Jag kan relatera till känslan, men det har under ett decennium i offentliga Sverige inte under alla omständigheter varit okej att:

-tycka om och uttrycka sig uppskattande om länders kultur som inte "tillhör en" av börd
-tycka om och uttrycka sig uppskattande om svensk kultur

Så här har det som sagt varit under en lång tid och därför har jag utvecklat "skuldkänslor" för mitt tidigare starka intresse för både svensk kultur samt andra länder och deras kulturer. Även andra delar av landet än dem jag kommer ifrån har känts lite förbjudna. Det känns som om jag approprierar dem om jag visar uppskattande känslor gentemot deras landskap och livsstil?

Ett sätt att hantera detta dilemma på är att lägga till ett litet snuskigt - fil efter landets namn. Italo-fil eller anglo-fil finns belagda i korpus. Men om man lägger wokeriet åt sidan för en stund (svårt (!!!) vid grav indoktrinering (!!!) så tror jag att det är helt naturligt att längta till platser där man av kanske oförklarliga skäl känner sig hemma.

Man får passa sig för att berätta om det för folk hur som helst eftersom det verkar vara hiskeligt lustigt med alltifrån "wiggers" till Östermalmskärringar i turban. Själv tycker jag att det är rätt komiskt med vurmen för minoritetsbefolkningen eftersom man kan känna sig viktig genom att skrika högt om deras intressen och hålla respektfullt avstånd...

Det är en rätt sorglig utveckling vi gått igenom egentligen, men har antagligen varit ett nödvändigt steg i en postkolonial värld.

Jag ser fram emot att åka tillbaka till Barat en vacker dag, men det kommer inte att vara det Indien jag bär i minnet. Som tur är bor det många som kommer från Indien/Barat runt om i världen så kulturen jag gillar är utbredd. Samma sak för de som är inne på asiatisk kultur eller olika afrikanska länders kultur. Folk flyttar och flyr ju hela tiden så kanske kan du lära känna några svenska medborgare från "ditt" land?