Mja, det är skillnad på "turister", "turister" och "turister" och det var den mentaliteten som mötte mig i Vietnam generellt och Da Lat speciellt. Det här är inte min idé, jag hade en dylik tanke för jag har aldrig sett på mig själv som turist utan en "besökare" men genom en ortsbo fick jag det ganska svart på vitt.

Det finns "turister" (semesterfirare) som i princip är boskap, de hänger i Distrikt 1, dricker, röker, jagar horor, strör pengar kring sig och finns i princip bara för att mjölka pengar ur.

Sen finns det "turister" som vill se museerna, se historiska platser, resa lite i trakten, äta "riktig" mat, krypa runt i Cu Chis tunnlar, skjuta några bulor med en M16, köpa böcker och udda ting. Också folk man kan mjölka på pengar men "med lite respekt", dvs man ska inte försöka blåsa byxorna av dem med ett påklistrat flin.

Sen finns det "turister" ie "backpackers" som reser till Da Lat och andra orter utanför turistområdena som är lite av en kuriositet som ortsbefolkningen ser på som vi ser på en vänskaplig herrelös katt eller en knasig apa. Ge den mat, ge den husrum så länge den inte fräser eller bits och se vad den gör, vi kanske får ett gott skratt, vi kanske kan ha nytta av den.

Da Lat är suveränt om du bara vill ha en ort där du helt och hållet kan koppla bort precis allt från ditt egna liv och bara fokusera på vad som finns direkt framför dig, jag kan nog inte rekommendera det om du vill starta ett nytt liv eller så för det har jag ingen erfarenhet av men om du bara vill komma bort en tid, leva lugnt, äta billigt och dricka världens bästa kaffe så rekommenderar jag varmt att åka till Da Lat.

Bo på nåt småskaligt "vandrarhem" som drivs av gamle herr & fru Nguyen som kommer ihåg när Onkel Ho ställde till ett sånt jävla liv uppe i norr och när G.I Joe susade omkring i sina Hueys, snacka med ungdomar som susar omkring på vespor för att det är skollov på knackig engelska och teckenspråk, ät grillspett och pho som kostar ingenting och sitt på plaststolar som går sönder för att de inte är anpassade för 1.90 m långa utlänningar som väger 100 kg

Tror nog alla går igenom en sådan punkt mellan tjugo och trettio, de som inte gör det får nog en hård medellivskris när de slår i 40-taket.

Det är som vattkoppor fast på en mental nivå, bättre att få det när man är så ung som möjligt, gå igenom det och så är det över sen. Får man det senare blir det bara värre, speciellt för män.