Hela resan var väldigt bra planerad på pappret men så fort vi kom till Beijing så började det dyka upp små problem. Vi skulle ringa den nordkoreanska ambassaden men dem ville först inte känna vid oss så vi fick ringa våran svenska resebyrå för att snacka med dem sen gick det bra. Väl på ambassaden berättar dem att våra tågbiljetter till Nordkorea har tvångsinköpts av det nordkoreanska U21 landslaget i fotboll och att det finns bara fanns två biljetter till korea och vi var fyra stycken som skulle resa. Det löste dem med att vi två av oss fick istället biljetter till Dangdong, gränsstaden mellan Kina och Nordkorea. Jag fick ett brunt kuvert som jag skulle lämna till en Ms Chen så skulle hon lösa problemet. När vi var klara med mötet satt vi i lobbyn för att vänta på handläggarna som skulle ge oss dem sista papperna. In kliver ett mycket välbekant äldre man och hans entourage in. Jag visste att han var känd men kunnde inte riktigt sätta fingret på vem det var. Sen trillade kulorna ner när jag såg dem dra fram sina pass och började prata med bred texas dialekt. Det var Dan Rather från CBS news som skulle åka till Nordkorea med CBS 60 minutes. Han kom fram till oss och frågade om vi kunde prata engelska vilket vi svarade med att vi självfallet kunde det. Vi hade med oss våra backpacks och han undrade var man kunde köpa modellen vi hade, en Haglöfs 60L. Han berättade att han snart skulle till Afghanistan och behövde en bekväm ryggsäck och våra såg riktigt bra ut. Sedan ställde han lite frågor vad vi gjorde på ambassaden och vi sa att vi skulle åka till Pyongyang vilket överraskade honom, fyra yngre killar som utan större problem hade fått visum medan hans bolag hade pröjsat åtskilliga 10,000 dollar bara för att skaffa visum. Vi skildes åt efter att ha tagit kort med Dan.
Sedan hoppade vi på tåget från centralstationen. Två av oss var i den nordkoreanska delen och jag och min andra polare i den kinesiska delen av tåget. Väl framme i Dandong så insåg vi vilket helsike vi hade utsatt oss för. Att hitta en kinesiska/koreanska på en fullsatt perrong i rushhour var inte det lättaste men rent instinktivt såg ja en kvinna som stack ut ur mängden så jag gick fram och presenterade mig och mycket riktigt var det hon. Jag lämnade över det brun kuvertet och hon följde därefter oss till den nordkoreanska delen av tåget som vaktades av koreanska vakter med AK47 och började med sin kvinnliga charm prata med vakterna. Efter lite om och men fick vi kliva på. Vad hon sa eller vem hon var har jag fortfarande ingen aning om.
Sedan åkte vi över till Korea. Mina kompisar som redan var på berättade att en mycket hotfull tränare hade varit i deras kupé och gömt ett 50 tal DVD spelare i deras kupe. Tydligen försökte han smuggla in dem och hoppades att gränskontrollen inte skulle söka igenom oss västerlänningar (vilket är ett jäkligt idiotiskt resonemang om du frågar mig).
Gränsen gick smärtfritt, dem rotade igenom alla skrifter vi hade och kollade all kamera utrustning, det är inte tillåtet att ha med sig LP guider eller starka linser av diverse anledningar. Sedan rullade vi vidare mot Pyongyang, som jag skrev tidigare märkte vi knappt att vi rullade in i staden då vi kom på kvällen och allt var nedsläckt. Vi såg siluetter av några byggnader vi lärt känna igen från bilder på nätet och spelet Mercenaries: Playground of Destruction. När vi klev av kom det snabbt fram två män och bad oss följa med dem, inga protester från vår sida utan vi lydde och blev slussade förbi checkpoints inne i stationen med soldater som granskade en från topp till tå. Sedan var det raka vägen till hotellet. Där en man kom fram i den mörka lobbyn och frågade om vi visste hur mycket vi var skyldiga och jag svarade ja. Bra sa han jag kan ta penarna, vi hade dem kontant så vi lämnade dem till honom, ca 4000EURO i diverse valörer på sedlarna.Han stoppade dem i rockfickan, jag påpekade att han kanske skulle räkna dem vilket han snabbt svarade att det inte var nödvändigt och sedan gick han ut ur hotellet. Det kändes som världens största scam, fyra blåögda svenskar som blev lurade av en man som inte riktigt visste hur mycket vi skulle betala, inget kvitto, ingenting som tydde på att det faktiskt var han som skulle ha pengarna men allt var i sin ordning. Sedan bad dem två männen vi träffat på stationen att följa med oss till hotellets restaurang, . Där hade dem förberett en lättare måltid, och medan vi åt förklarade dem reglerna för oss att nordkorea var inte som vilket land som helst och att det var väldigt viktigt för våran egen säkerhet att vi inte gick någonstans själva utan deras följe och att be om lov för varje foto osv. Restaurangen var helt överdimensionerad och helt folktom. Man kände igen den gamla sovjetstilen och hela intrycket var så bisatt att när vi väl kom till våra rum slocknade vi direkt pga alla sinnesintryck. Alla frågade sig vad i helsike detta skulle bli för en slags resa.

Ska skriva mer imorgon.

/X