2018-05-03, 11:36
Kumabjorn
Som Pocarisweat är inne på så ligger en inte helt oväsentlig del av ansvaret för den klena förståelsen i rötterna på det gamla klansamhället. Väldigt få japaner jag har talat med är exempelvis medvetna om hur illa ställt det var i kejsarsläkten och Tokugawa klanen där ständig inavel skapade rätt horribel avkomma. Nionde shogun, Ieshige, led exempelvis av inkontines redan vid 20 års ålder (man fick bygga en hel radda toaletter mellan Edo borg och familjetemplet i Ueno för att han skulle klara resan. Likaså var exempelvis Iesada, nr 13 i ordningen sannolikt ett offer för cerebral parese (och det är en japansk läkare som påstår det, inte jag) och högst troligen impotent trots sin unga ålder (blev shogun vid 29, gick bort vid 34). Ieyoshi var en ärkehedonist som var far till åtminstone 70 ungar (registrerade, hur många vid sidan om vet ingen) men det var endast en pojke och (tror jag) två flickor som upplevde vuxen ålder.
Visst, kunskapen om bakterier och annat fanns inte, men glöm inte att japanerna redan då förmodligen var jordens renaste folk. Även ungarna badades dagligen av sina ammor, så helt klart kan extremt höga barnadödligheten härledas till genetiska defekter, och de som inte gick under drabbades i hög grad av psykologiska och psykosomatiska problem. Och livsstilen som sådan var gemensam genom hela 武士-eliten, även om 外様-klanerna självfallet fick leta hustrur längre bort och därför inte drabbades i samma utsträckning, går man igenom 譜代 och 旗本 släkternas sjukjournaler är det lätt att bli mörkrädd. Så fort den holländska legationsläkaren höll högre klass än fältskär var han en oerhört upptagen man under årets Edobesök.
Nu vet man ju bättre och har tagit sig ur hela den biten. Just medicin och naturvetenskap var ju de bitar som dåtidens japaner hade störst intresse för. Däremot var man tämligen ointresserad av de "mjuka" vetenskaperna. Filosofi, historia, psykologi, statsvetenskap, filologi och de sociala vetenskaperna gjorde sitt egentliga intåg först efter andra världskriget. Därför har de varken den spridningsgrad eller acceptansnivå som naturvetenskaperna har uppnått. Det krävs nog att de tränger igenom bättre innan japanerna kan ha seriösa diskussioner om sådant som delad vårdnad, projicering, kognitiv dissonans, introspektion, fadersarv eller Elektrakomplex.
Och jodå, det ligger en hel del i att svensken har en övertro på det goda samhället och därmed en tillhörande oförmåga att egenhändigt ta ansvar för såväl handlingar som yttringar. Mitt starkaste minne direkt efter hemkosten från Japan var att en dagisgrupp utanför Kungälv hade varit ute och promenerat i naturen. En femårig pojke hade vandrat iväg på egen hand. Han hittades fem dagar senare avliden ute i skogen. Anledningen till att han kunnat avvika var att istället för att en lärare gick främst, och en sist, hade de gått tillsammans längst framme (för att de hellre ville pladdra och skvallra än att hålla koll på ungar) och därmed missat att han traskat iväg på egen hand. När en flicka ropat på dem fick hon klara besked att hon skulle vara tyst. Min enda tanke var att något sådant aldrig skulle kunna ske i Japan. Åtminstone inte utan grava konsekvenser. I Sverige sade kommunens socialchef att det var "viktigt att vi inte jagar syndabockar". Skulle precis själv placera ungarna på dagis så att de kunde lära sig svenska. För det alla - precis alla - barn fanns ju endast på dagis under dagtid.
Visst, kunskapen om bakterier och annat fanns inte, men glöm inte att japanerna redan då förmodligen var jordens renaste folk. Även ungarna badades dagligen av sina ammor, så helt klart kan extremt höga barnadödligheten härledas till genetiska defekter, och de som inte gick under drabbades i hög grad av psykologiska och psykosomatiska problem. Och livsstilen som sådan var gemensam genom hela 武士-eliten, även om 外様-klanerna självfallet fick leta hustrur längre bort och därför inte drabbades i samma utsträckning, går man igenom 譜代 och 旗本 släkternas sjukjournaler är det lätt att bli mörkrädd. Så fort den holländska legationsläkaren höll högre klass än fältskär var han en oerhört upptagen man under årets Edobesök.
Nu vet man ju bättre och har tagit sig ur hela den biten. Just medicin och naturvetenskap var ju de bitar som dåtidens japaner hade störst intresse för. Däremot var man tämligen ointresserad av de "mjuka" vetenskaperna. Filosofi, historia, psykologi, statsvetenskap, filologi och de sociala vetenskaperna gjorde sitt egentliga intåg först efter andra världskriget. Därför har de varken den spridningsgrad eller acceptansnivå som naturvetenskaperna har uppnått. Det krävs nog att de tränger igenom bättre innan japanerna kan ha seriösa diskussioner om sådant som delad vårdnad, projicering, kognitiv dissonans, introspektion, fadersarv eller Elektrakomplex.
Och jodå, det ligger en hel del i att svensken har en övertro på det goda samhället och därmed en tillhörande oförmåga att egenhändigt ta ansvar för såväl handlingar som yttringar. Mitt starkaste minne direkt efter hemkosten från Japan var att en dagisgrupp utanför Kungälv hade varit ute och promenerat i naturen. En femårig pojke hade vandrat iväg på egen hand. Han hittades fem dagar senare avliden ute i skogen. Anledningen till att han kunnat avvika var att istället för att en lärare gick främst, och en sist, hade de gått tillsammans längst framme (för att de hellre ville pladdra och skvallra än att hålla koll på ungar) och därmed missat att han traskat iväg på egen hand. När en flicka ropat på dem fick hon klara besked att hon skulle vara tyst. Min enda tanke var att något sådant aldrig skulle kunna ske i Japan. Åtminstone inte utan grava konsekvenser. I Sverige sade kommunens socialchef att det var "viktigt att vi inte jagar syndabockar". Skulle precis själv placera ungarna på dagis så att de kunde lära sig svenska. För det alla - precis alla - barn fanns ju endast på dagis under dagtid.