Jag arbetar på ett svenskt multinationellt företag och när jag såg på vart intranät att man sökte personal med viss kompetens i New York så ansökte jag direkt och hoppades på det bästa. Blev erbjuden tjänsten så min arbetsgivare sponsrade mig med ett EB-3 Visa som gör att jag kan leva och bo här permanent och 2020 kan jag ansöka om medborgarskap, vilket jag också kommer att göra då jag planerar att leva kvar här livet ut. Mitt svenska medborgarskap behåller jag.

Jag bor tillsammans med min sambo i en hyreslägenhet i stadsdelen SoHo och vi trivs väldigt bra här och har inga planer på att flytta.

Sjukvården har fungerat mycket bra. Det låter kanske motsägelsefullt när jag fick amputera underbenet men det berodde inte på inkompetens utan på skadorna som var mycket allvarliga. Läkarna försökte in i det sista att rädda både fot och underben men det gick inte. Läkare, specialister, sjuksköterskor, fysioterapeuter och annan rehabiliteringspersonal har alla varit mycket professionella och sjukhusutrustningen närmast ny. När det gäller svensk sjukvård så har jag bara en enda erfarenhet och det var när jag opererade bort gallblåsan. Då var väntetiderna betydligt längre, personalen inte lika professionell och sjukhusutrustningen gammal och sliten.

Tack vare att jag är helförsäkrad via min arbetsgivare och har bra avtalsvillkor så skenar inte kostnaderna iväg som den kan göra här om man har sämre avtalsvillkor med låga ersättningsnivåer eller saknar försäkring helt.

Det blir mer och mer klart för mig att har man ett bra jobb i USA då är man mer eller mindre lugn. Har man inte det är man fucked.