, är att hela Thailand bryter ut i ett enda stort vattenkrig. Och vi befann oss självklart vid mittpunkten av detta inbördesvattenkriget, och detta är ju inget man medvetet vill gå miste om.
Bangkok den 15e.
Nu har vi deltagit i den största, roligaste och blötaste folkfesten vi någonsin skådat. Så fort man gick ut på gatan var man automatiskt med i kriget, alla är delaktiga, från morgon till kväll till natt till morgon igen. Ingen är torr. Och du gör bäst i att beväpna dig med diverse vattenpickor. Skulle du mot all förmodan vara torr är risken väldigt stor att du blir allas levande måltalva. Iallafall så var denna folkfest, som varade i 3 dagar, otroligt rolig och jag rekommenderar det till alla i hela världen.
Nu har vi torkat upp efter 3 blöta dagar och sitter på tågstationen och väntar på tåget till Aranyaprathet, den kambodjanska gränsen. Tåget ska ta 5 timmar + lite till.
Aranyaprathet.
Detta tåg vi steg ombord på i Bangkok, tillsammans med resten av thailands befolkning kändes det som, såg ut som en pantad burk och hade ganska precis samma funktionalitet som en pantad burk, enda skillnaden var ju såklart att denna burk kunde åka på räls, fram och tillbaka. Men om vi ska bortse från det faktum att räls var skillnaden, att få färdas i en fullpackad burk, utan AC eller ens minsta vindpustar, trots att vartenda fönster var vid öppet, var ingen lek. Rövsvett från start till slut, smutsiga säten, stirrande blickar från alla, samt att humöret kanske inte var topp är en makalös cocktail som enbart blandas för den som behöver den minst. Turligt nog har ju musik uppfunnits, vilket underlättade det hela.
Iallafall, tåget stannar vid slutstation, vi tar våra ryggsäckar, vår rövsvett och vårat halvkrassliga humör och möts av likasinnade tuktukförare som i Bangkok och efter 10 minuters restid är vi framme vid gränsen. Ganska cool syn må jag säga. Vi stapplar mot passkontrollerna, passerar den thailändska gränsen utan några som helst problem, går i ingemansland mot de kambodjanska passkontrollerna. Väl framme inser vi att vi bara har pengar löst till ett av våra två visum. Men eftersom vi verkar ha kunskapen att glida räkmacka när situationer spårar till, så löste sig även denna situation på ett värdigt sätt.
Vi frågar om det möjligtvis finns en ATM i närheten, vakterna skakar på huvudet och vi sätter oss ned med hukande skallar och börjar bli ganska uppgivna. Då kommer en av vakterna och ber mig att följa med honom, vi går ut på vägen, han ber mig vänta, kommer tillbaka glidandes på en moppe. Förklarar att han ger mig fripassage över gränsen för att kunna ta ut pengar, för att sedan åka tillbaka. Jag hoppar på moppen och vi åker över till Kambodja, där songkran fortfarande var i full gång. Turligt nog åkte jag bak på en moppe med en gränsvakt, så när vi kom åkandes sänktes alla vattenpistoler och alla vattenslangar riktades neråt i tunnan. Allt jag kunde göra va att le, lite som ett "fuck you! Ni kan inte skjuta vatten på mig haha!"
På vägen tillbaka vänder sig vakten bakåt mot mig och kastar ur sig frågan jag väntat på. "You will tip me, right?", självklart svarar jag och frågar hur mycket han vill. Han svarar och säger att det är upp till mig, jag föreslår 10$, inte helt orimligt i mina öron, men han är en slug jävel och försöker sig på att förhandla lite. 20$ säger han, 10$ upprepar jag, 20$ upprepar han igen. Vid detta läge inser jag att vi måste mötas på mitten och slänger till med 15$ med följande mening "you happy, me happy" han skrattar högt och precis då parkerar vi utanför kambodjas gränskontor. "You give me now" säger han, förklarar att jag bara har en 100$ sedel på mig, han säger "i bring you change, dont worry". Känner att jag har inte så mycket till val just nu, då jag är en person i behov av hans hjälp, så jag ger honom min 100$. Han kommer tillbaka med 80$, den jäveln tog alltså 20, trots att jag trodde vi hade en överenskommelse på 15. Men men, dom kunde lika gärna ha bett oss dra åt pipsvängen i början.
Med stämplar i passet tar vi våran packning och går över till Kambodja.
Tågresan på 17 timmar gick förhållandevis bra, men har nog aldrig spelat så mycket yatzy mot en mobildator på en och samma dag. Iallafall, denna gång blev vi tvugna att gå igenom passkontrollerna. Med en olustig och osäker känsla närmade vi oss, sakta men säkert, den tungt beväpnade vakten som stod framför båset där en passkontrollant satt bekvämt. Pörnie viskar tyst "du först", jag stiger fram och lämnar in passet till denne kontrollant som genast börjar bläddra i det. Då viker jag smidigt in och förklarar våran situation, att vi endast åkt tillbaka hit för att få en stämpel först från den malaysiska sidan, för att sedan på återseende möte få en stämpel av honom, på den thailändska sidan, lassar sedan in en drös med tågbiljetter samt bussbiljetter, innan han får en syl i vädret. Han tittar på oss och ser först lite tveksam ut, lämnar över passen till mannen bakom, som bläddrar frenetiskt igenom dom. Han vinkar åt oss att vi ska komma runt. Vi passerar återigen den tungt beväpnade vakten, som kan tyckas lagt stor del av sin träning på att se jävligt skräckinjagande och skjutglad ut. Mannen som signalerat åt oss att komma dit, ser inte alls speciellt skräckinjagande ut, utan mer som en äldre gubbe som förstår att misstag kan begås. Vi förklarar situationen igen, men nu med ett beydligt mer lugn i rösten och på så vis en mer detaljerad förklaringen. Han säger, till våra stora lättnad och lycka, att vi kunde knata ner längs korridoren och gå igenom den malaysiska passkontrollen, för att sedan komma ut på andra sidan och gå upp hit igen, och så var det med det. Antingen kände väl dessa vakter "äh, skitsamma, låt gå för denna gång, det är ju trots allt lördag", eller så var dom fullt upptagna med en ryss som varken fick befinna sig på den thailändska sidan, och ännu mindre den malaysiska sidan.
Allt går som på en dans på rosor och känslan kan beskrivas liknande som när man slår en stor stege i yatzy på första kastet, jävligt skönt att ha de gjort 👍.
Nu var det alltså nästa moment på tablån, återigen skaffa sig tågbiljetter till Bangkok för att än en gång stiga ombord på detta otroligt framgångsrika tåg. Men som tidigare nämnts ingår ju tyvärr väntetid när man reser runt, eller som i detta fall, fram och tillbaks. Nästa tåg mot bangkok gick inte förrän 7 timmar, så vi köpte, av samma kassörska, varsi två biljetter till hatyai. I väntan på det tåg som skulle ta oss till hatyai, likt det tåg vi åkt någon dag innan, så var även detta tåg försenat, dock bara 40 minuter.
Åter i hatyai, och precis som tidigare besöket, gjorde vi i princip precis samma som vi gjort innan. Sprang till den närmaste, kanske inte bästa, mathak och sänkte varsin pad thai, gick till samma affär och köpte i helhet precis liknande godis, sprang till "The Train Coffee", skippade dock maten denna gång och allt vi tog var varsin latte. Egentligen det enda som skiljde sig från förra besöket i hatyai, var att den gång iförskaffade vi oss väldigt vassa föremål, så som en liten fickkniv, som jag övertala Pörnie att den kunde vara bra att ha, i följd till att jag någon gång under resan kanske skulle blivit försatt i en "täljsituation", det funkade. Pörnie köpte ett par saxar, eftersom hon jobbar som frisör så gjorde detta henne otroligt lycklig, och ännu lyckligare när hon insåg hur otroligt billiga dom va.
Så ja, nu ligger vi på tåget, på en lite bredare brits och ser med största förväntansfulla blickar fram emot att få gå av.*
Bangkok, runda #2
Efter att ha befunnit oss på resande fot sen den 5 april och det nu är den 10e, bestämde vi oss för att ta lite rast från själva resandet och stanna i Bangkok tills den 15e. En stor del av detta beslut bestod av att vi thaimade återresan #2 hit ganska bra med "Songkran", som är den 13e. Det som händer då, är att hela Thailand bryter ut i ett enda stort vattenkrig. Och vi befann oss självklart vid mittpunkten av detta inbördesvattenkriget, och detta är ju inget man medvetet vill gå miste om.
Bangkok den 15e.
Nu har vi deltagit i den största, roligaste och blötaste folkfesten vi någonsin skådat. Så fort man gick ut på gatan var man automatiskt med i kriget, alla är delaktiga, från morgon till kväll till natt till morgon igen. Ingen är torr. Och du gör bäst i att beväpna dig med diverse vattenpickor. Skulle du mot all förmodan vara torr är risken väldigt stor att du blir allas levande måltalva. Iallafall så var denna folkfest, som varade i 3 dagar, otroligt rolig och jag rekommenderar det till alla i hela världen.
Nu har vi torkat upp efter 3 blöta dagar och sitter på tågstationen och väntar på tåget till Aranyaprathet, den kambodjanska gränsen. Tåget ska ta 5 timmar + lite till.
Aranyaprathet.
Detta tåg vi steg ombord på i Bangkok, tillsammans med resten av thailands befolkning kändes det som, såg ut som en pantad burk och hade ganska precis samma funktionalitet som en pantad burk, enda skillnaden var ju såklart att denna burk kunde åka på räls, fram och tillbaka. Men om vi ska bortse från det faktum att räls var skillnaden, att få färdas i en fullpackad burk, utan AC eller ens minsta vindpustar, trots att vartenda fönster var vid öppet, var ingen lek. Rövsvett från start till slut, smutsiga säten, stirrande blickar från alla, samt att humöret kanske inte var topp är en makalös cocktail som enbart blandas för den som behöver den minst. Turligt nog har ju musik uppfunnits, vilket underlättade det hela.
Iallafall, tåget stannar vid slutstation, vi tar våra ryggsäckar, vår rövsvett och vårat halvkrassliga humör och möts av likasinnade tuktukförare som i Bangkok och efter 10 minuters restid är vi framme vid gränsen. Ganska cool syn må jag säga. Vi stapplar mot passkontrollerna, passerar den thailändska gränsen utan några som helst problem, går i ingemansland mot de kambodjanska passkontrollerna. Väl framme inser vi att vi bara har pengar löst till ett av våra två visum. Men eftersom vi verkar ha kunskapen att glida räkmacka när situationer spårar till, så löste sig även denna situation på ett värdigt sätt.
Vi frågar om det möjligtvis finns en ATM i närheten, vakterna skakar på huvudet och vi sätter oss ned med hukande skallar och börjar bli ganska uppgivna. Då kommer en av vakterna och ber mig att följa med honom, vi går ut på vägen, han ber mig vänta, kommer tillbaka glidandes på en moppe. Förklarar att han ger mig fripassage över gränsen för att kunna ta ut pengar, för att sedan åka tillbaka. Jag hoppar på moppen och vi åker över till Kambodja, där songkran fortfarande var i full gång. Turligt nog åkte jag bak på en moppe med en gränsvakt, så när vi kom åkandes sänktes alla vattenpistoler och alla vattenslangar riktades neråt i tunnan. Allt jag kunde göra va att le, lite som ett "fuck you! Ni kan inte skjuta vatten på mig haha!"
På vägen tillbaka vänder sig vakten bakåt mot mig och kastar ur sig frågan jag väntat på. "You will tip me, right?", självklart svarar jag och frågar hur mycket han vill. Han svarar och säger att det är upp till mig, jag föreslår 10$, inte helt orimligt i mina öron, men han är en slug jävel och försöker sig på att förhandla lite. 20$ säger han, 10$ upprepar jag, 20$ upprepar han igen. Vid detta läge inser jag att vi måste mötas på mitten och slänger till med 15$ med följande mening "you happy, me happy" han skrattar högt och precis då parkerar vi utanför kambodjas gränskontor. "You give me now" säger han, förklarar att jag bara har en 100$ sedel på mig, han säger "i bring you change, dont worry". Känner att jag har inte så mycket till val just nu, då jag är en person i behov av hans hjälp, så jag ger honom min 100$. Han kommer tillbaka med 80$, den jäveln tog alltså 20, trots att jag trodde vi hade en överenskommelse på 15. Men men, dom kunde lika gärna ha bett oss dra åt pipsvängen i början.
Med stämplar i passet tar vi våran packning och går över till Kambodja.