Jag kanske nu kommer låta som en bitter utlänning men så är inte fallet. Jag bor i Sapporo och är nu lycklig med mitt liv efter ha lärt mig hur det fungerar här i Japan. Jag vill bara lägga in ett par ord till er som planerar att flytta hit och tror att gräset är grönare på andra sidan - vilket det kan vara men var försiktiga - för jag tror inte det är många som kommer palla med att bo i Japan i det långa loppet.

Först och främst lite positivt: det är smidigt att bo i Japan, allt funkar och är rent & fint.
Japan är jävligt smidigt såvida du inte bor mitt inne i Tokyo där tågen stannar hela tiden. Du har alla slags butiker, resturanger, köpcentrum och seven elevens överallt. Allt är smidigt, allt kommer i tid och bara fungerar som klockan. Japan är också säkert och ingen främling kommer störa dig i din vardag, ingen komme råna dig eller slå ner dig vilket som kan hända i Sverige. Folk på gatan är vänliga, maten är skitgod, det är enkelt att få vård och allt sådant där. Ur ett rent objektivt perspektiv så är Japan kanske ett av världens bästa länder att bo i.

Det är från detta som många svenskar uppfattar Japan som ett drömland efter ha varit där i 1-2 år, och säger att det är världens bästa land, att Sverige är skit i jämförelse osv, vilket jag själv också faktiskt gjorde för längesedan. Men under ytan så finns det så mycket mer och här kommer några av mina intryck efter nästan 10 år i landet.

Att vara en utlänning i Japan
Även om du pratar flytande Japanska och har bott i Japan 10 år så kommer folk stirra på dig var du än är, detta gäller givetvis inte alla men i nästan vilken situation du än befinner dig i Japan där det finns massa Japaner, så kommer en eller två titta på dig med en konstig min. Kommer du ut från storstäderna så är detta mycket värre, folk kommer titta på dig som om de sett ett spöke. Du kommer aldrig känna dig som hemma i Japan hur mycket "Japan" du än blir och hur mycket du lär dig om deras kultur, du kommer alltid vara den där "gaijinen" som bara är en "spännande produkt" eller något slags spännande "djur" för de flesta Japanerna, som de tittar på och kanske fnissar lite åt, inget mer och inget mindre. Du kommer aldrig bli en av dem och innerst inne så värderar de dig lågt på sin skala, mycket långt under sina egna Japaner. Hur mycket man än vill så går detta sorgligt nog inte att komma ifrån.

Att jobba i Japan
Jag läste lite här på FB om folk som planerar att åka och jobba i Japan. Tro mig, det är inte värt det, iallafall inte som ett huvudmål. Japan är som ni alla säkert vet extremt strikt och tro inte att de kommer vara snälla mot dig efter några månader när de vant sig med din vita hudfärg, och inte tycker att du är exotisk längre. Om du tycker att sura chefer i Sverige är värre än pesten, så har du inte stött på en skitsur halvfet halvdeprimerad medelålders Japansk man som kör med dig. Du kommer också bli tvingad att jobba övertid trots att du inte behöver det, obetalt, bara för att göra ett bra intryck på cheferna. Efter du jobbat 12h i sträck så kommer du tvingas att dra och supa med chefen, även om du är helt slutkörd och inte vill dricka. Följer du inte med så kommer de systematiskt börja frysa ut dig. Detta gäller även om chefen vill dra dig till ett horhus efter alkoholen börjat rulla runt, det spelar ingen roll om du är nygift eller precis blivit pappa och inte vill, du SKA med.

Av mina intryck så är folk på Japanska företag extremt deprimerade pga av det hårda klimatet, mer än i andra länder, och tro mig det är inget kul att komma in där. När man lär sig se förbi fasaden så är folk är helt livströtta och man kan se att nästan alla är tickande bomber på ett eller annat sätt. Jag har själv jobbat på 5 stora förtag i Japan. Ni som tycker att jobba i sverige är grådaskigt ska vara väldigt glada över vad ni har.

Japaner är också EXTREMT luriga. De ler mot dig som du vore ett helgon och pratar med dig som de vore din bästa vän, men nästa dag så kallar chefen på dig och det visar sig att de har klagat en jävla massa på dig bakom din rygg. Detta kan de göra flera gånger varje vecka och vara en så liten sak som att de en gång såg att du inte stängde dörren till kontoret ordentligt - de springer direkt till chefen när du inte ser. När du konfronterar dem med det så bara pratar de sig ur det. De är extremt fega. Jag har själv tappat räkningen på hur många gånger detta hänt mig - det blir nästan komiskt efter ett tag, och jag har inga problem med hur jag uppför mig. Även om du jobbar med dem dagarna långa och känner att du kan lita på dem tack vare att de är så extremt vänliga mot dig, så kommer kniven. Tro mig.

Jag har också lärt ut engelska i Japan och det är ingen höjdare heller. I princip alla jobb i Japan där många tror att vara en utlänning är en fördel, så slår ofta tillbaka i det långa loppet med utbrändhet. Du kommer bara vara en kopplad cirukasapa som de visar upp och kör med. Du ska vara vit, kortklippt, renrakad, komma i perfekt sittande kostym och skratta och le konstant. Gör du inte detta så kommer kniven i ryggen direkt, antigen från medjobbare eller studenter (som ler mot dig). Du får inte visa någon slags personlighet alls.

En av mina kollegor blev en gång utskälld av sin Japanska chef vid ingången till skolan när han kom med hörlurar i öronen. Han skrek på honom "du ska bara gå med en väska i handen, vara rakryggad och le och skratta åt alla som tittar på dig. Lyssna på musik?! Tro inte att du är någon här i mitt land". Detta är såklart ett extremt exempel men denna mentalitet hos Japanerna kommer tära på ditt psyke under varje arbetstimme.

Inte konstigt att de flesta som åker till Japan för att lära ut blir helt mentalt utbrända och drar hem efter ett tag. Det är ingen romantisk dröm.