Jag flyttade till England av privata skäl för en del år sedan. Det var saker i mitt privatliv som på ett eller annat sätt hade lett mig till det beslutet. Jag hade inget där förutom några kontakter och jag åkte på vinst och förlust. Tog tjänstledigt från jobbet och hyrde ut lägenheten här hemma och åkte över, bodde på hostel och började söka jobb.

Eftersom det då var inom EU var det inga problem. Hade dock ingen aning om arbetsmarknaden eller liknande. Dock mycket bra att språket behärskades från start. Det tror jag annars många missar. Visst Italien kanske är fint att bo i men hur klarar man sig om man inte kan språket? Började jobba, ett serviceyrke, inom 3 månader ungefär. Jag halverade min bruttolön jämfört med Sverige (och den var då inte särskilt hög hemma heller). Dock älskade jag mina kollegor och det var en helt annan social stämning på, och utanför, jobbet. Jag trivdes gott.

Bostad var lätt att få, fanns massor av annonser. Men det är dyrt och att dela bostad var normen (och i princip ett krav med tanke på hur lite pengar jag då tjänade). Engelsk bostadsstandard är också kraftigt sämre än svensk vilket man fick vara beredd på.

Jag hade ingen egen familj då jag åkte så det var inget problem. Träffade någon där ett tag men det blev inget av det till slut. I efterhand känns det nästan bara som en utflykt (var borta lite mer än ett år) men det var väldigt lärorikt och roligt. Jag kan absolut längta tillbaka, eller efter att göra samma sak men i ett annat land.