Har kollat på dokumentären nu och det är självfallet så att den är vinklad ur ett perspektiv där man framställer det japanska samhället ur ett perspektiv där kvinnor inte har några rättigheter gentemot män och att det rådet extremt patriarkala strukturer här i Japan.

Problematiken är att den röda tråden genom hela dokumentären är att Japan(er) inte ens i närheten har en liknande mentalitet än vad man har i USA/UK/Väst, och detta vet Ito Shiori mycket väl om. Därför så blir dokumentären färgad av det faktum att man ställer två strikt olika kulturer mot varandra i syfte att svartmåla den ena i syfte att vinna sympati. Bland annat säger den där vita mannen (minns inte hans namn men han med ett litet fläskigt ansikte) att det mer eller mindre är standard med セクハラ för japanska kvinnor och att dessa inte skulle bry sig nämnvärt om detta.

Det stämmer inte. Att det ens finns ett namn för saken tyder såklart på att det existerar, men att det inte på något sätt är okej och det faktum att det finns lag på att mobiltelefoner måste ha shutter-sound i jämförelse med mot att det inte finns någon lag på det i exempelvis USA/UK/Västvärlden visar kanske på att man i Japan tar セクハラ på allvar och att ingen anser det vara okej.

Förekommer セクハラ? Ja. Är det vanligt? Ja. Bryr sig japanska kvinnor om detta? Ja, i allra högsta grad. Vet att jag varit inne på den japanske brottarcoachen som var anklagad för パワーハラ, men även セクハラ för några månader sedan. Vad hände med honom? Jo, han fick avgå. Varför? Jo, därför att till skillnad från vad folk verkar vilja framställa det som så existerar det trots allt rättvisa i Japan, men att den appliceras något i västerländska ögon snävt och kanske inte lika direkt som det gör i USA/UK/Västvärlden gör inte att den inte appliceras, utan det gör den. Absolut.

Kvinnans roll i det japanska samhället, i synnerhet i ett offentligt perspektiv då dokumentären trots allt i mångt och mycket berörde det japanska offentliga samhället, dvs inte vad som sker bakom lyckta dörrar i hemmen utan i det faktiska samhället, där kvinnor sexualiseras och att Japan är ett land där mycket av sexindustrin ur ett visuellt sätt är mycket mer synbart för "vanliga" människor än i väst är såklart sant. Det är ingen hemlighet att det såklart har en påverkan på hur japanska män (och kvinnor) ser på sex, och då det inte existerar någon direkt undervisning i skolorna som berör ämnet så blir det ju synen på sexliv och liknande saker antagligen något skevt för vissa, även om majoriteten såklart inte är våldtäktsmän eller hentai, så att säga.

Jag tycker man kunnat fokusera på bra mycket mer viktigare saker när det kommer till våldtäkter och liknande i Japan. Bland annat att det precis som i Västerlandet ofta sker inom äktenskap, dvs i hemmet, samt man borde även lyft fram mer historiska fakta när det kommer till varför man inte väljer att anmäla. I Japan så anmäler man inte brott i samma utsträckning som i USA/UK/Västvärlden av den anledningen att man delvis inte har samma överstatliga tro, utan det handlar mycket om skam, familjeheder och andra saker som är ytterst tabubelagda vilket skapar otroliga bekymmer för de som faktiskt blir våldtagna eller lever i destruktiva förhållanden, där kvinnan helt enkelt inte blir behandlad på ett juste sätt.

Tycker ärligt talat att dokumentären inte bjöd på mer än vinklad sensationsberättelser där det givetvis är så att jag inte misstror kvinnan, men att hon antagligen fått "blodad tand" med tanke på att hon bott och studerat journalistik i USA och uppenbar driver en rättshaveristisk agenda där hon verkat fått för sig att hon är den nya "moder teresa" gör att man egentligen faktiskt bara tenderar att vända blickarna åt ett annat håll därför att vill man skapa förändring i det här landet så är det i det närmaste anti-intellektuellt att försöka skipa rättvisa på ett sätt som hade fungerat i USA/UK/Västvärlden, dvs det går inte att skrika mest, synas mest, höras mest för att få rätt i Japan. Vill man få rätt och förändra samhällsstrukturer så måste man spela enligt japanska regler, och dessa går att bända, vrida på och helt enkelt utnyttja till sin (i detta fall hennes) fördel om hon så bara hade velat.

Tragiskt oavsett och på frågan om och hur det går att få tag på Rohypnol eller Flunitrazepam som det heter eller övriga sedativa droger/mediciner här i landet så förskrivs de mer eller mindre som godis till folk som uppger att de vill ha det, då om inte ena doktorn vill skriva ut det så kommer nästa att göra det och hur mycket av dessa läkemedel som rör sig ute på svarta marknaden kan man ju fantisera om, men ärligt talat så är det garanterat mer än mycket.

Till sist så märks det att hon inte längre anser sig vara japanska. Hon har anammad och svalt hela förälskelsen med USA och tror därför att hon kan komma tillbaka till Japan och spela enligt Amerikanska regler. Tragiskt kan jag tycka, men skulle aldrig för en dag i veckan ta ledigt från mina åsikter om att våldtäkt är fel och att det japanska samhället har en lång väg att vandra innan vi kan proklamera oss rumsrena men att försöka gå den amerikanska vägen är lika lönlöst som att försöka få en japan att prata svenska flytande på en vecka. Går inte. Aldrig gått. Kommer aldrig att gå. Det hela måste ske under förutsättningar att dessa kvinnor är födda i Japan, uppväxta med japanska värderingar, normer och kulturella samt könsliga strukturer och det är dessa vi måste ifrågasätta på det japanska sättet, dvs inte på det amerikanska sättet för då kommer folk dra öronen åt sig och bara låta det hela fortgå.