Ja men varför... Jag kan bli alldeles sjuk av hemlängtan. Mitt i natten springer jag ut för att få täckning och ringer Sverige bara för att höra en svensk röst.
Oh det gör så ont när man ser Gotland och Östersjön under sig. När jag landar på Arlanda och känner svensk luft så gråter jag. Jag kysser nästan marken. Men sen ändå så står jag inte ut här.

Är det för att man inte riktigt hittat kärleken där man varit?
Alltså fatta vad jag har gråtit i taxibilar. Fy fan vad ledsen jag har varit. Vinka av sin flickvän och veta ack... nu är det sista gången vi ses.

Ack ack så svårt jag har haft det. Vilken smärta överallt.