Ursprungligen postat av Caramilla
Det kom inte som en blixt från klar himmel direkt att han skulle studera 20 mil bort, det hade diskuterats och jag ville självfallet att han skulle göra som han ville och utbildningen fanns endast där. Jag var delaktig i alla förberedelser för flytten, hjälpte honom med praktiska saker, både på gott och ont, (man kan inte vara curlingmamma hela livet.) Körde upp flyttlasset och hjälpte honom komma iordning. När vi sen körde därifrån och lämnade honom, tror jag nog att jag grät hela vägen hem i bilen. Men tro mig, samtidigt var det en befrielse, jag måste släppa honom, han måste klara sig själv. Men jag tycker ju att du verkar vara en mycket driftig kille, ambitiös. Har jag fel? Skulle du kunna klara dig ensam i stora vida världen? Har du kunskaperna? Och vet din mamma om det i så fall? Min son är mer den där lite tafatta typen, en som jag känner att jag kanske måste beskydda hela tiden. Men det är min känsla det. Han själv känner säkert inte så.
Tycker att du måste förbereda din mamma på det här som du nu känner att du vill göra. Du kan inte bara säga bye bye samma dag. Låt henne vänja sig vid tanken, planera tillsammans, låt henne vara delaktig. Men återigen, gå färdigt gymnasiet

Är osäker på om TS är en kille eller tjej.
Att barnen flyttar ingår ju i 'avtalet'. Man har dem bara till låns.
Ursprungligen postat av Mud
Jag är inte lika beroende av människor som din vän verkar vara. Behöver inte prata en massa och har aldrig gjort heller. Alla mina finaste minnen delar jag inte med någon. Tillfällen jag sovit i bilen och hört åskan utanför, eller när jag suttit på en klippa i hunnebostrand och druckit dyrt rödvin jag stal från en fest, eller när jag var ute i skogen och såg en räv som inte sprang iväg osv. Jag gillar att vara för mig själv och behöver inte skryta om allt, berätta om allt eller dela med mig av allt. Ingen vet (förutom flashback nu då

att jag är homosexuell, att jag har rökt marijuana och käkat svamp, att jag legat med en tv-profil, att jag brukar åka ut till öarna i bohuslän på egen hand flera gånger i veckan under sommaren (löjliga exempel, men ni fattar). Ändå bor jag hemma och har folk jag KAN berätta för om jag vill. Har inget behov av det dock, kan ha jättekul för stunden med de som är omkring mig just då.
Jag har också suttit på en klippa i Bohuslän. Också ensam. För att man delar minnen behöver man inte skryta. Det kan vara känslan att göra något tillsammans. Lärde mig en gång att det finns två sorts människor. Tennisspelare och handbollsspelare(killen som sa detta spelade handboll). Jag tror att du är en tennisspelare, vilket inte är fel. Själv är jag handbollsspelare. Sedan tycker jag att det inte är något att skryta med att man
rökt marijuana och käkat svamp, att jag legat med en tv-profil. Nu lämnar jag detta ämne och önskar dig lycka till. De sista orden är. Du är 18 år, inte vuxen som jag ser det. Gå klart gymnasiet, jobba ihop lite pengar och sedan ger du dig ut på din resa.
Bon Voyage