Det optimala vore egentligen att i någon mening begränsa tillgången till kända turistmål. Den som stannar minst X dagar i landet och/eller har bokat minst Y övernattningar på ett boende av viss standard får en biljett eller rabattkupong till de världskända platserna. För alla andra gäller fullpris, alltså en avgift på några hundra kronor.

Problemet är ju inte främst för många utländska turister i t.ex. Paris utan att den ”geografiska analfabetismen” gör att Paris för många grupper jämställs med Eiffeltornet och några platser till. Den rätt banala kunskap som skulle krävas för att välja andra lokala besöksmål saknas. Dessa inkluderar långa rader av kända museer.

Det finns en stor turism bestående av dels kryssningsturister dels ”industriella turister”. De åker med billiga biljetter, bor på billiga hotell och åker med bussar direkt till de överbesökta platserna. Målet är att fotografera sig framför dessa platser. I teorin kanske dessa grupper kan bli mer civiliserade i någon abstrakt framtid men här och nu bidrar de inte på något väsentligt sätt till värdlandets ekonomi.