Härnösand får mig att tänka på en sån där amerikansk delstatshuvudstad i Mellanvästern som uppstod "för att det låg rätt i geografin" utan att ta hänsyn till annat näringsliv på plats. Jag menar, Härnösand hade alla förutsättningar för att bli vad Umeå är i dagens Norrland i och med att staden var stiftsstad (= i stort sett all högre utbildning utom universiteten före mitten av 1900-talet), residensstad (= inslag av akademiskt utbildade människor på platsen) etc. Men av näringsgeografiska skäl blev Sundsvall den självklara metropolen från och med industrialiseringen på 1800-talet i Västernorrland och sen blev Umeå sekunderat av Luleå centralort för allt högre näringsliv i övre Norrland. Härnösand har haft sin chans och tåget har nog gått för att kunna bli nästa Umeå är jag rädd.



Västergötland är nog Sveriges mest brain-drainade landskap än varesig över- eller underskattat som landskap i sin helhet. Alla städer av betydelse ligger i utkanten av landskapet, och Göteborg liksom Stockholm kan knappt räknas in som en del av landskapet Västergötland utan snarare som något eget som står utanför landskapsidentiteten (liksom stockholmarna är det ingen göteborgare som definierar sig som bohuslänning eller västgöte, möjligen hallänning för att poängtera att de drar nytta av de lägre skattesatserna i Halland). För att nämna brain-draining, Skara kunde ha varit vad Lund är idag eller så men dagens Skara är mest... ett mäh.

Möjligen kan Västergötland i skogarna öster om Borås konkurrera med Gnosjö-Småland och göra Småland något överskattat i genren "härdiga skogsbönder på sandjord och morän som stekheta julidagar kan liknas vid ett USA vid High Chapparal". Men där får man ge smålänningarna att de har varit oändligt mycket bättre på att sälja in sig själva, det trots att avstånden i Småland i sig gör att Big Bengt, Pär Lagerkvist, Kamprad, Astrid Lindgren och Salve-Kalmar har ganska lite med varandra sinsemellan att göra.