Jag gjorde ett misstag när jag skulle resa ifrån Calcutta och glömde för ett ögonblick bort att saker och ting inte fungerar i Indien som hemma. Jag hade en biljett till Buddha Gaya och tåget skulle gå klockan tio på kvällen. Jag dröjde mig kvar på hotellet ända till klockan åtta på kvällen och beräknade att kunna ta mig till stationen på två timmar. Jag gick ut på gatan och hoppades få tag i en riktig taxibil, men de var ovanliga och svåra att få tag på. Jag hittade ingen taxi men det fanns gott om så kallade spring-rickshaws som erbjöd sina tjänster, som jag tackade nej till. Det var en bra bit till stationen och en spring-rickshaw skulle ta för lång tid ansåg jag.

Men tiden gick och jag råkade i tidsnöd. Det fanns dock en gammal gubbe bland rickshawspringarna som inte gav sig och han försäkrade att han kunde ta mig till stationen på tjugo minuter. Då hade jag en timme kvar innan tåget skulle gå och jag såg inte till en enda taxibil. Jag tvivlade på att gubben skulle klara det på tjugo minuter men jag ville gärna att det skulle vara sant, så jag tog chansen.

Hans rickshaw bestod av en liten soffa med hjul på och han sprang framför den och drog den medan jag satt och lögade mig i soffan. Jag visste vägen till stationen och mätte tiden medan gubben sprang och precis som jag hade misstänkt höll han inte tidtabellen. Efter tjugo minuter var gubben blank av svett och vi hade inte kommit halvvägs ännu, och det irriterade mig att gubben hade lurat mig, och det påpekade jag för honom och började klaga.

Vi skulle över den stora bron och hade en lång uppförsbacke framför oss innan vi kom upp och gubben började gå istället för att springa. Jag insåg naturligtvis den bisarra situationen, att där satt jag, en ung vit turist och manade på den utmattade gubben att öka farten. Det var pinsamt, men vad annat kunde jag göra. Jag tänkte på vilka problem det skulle ställa till med om jag missade tåget. Då måste jag ta mig tillbaka till hotellet och skaffa en ny biljett och det skulle kanske ta flera dagar, och jag pressade gubben till det yttersta. Minuterna segade sig fram och spänningen ökade och jag tittade på min klocka hela tiden. Det var ytterst tveksamt om jag skulle hinna och jag hotade med att inte betala om gubben inte sprang fort nog samtidigt som jag utlovade extra belöning om han klarade det.

Gubben sprang en hel timme och jag fattar inte hur han kunde klara det, smal och senig som han var. Jag skämdes för att jag hade drivit så hårt så jag gav honom 30 Rs istället för de 20 Rs som han begärde och han sjönk ihop i en hög på trottoaren. Sedan rusade jag in på stationen i högsta fart och lyckades hitta mitt tåg som stod kvar på perrongen klart för avfärd. Av någon anledning var dörrarna låsta och tåget satte sig i rörelse. Jag fick springa bredvid tåget och banka på dörren så att dom skulle öppna den. Jag såg hur indierna oändligt långsamt började göra förberedelser för att öppna dörren och i absolut sista sekunden kunde jag rusa ifatt tåget och svinga mig ombord och jag är säker på att det var tack vare att jag hade lyckats få gubben att springa lite fortare som jag fick dom där sista sekunderna på mig, annars hade jag inte klarat det.

Tänk på det.
Saker och ting fungerar inte i Indien som hemma.