HUR KUL ÄR EGENTLIGEN GÖTEBORG? Som en överkörd katt - död och kall, hävdade Två Dagars utomordentlige krönikör Henrik Wallgren. I fredags hade 309 personer kommenterat krönikan, som var en av de mest lästa artiklarna den senaste tiden. I efterhand hävdade Wallgren att det var ironi. Det vill säga han menade inte vad han skrev. Ironi definieras i Svenska Akademins Ordlista som "förlöjligande under skenbart beröm". Rimligtvis borde ironi också kunna vara motsatsen: Beröm under skenbart förlöjligande. Nu var det inte alldeles uppenbart att det handlade om ironi. Själv var jag tveksam och trodde att Wallgren i huvudsak menade allvar. Läsarkommentarerna var splittrade. En del ansåg att det var det bästa de läst. Andra var urförbannade. När nu Wallgren hävdade att det handlade om ironi så måste också de som tog honom på allvar och gillade vad de läste vara upprörda. Liksom alla de som trodde att han menade vad han skrev.
Ironi eller inte: det är uppenbart att få saker framkallar så många och häftiga reaktioner som att säga att man inte tycker om Göteborg. Skälet är enkelt: de flesta göteborgare gillar sin stad intensivt och tycker illa om att staden kritiseras. Om man dessutom, som Henrik Wallgren, samtidigt skriver något vänligt om huvudstaden tar det verkligen hus i helsicke. Vi tar, på goda grunder, illa vid oss av allmänt ogillande: att Göteborg skulle vara en trist, osofistikerad och ful landsortshåla med glada, ständigt vitsande och gemytliga men töntiga urinvånare med kul dialekt.
ATT INVÅNARE GILLAR, till och med älskar, sin stad är inte unikt för Göteborg. Så är det på de allra flesta ställen.
Jag bodde för längesedan i Fargo, North Dakota i USA. När jag berättade för en New York-bo att jag skulle flytta dit sa han:
- Stackare! Du skall veta att de artiga kallar Fargo för världens armhåla och vad de ärliga kallar staden kan du säkert gissa.
Jag vill inte påstå att jag var helt förtjust i den blåsiga och kalla staden nära gränsen till Kanada men jag träffade massor av Fargobor som inte kunde tänka sig att bo någon annanstans.
På objektiva grunder är det nog lättare att älska Göteborg än Fargo, och för den delen många andra städer.
Men det finns en trist baksida av känslan för Göteborg: inskränkt provinsialism och en stark aversion mot Stockholm Jag gillade själv, för längesedan, att sjunga Taubetravestin "Se hur hela Stockholm står i lågor", tills jag insåg att det bara var icke-produktivt, lokalpatriotiskt trams. Göteborgare har inget att vinna på att ständigt kritisera huvudstaden. "Det bästa med Stockholm är tåget till Göteborg" är helt enkelt inte kul. Det tyder bara på mindervärdeskomplex och kommer givetvis inte att leda till framgångar i lobbyingkorridorerna. Det enda som väcker respekt är egna framgångar och goda argument. Det innebär självklart inte att man skall backa i viktiga resursfördelningsfrågor, som regeringens infrastrukturpaket. Eller acceptera centralmaktsarrogans och ointresse.
EN ANNAN NACKDEL är mer lokal till sin natur. Det finns en tendens bland vissa makthavare att se all kritik som illojalitet: "Kritiserar ni oss, så kritiserar ni Göteborg!" Vi göteborgare har all anledning att vara stolta över vår stad. Göteborg är - för de flesta - på många sätt en god stad att leva i. Men inte ens den mest inbitne göteborgare kan förneka att det finns problem. De måste kunna diskuteras öppet och fritt, utan rädsla och sanktioner. Annars riskerar Göteborg att bli precis så "syrefattigt", som en del hävdar att staden redan är!