Du sitter inne pa valdigt mkt information, jag filosoferar mest. Men ja, vi bada tycks tycka att det ar 'en destruktiv cirkel som genomsyrar hela samhället,' och det gladjer mig o hora att jag inte inbillar mig allt detta.
For det ar lite sa japanerna ar, far du konstiga ideer (eller tycker ngt annorlunda fran vad som ''alla ska tycka'') sa blir du ignorerad, far kalla handen eller utsatts for annan random vuxenmobbing.
(Haha, guuuud vad krankt o butthurt jag later nastan tragiskt - beklagar - fortf. sant tho)
Ursprungligen postat av Pocarisweat
Därför att Japan inte genomgått de progressiva samhällsförändringar som gjorde det möjligt för Sverige med hjälp av 68-vänstern, Palme och hans socialdemokrater kunnat forma Sverige till ett av de mest progressiva länderna i världen.
Japan hade under den här perioden fullt upp att återhämta sig efter ett andra världskrig och därför så låg fokus på att bygga upp samhället snarare än att freflektera över olika strukturella syner rent socialt. Glöm inte att det var först i slutet av 70-talet som barnaga enligt lag blev förbjudet i Sverige.
Däremot så håller jag med om att det borde finnas utrymme för förändring men med tanke på att i stort sett de flesta saker som uppmärksammas också gör det som isolerade händelser där media hellre säljer lösnummer med chockrubriker istället för att faktiskt agera som en kanal där man når ut till medborgare och faktiskt diskuterar problemet på en mer gräsrotnivå hjälper ju knappast heller.
Därmed inte sagt att det japanska samhället inte kan förändras. Som jag tidigare varit inne på ser vi fler och fler kvinnor i starkare positioner när det kommer till arbetslivet. Vi ser att hushållsbördan blir mer jämställda och ja, kanske låter som smågrejer men med japanska mått mätt är det ganska stora förändringar och även om du just belyste frågan om psykisk ohälsa så är det trots allt bara en pusselbit i ett större spel som i största grad är politisk. Det är ett jävla omen och jag som är uppväxt i Sverige kan tycka det är förjävligt och därför så förespråkar jag också förändring. Progressiv förändring där samhället som ett kollektiv tar sig i kragen och verkligen tar tag i dessa uppenbara problem.
Så långt tror jag många är överens om. Däremot så är vi som har den synen alldeles för få, och att det ska krävas folk som är uppväxta utomlands för att fatta det kanske talar för hur fucked up det trots allt är.
Kram.