Bakgrund Mexiko: 4 000 döda i drogkrig i år
När Mexikos president Felipe Calderón kom till makten för två år sedan deklarerade han snart efter tillträdet att kampen mot narkotikan skulle bli kärnfrågan under hans mandatperiod. Denna kamp benämns nu allt oftare i termer av ett krig, ett krig som hittills bara i år skördat 4 000 offer: civila, poliser, militärer och brottslingar. Det är mer människor än vad som dött i kriget i Irak under 2008. Bara de senaste dagarna har 15 mord på lokala politiker och polismän utförts i Mexicos norra delstater.
Den krigsförklaring mot den organiserade brottsligheten och knarkkartellerna som Calderón utfärdat har försatt landet i en aldrig förr skådad våldsspiral, som hela tiden accelererar och sprider sig både geografiskt och horisontellt upp i statsmakten.
För några dagar sedan avslöjades att det inom polisens egen elitgrupp, som leder kampen mot knarket, fanns högt uppsatta poliser och tjänstemän som under många år tagit emot mutor av kartellerna för att i gengäld dela med sig av känslig information. Fem chefer arresterades och över 30 personer avskedades för att ha tagit emot stora summor, runt 3,5 miljoner kronor i månaden, i utbyte mot förhandsinformation om var och när polisen skulle slå till mot kartellerna. Det hela beskrivs i mexikanska medier som den största infiltrationsskandalen på ett decennium i landet, och särskilt eftersom det sker under president som gjort narkotikakampen till sitt politiska flaggskepp och förtroendegrund.
Men även om våldet har eskalerat de senaste åren har det tagit lång tid för det internationella samfundet att få upp ögonen för problemen, och ännu längre tid för dem att erbjuda finansiellt och tekniskt stöd. Vid ett möte i förra veckan mellan USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och Mexikos dito Patricia Espinosa, offentliggjordes planer på ett möte i november där ett framtida samarbete på området ska planeras, och där detaljerna i det ekonomiska månatliga bidragspaket på 500 miljoner dollar som den amerikanska kongressen beslutade om i juni ska klargöras.
Båda ministrarna poängterade vikten av att se problemet som gemensamt då både efterfrågan och tillgången är två delar i problemet kring varför narkotikahandeln fortsätter att öka.
Men frågan är dock om denna gemensamma strävan kommer att omsättas i praktiken? För samtidigt som USA vid den mexikanska gränsen är i full färd med att konstruera en solid mur från öst till väst invid statsgränsen för att kunna stänga både immigranter och narkotikasmugglare ute, är man också fokuserad på tillgångsfrågan när det gäller såväl kokain som cannabis.
Problemets kärna ligger enligt det synsättet i Syd- och Centralamerika, och det är där som kampen mot odlare och smugglare måste bedrivas. Precis som USA under många år har gett omfattande bidrag till Colombias militär och polis i form av flygplan, helikoptrar, utbildning och teknisk assistans av amerikanska militärer på plats, vill man nu applicera samma modell på Mexiko.
I det bidragspaket som klubbades av kongressen i juni ingår helikoptrar, träning av amerikanska experter och andra tekniska hjälpmedel. Men Mexiko är samtidigt noga med att amerikanska militärer inte heller ska få en svängdörr till landets inre angelägenheter. Utrikesminister Patricia Espinosa säger till New York Times att ”inga militära eller juridiska enheter kommer få obegränsat tillträde här, såsom de fått i Colombia. Vi tror på fria och suveräna stater som samarbetar på basis av mognad och ömsesidig respekt”.
Samtidigt är parallellen uppenbar, kriget mot narkotikan är en angelägenhet som USA gärna vill föra någon annanstans, inte på hemmaplan. Och att förflytta problemet till Mexiko, Guatemala, Colombia och Bolivia är givetvis ett led i en strategisk process där påtryckning hela tiden kan göras på ländernas regeringar ifall det anses att de inte för kampen mot narkotikan såsom USA önskar att den bedrivs.
USA:s sekreterare för Syd- och Centralamerika, Thomas A. Shannon, säger till New York Times att Calderóns regering och politik är den typ av regering som USA kan och bör samarbeta med i drogfrågor. Han prisar Calderóns envetna kamp mot den organiserade brottsligheten och narkotikahandeln och menar att landet under hans ledning börjat ”bekämpa brottslighet snarare än att hantera det”.
Men huruvida kriget mot narkotikan varit ett lyckosamt sådant råder det dock mycket delade meningar om. Felipe Calderón har skickat ut 30-40 000 soldater för att med ansiktsmasker och stora eldvapen jobba mot drogkartellerna på olika håll i landet, främst i Mexikos norra delar. Konsekvensen har blivit att många av dem lever under ett konstant dödshot, som också slagit över på civilbefolkning, journalister, lokala tjänstemän och politiker.
De journalister som under de senaste åren rest till Mexiko för att rapportera om situationen finner bara anonyma källor, om ens det. Ingen vill uttala sig, ingen har sett eller hört något om något alls. Ingen vill sluta sina dagar som alla de halshuggna eller stympade kvinnor och män som varje morgon hittas i städer och byar där karteller och organiserade ligor håller befolkningen i ett järngrepp. Senast i måndags återfanns två försvunna kvinnor halshuggna i den lilla staden Valle Verde i nordöstra delen av landet med tillhörande hotbrev till lokala politiker och polisstaben.
Men det finns också andra anledningar till svårigheten med att få ett grepp om knarkkartellernas verksamhet och utbredning, de ändras ständigt. En anonym tjänsteman i en av de hårdast drabbade städerna, Ciudad Juárez, säger till International Herald Tribune att kartellernas olika lojaliteter och allianser är ständigt skiftande och därför är svåra att kartlägga. Det är inte som förr, en enkel ekvation där två karteller kämpar om samma utrymme, även om det förstås finns kända konflikter, som till exempel den mellan de ökända ’Sinaloa’ och ’Juárez’-kartellerna, som på sedvanligt Hollywood-manér tar död på varandras ledare i en konstant familjefejd.
Ciudad Juárez är också en av de städer där det specifika våld som riktas mot kvinnor fått mest uppmärksamhet, även från internationella organisationer, däribland FN, som försökt sätta press på den mexikanska regeringen utan resultat. Det gäller hundratals mord, ofta med inslag av sexualiserat våld, som drabbat kvinnor i staden de senaste åren och där mycket få fått någon juridisk efterföljd. De döda kvinnornas familjer kämpar ännu för upprättelse och har bildat flera organisationer som försöker driva fallen framåt.
Och om Felipe Calderón i början av sitt korståg mot narkotikahandeln hade befolkningen med sig så har vinden nu tvärvänt. I dag vill majoriteten av Mexikos invånare ha lugn och ro, säger Jorge Carrasco på den nationella tidskriften Proceso. De vill kunna låta sina barn leka utomhus, de vill slippa vakna mitt i natten av ständiga skottsalvor och de vill slippa ha sina byar och städer belägrade av maskerade militärer med automatvapen. Och ingen tror längre att det här är rätt väg att gå, säger Jorge Carrasco.
Lotten Collin
lotten.collin@sr.se