En ren personlighetsfråga, skulle jag vilja hävda. Jag har alltid stormtrivts med att resa ensam, jag har fått bestämma agendan själv helt enkelt. Rekommenderas!

Jag ser det som så här: att resa ensam är egentligen skittråkigt ur följande perspektiv: ingen att dela minnena med. Hur som helst, allt beror på vad man vill ha ut av det. Är man nöjd med sig själv, ensam, och vill hitta på diverse bus, så finns alla möjligheter. Har du någon som väntar på dig är det halvt om halvt rena döden. Du bestämmer själv vad du vill göra av situationen.

Att åka ensam är ju bäst. Jag åker alltid ensam, och har det supernice.

fungerar mycket bra att resa själv, aldrig tjafs om var man ska sova, vad som ska ätas mm. Det är dock säkrare att vara fler, enklare hålla uppsikt över grejer mm. Och att sitta själv på restaurang är ju sådär...

Funderar själv på att ta en sväng själv snart då bekantskapskretsen varken har pengar eller så lägger de hellre den på spriten.


Tror det kan bli ball, var och när det blir återstår att se!

Jag har rest både med vänner och själv. Och som ni säger, så finns det fördelar och nackdelar med båda alternativen.

Ibland är det jävligt skönt att ha någon kompis med sig, någon man alltid kan prata med, rådslå med, skratta med, etc. Det kan också vara bra att ha en annan hjärna med sig som kan ge ett annat perspektiv på allting och kanske göra saker Du aldrig hade fått för Dig att göra. Å andra sidan kan den här hjärnan stoppa dig från allt det andra Du ville göra.

Men ibland är det jävligt skönt att vara fri, kunna bestämma vad man vill äta, var man vill sova, vart man vill åka, vad man vill göra. Man har å andra sidan ingen att dela sina minnen med, utom andra människor man träffar på (som man sällan träffar igen, även om det händer).


Då när jag rest själv och med kompisar har jag sett de här skillnaderna tydligt. Jag tycker att om man aldrig rest själv borde man pröva på det, men om man nästan rest för mycket själv, som jag själv gjort nu, så borde man resa med kompisar igen. Just nu tror jag inte att jag skulle få ut så mycket av att resa själv, eftersom jag är just jag och gör det jag gör. Även när jag bryter av från mitt eget mönster och gör oväntade saker är det inte lika roligt längre. Det vore som sagt roligt att ha med en till hjärna med helt andra synsätt, viljor och intressen.


Till sist måste jag säga att människor är olika. En del kan kanske aldrig trivas riktigt med att resa själv, och vice versa. Men det är bra att lära sig hur man fungerar.

Jag tycker att det är nice att resa själv. Man kan som sagt bestämma sina dagar själv till 100% och att träffa folk att tjöta med över en brukar sällan vara svårt. Nackdelarna är väl som sagt att det ibland är svårare att hålla koll på sin packning och att det är ruskigt segt att äta ensam på restaurang. Blir mest snabbmat för mig när jag reser ensam. Någon gång har jag väl också gått ut och ätit med folk jag träffat på hostelet. Men det inte alltid man har den turen.

Rest två gånger ensam till Hamburg, inga problem. Bodde på vandrarhem och traskade omkring och upptäckte stan. Folk var i allmänhet snälla och hjälpsamma, även om många tyskar inte pratar engelska, men de låtsas gärna de förstår. Faktiskt tyckte jag det var lite roligare att resa ensam dit än med sällskap som jag gjorde sist, även om det var bra det med.

Var borta tre månader på egen hand i klassikern sydostasien. Mina erfarenheter är väldigt goda och jag skulle rekommendera andra att göra denna resa. Oftast är det enklare att stifta god kontakt med folk där det inte är så överdrivet mycket folk, jag hade till exempel trevligare samtal i lugnan ro på Laos landsbygd än på barer i Bangkok. Överlag så är det även ett enkelt område att resa omkring i, då det är billigt och fyllt med backpackers. Det här med att man komponerar sina dagar 100% själv är ju positivt i teorin anser jag, jag märkte att jag mestadels rökte gräs och lyssnade på musik då. Det krävs lite sällskap för att få tummen ur hävdar jag, att vara två möjliggör lite mer med.

Att hålla koll på sin packning är egentligen inget problem sålänge du bär den med dig, det upplevde jag aldrig som någonting negativt iallafall.

Jag träffade mestadels folket jag reste med och fick bäst kontakt med under bussresor till olika ställen. Spenderar man 20-30 timmar på samma buss kommer man växla ord förr eller senare, om du inte är väldigt osocial eller otrevlig. Bor du på ett hostel är det bara att delta i någon gruppaktivitet arrangerad av hostel't, kanske en middag eller beer pong-tävling etc. Sen har du säkerligen pratat med ett par och brutit isen så att säga.

Visst är det tradigt att käka ensam på en restaurang men det är det många fler som tycker detta och du är inte ensam på ett hostel. Det kräver ju förstås lite initiativ men efter ett tag kommer du märka att du är väldigt ensam utan de där initiativen och börja ta dem. Efter ett drygt dygn total ensamhet bröt jag isen över frukost med ett gäng holländska tjejer och följde med dem till en sevärdhet en bit utanför stan, sen blev det att vi umgicks i lite över en vecka och efter det vågade jag ta kontakt med fler utan att reflektera nåt vidare över det. Visst är det lite annorlunda socialt klimat än Sverige men det är fantastiskt anser jag.

Det är människorna du träffar som nästan gör hela resan känns det som, iallafall en stor del av den. Och som Ensam träffar man många människor man annars inte träffat eller tagit kontakt med vilket är en enorm fördel tycker jag. Nackdelen är ju även att du väl på hemmaplan inte har någon att direkt dela dina upplevelser med på samma sätt som om du rest med någon.

Jag vill gärna få med mig en vän till nästa resa för att hjälpa mig få tummen ur de dagar då jag inte tar tag i någonting. Samtidigt ser jag inga hinder i att ge mig iväg själv igen. Sydostasien är sjukt enkelt, kul och spännande att besöka - med eller utan medförd vän.

Se till att vara singel innan du beger dig iväg en längre tid.

Jag reste med en vän första månaden, genom Ryssland, Mongoliet, Peking och Sydkorea. Sen åkte han hem och jag fortsatte som sagt tre månader på egen hand genom södra kina, Vietnam, Laos, Kambodja och Thailand. Avslutade av en slump med att planka in på festivalen Rock Im Park i Nürnberg efter att en tysk brud jag träffade i Mongoliet bjöd dit mig i samma veva som jag tänkte boka biljett hem till Sverige igen.

Ta jobb på en bar där du kan, det är ett enkelt sätt att träffa riktigt mycket folk. Förvisso väldigt ytligt men det blir sällan djupare kontakter man får under de ofta rätt hastiga omständigheter man ses under. Kan rekommendera Sihanoukville i Kambodja för det.

Ja hej, jag funderar starkt på att åka ut och bara vara. Jag lever ett tragiskt jävla liv. Har aldrig uppnått något, jag är 21 btw. Jag har absolut ingen framtid, jag har ingen sinnesro, jag är i stort sett ett vrak, och har varit det ett bra tag. Och jag behöver komma bort från alltihopa. Och jag funderar på att ta en lång, lång backpacker resa genom alla håll och kanter, så länge jag orkar och kan.

Tror ni detta går att utföra med sjukt lite pengar? Snarare 8100kr, som är mitt studielån. Jag studerar på distans, och har gjort 1 år. Men jag har inte lärt mig ett skit, det är totalt jävla bullshit och jag ser inte någon mening med varför jag ska plugga klart när jag inte lär mig något. Och får värdelösa betyg som ingen kommer bry sig om ändå.

Så, någon som har ERFARENHET av backpacking? Tågluffning? Sådana saker, kan man klara sig i vi säger.. minst 6 månader på bara 8100kr? Kan man hitta folk vart som helst som man kan sova hos (Självklart vill jag sova ute mitt i natten, vart som helst, underbart bara jag tänker på det). Men jag menar finns ju vissa städer och vissa väderförhållanden som kan göra att man behöver skydd, och en skön säng ibland. Finns det vänliga människor som tar en in? Finns det något sätt att göra så? Helt gratis?

Finns det mat att tillgå gratis? Då snackar jag inte rakt ifrån marken eller sopporna. Utan mat, typ som stadsmissionen eller något som delar ut saker dagligen? Finns det överallt? Går det att leva som en "uteliggare" i vilket land som helst? Vilken stad som helst?

Hur som helst, jag vill göra detta. Jag vill inte bara se världen, jag vill se mig själv. Jag vill uppnå något som kanske hjälper mig längre fram. Jag vet inte vad, men jag behöver göra något drastiskt. Och detta verkar vara en bra sak. Man får kanske se saker som man aldrig skulle få se, lära sig saker. Gå igenom en sak som kan och kommer bli det bästa i ditt liv, kommer gå igenom saker som kan och kommer vara de värsta i ditt liv. Jag vill uppleva allting som går.

Är det möjligt? Hur börjar man?

1) Nej, du lär inte klara dig på 8100 i sex månader, däremot kan du väl hitta svartjobb på vägen om du är smidig. Byggnadsplatser, skumma restauranger, osv.

2) Googla couchsurfing och regga dig där, men det är inte säkert alla tar emot dig om du inte har några positiva reviews sen innan.

3) Finns väl soppkök eller liknande i de flesta huvudstäder där du kan få mat gratis. Lär inte vara så trevligt i mindre städer. Ska du ut på landet kan du säkert tigga till dig lite mat från nån bonde eller nått, men se till att lära dig lite av språket (typ tack och ursäkta och sånt).

edit: lättast för att ta dig ut i europa gör du genom att ta tåget till köpenhamn och fortsätta till typ berlin eller hamburg. många tåg därifrån som går till andra länder. åkte tåg till italien (med stopp i österrike) från hamburg över natten, rätt nice men kommer inte ihåg hur dyrt det var.

Jag tycker det låter som en riktigt jävla dålig idè. Det är ju inte som att du kan fly ifrån din ångest.

Stay in school, säger garneringsmannen.