Stockholm kan, i all sin skitiga vanära, uppfattas som en riktigt vacker och vibrerande vinterstad i mörkret med alla ljusfläckar genom snöfallet och huttrande ansiktsuttryck som planlöst fladdrar förbi en, som om dess kalla byggnader och kollektivt omoraliska existens endast berättigas under vintermånaderna.
Så länge ni tillsammans kan hålla er någorlunda varma rekommenderar jag att ni går en ordentlig promenad från centralen och rör er i ett obestämt manér (utan förutbestämda hållplatser) mot ex. söder, för att sedan störta tillbaks i ett bågliknande mönster och vid den otydbara morgonväktens 4-slag finna er i varandras famn på plats vid terminalen, med frusna händer och ömmande fotsulor.

En flaska vin på det och några timmar i kalla sthlm förblir en bagatell!