Madagaskar - den åttonde kontinenten

BAKGRUND

Madagaskar är stort. Väldigt stort. Men kombinationen många sevärdheter och undermålig infrastruktur skapar sina problem. Det är svårt att veta vilken del av Madagaskar man ska besöka. Få har möjligheten att besöka alla delar. Vägarna är ofta i dåligt skick och det lokala flygbolaget Air Madagascar har undermålig säkerhet och ett extremt dåligt rykte.

De flesta som besöker landet verkar göra det genom en organiserad rundresa. Det finns ett flertal företag som erbjuder rundresor till Madagaskar. Alternativet är att ta sig runt på egen hand. Antingen ensam eller med hjälp av en lokal agent.

Innan jag besökte Madagaskar så läste jag på om landet. Jag bläddrade i guiderböcker, läste artiklar och granskade olika rundresors resplan. Jag planerade från början att besöka landet i två veckor, men insåg snabbt att jag skulle komma att behöva det dubbla.

Jag valde att åka ensam, men hade en lokal agent i landet som uppdaterade mig med ändrade flygtider och ombokningar av hotell etc. Jag valde att planera min resrutt innan avgång vilket förvisso gav mig mindre flexibilitet, men möjliggjorde att jag kunde besöka platser som annars hade varit fullbokade.

Jag stannade tre och en halv vecka i Madagaskar, och lyckades på den tiden att ta mig till samtliga av de platser jag var intressad av att besöka.

RESAN TILL MADAGASKAR

När jag landade i Madagaskar så var det natt. Det första jag noterade var den totala avsaknaden av ljus. Det kändes som att landa mitt i djungeln. Jag såg några fåtal lampor på avstånd, annars var det becksvart.

Efter en kaosartad passkontroll utan kösystem var jag på väg till huvudstaden. Jag hade skaffat visum innan avresa, och nu var jag insläppt i landet.

Antananarivo är landets huvudstad, och den visade sig vara precis lika tråkig och ointressant som jag hade förväntat mig. Jag skulle återkomma till staden många gånger under de närmaste veckorna. Men det berodde mer på landets dåliga infrastruktur, än längtan att få komma tillbaka till Antananarivo. Det mesta i landet utgick från huvudstaden.

Madagaskar är stort och vägarna är på de flesta håll i extremt dåligt skick. För att kunna besöka vissa platser krävs fyrhjulsdrivna fordon, duktiga chaufförer och framförallt att man besöker platsen under rätt årstid. Andra platser kräver båt eller flyg. Frågan är dock vilket som är värst att göra i Madagaskar, att åka bil eller att flyga. Båda kräver ordentligt med tålamod.

Jag hade åtta inbokade inrikesflyg med Air Madagascar, flygbolaget som i folkmun brukar kallas Air Mad. Det blev senare nio, då man valde att dela upp en av flighterna i två separata flygningar. Samtliga nio avgångar ändrades flera gånger innan avresan och ibland flera gånger per dag. Vissa flyg gick tre timmar tidigare än planerat, några 12 timmar senare, några ändrade flygväg och valde att åka till andra städer som inte var inplanerade för att sedan besöka slutdestinationen. Flygbolaget är svartlistade av både EU och USA då deras flygflotta är i så dåligt skick att det anses direkt farligt att flyga med dem.

Min första flygresa gick mellan huvudstaden Antananarivo och Morondava. Någon information om när flyget skulle gå fanns inte. Detta trots att de hade två fungerande boadingskyltar som båda var påslagna. Inte heller fanns något handskrivet ark på papper som visade vilket flyg som hade boarding. Man skrek ut avgångarna i högtalarna på det lokala språket malagassiska samt på franska, men kvaliteten var så dålig att det var omöjligt att höra vad någon sa. Det var kaos. Men flyget gick iväg till slut, tre timmar innan planerat.

I Morondava var jag glad av att återfinna mitt bagage. Jag hade tidigare läst om hur man ibland fick vänta på sitt bagage. Detta då de anställda ofta öppnade väskorna för att se ifall det fanns något att stjäla. Min första flygning med Air Mad hade lyckats och nu var det bara åtta flygningar kvar.

Knappt en timme utanför Morondova ligger Baobab Alley, en allé fylld med Baobabträd. Dessa enormt stora träd är tillsammans med lemuren nog det som de flesta förknippar med Madagskar. Man hittar träden på flera platser i landet, men det är endast i området kring Morondava som de är så många. Här finns de överallt. Det var först när jag såg dessa från flygplansfönstret som jag kände att jag verkligen var i Madagaskar. En av resans verkliga höjdpunkter var besöket vid Baobab Alley lagom till solnedgången. Detta är verkligen en upplevelse som jag rekommenderar alla som planerar att besöka Madagaskar.




De flesta som besöker Morondova gör det för att ta sig vidare till Baobab Alley eller nationalparken Tsingy de Bemaraha. Jag tänkte också fortsätta till Tsingy de Bemaraha, men stannade i Morondava över natten. Jag planerade även att komma tillbaka hit efter mitt besök vid Tsingy de Bemaraha. Det var en trevlig stad vid Moçambiquekanlalen, och utsikten vid stranden var slående. Det var fantastiskt vackert. Långa vita stränder, men konstigt nog ingen som badade. Jag frågade runt och fick snart veta varför. De som bor vid vattnet brukade tömma sina toaletter i havet varje morgon. Man kan bada, men bör helst gå en bit längre bort blev jag informerad. Jag avstod. Jag gick ner vid solnedgången några kvällar senare för att avnjuta den vackra utsikten. Den vita sanden blåste vackert framför vattnet, men när jag tittade närmare på vattnet så var det allt annat än rent. Inte den vanliga föroreningen med plastpåsar och skräp, utan bara orent vatten. Jag kände på vattnet. Det var varmt. Jag var nöjd ändå, även ifall man inte kunde bada. För på håll var vyn över stranden fantastiskt vacker.

Att ta sig till Tsingy de Bemaraha från Morondava var en lärorik upplevelse. Resan lärde mig att man kan ta sig fram med bil på platser som jag inte ens trodde var möjliga att köra bil på. De så kallade vägarna var egentligen inga vägar, utan man åkte där andra bilar hade åkt innan. Varje år mellan december och mars regnar "vägarna" bort. Hela området kring Tsingy de Bemaraha är då avstängdt från omvärlden. När det är regnperiod går det inte att åka dit och inte heller att ta sig därifrån. Inga flyg, inga bilar, ingenting kan ta sig fram. Blir man sjuk så är man sjuk tills regnperioden är över. Inga doktorer är kvar under denna period, men så är det på många plater i Madagaskar. Mat skaffar man innan, för när regnet kommer så upphör kontakten med övriga delar av landet.

Men nu var det fortfarande några veckor innan regnperioden hade börjat. Tre timmar på tuff terräng, sedan färja i en knapp timme. Färjan var två träbryggor som man spikat fast på två träbåtar. Jag såg imponerat på när de körde upp bilarna på "färjan". Sammanlagt fem stycken. Man parkerade bilarna så nära varandra att det inte gick att öppna bildörrarna. Det var kokhett och någon säkerhet att prata om fanns inte. Ville man åka till Tsingy de Bemaraha så var detta enda alternativet. Sedan fortsatte resan i ytterligare fyra timmar på ännu värre vägar. Efter nio och en halv timme var jag framme. Inte vid Tsingy de Bemaraha, utan vid byn där jag skulle sova över natten.





Jag träffade en amerikansk turist. Hon hade bokat sin chaufför på plats i Madagaskar och fått betala det dubbla priset. När man väl var här var det svårare att förhandla om priset. Trots detta hade hon fått gå närmare en mil sedan bilen hon hade åkt med fastnat i leran. Två dagar senare fastnade deras bil igen. Jag var vid det tillfället glad över att jag hade bokat min resa i förväg. Jag fick efteråt veta att alla bra chaufförer var fullbokade, och de som bokar på plats fick de chaufförerna som var över. Vilka dessvärre inte alla gånger var de bästa. Men de visste hur man tog betalt.

På landsorten har de flesta endast elektricitet några timmar per dygn. Det vanligaste är att den är påslagen mellan sex och tio på kvällen. Vid några tillfällen fanns det även elektricitet under några timmar på morgonen.

Efter en lång varm natt utan luftkonditionering, och senare - när elektriciteten hade slagits av - någon fungerande fläkt, var det dags för frukost. Torrt bröd, kaffe och något som påstods vara mjölk. Det fanns tre skålar, och jag var faktiskt tvungen att fråga vilken av dem som innehöll mjölk. De övriga skålarna visade sig vara socker och honung. Jag försökte hälla mjölken i kaffet, men inget hände. Mjölken var som sirap. Om jag vände skålen upp och ner så var mjölken fortfarande kvar. Intressant! Jo, detta var tydligen mjölk, men inte så som jag var van vid att mjölk såg ut. Det smakade mer socker än mjölk.

Att besöka Tsingy de Bemaraha visade sig vara ett större projekt än väntat. Nu fortsatte jag ytterligare en timme med bil på ännu sämre vägar, för att sedan vandra genom skog, krypa under stenar och genom mörka grottor med ficklampa, klättra i berg med klättringssele och några timmar senare väl vara på toppen av Tsingy de Bemaraha. 70 meter över marken. Wow! Det finns inga genvägar att komma hit, men när man väl är här så är det en mäktigt upplevelse. Tsingy de Bemaraha är ett berg som ser ut som en sorts igelkott med sylvassa spetsar så långt du kan se. 70 meter långa spetsar, och när du vandrar på toppen ser du inte ens marken.




Det finns en stor och en liten Tsingy i området. Att besöka den stora tar fyra timmar, men på vägen dit har man möjlighet att se mängder av lemurer. Jag såg lemurer vid sammanlagt fyra tillfällen under min vandring, men hade också turen att se en Fossa - det djur som är lemurens största fiende. Dessa är mycket sällsynta och det är högst ovanligt att se dem vilda i naturen.

Mitt hotell - Orchidée de Bemaraha - hade gjort en lunch under morgonen som jag skulle kunna äta när jag var tillbaka. Jag öppnade plastasken och hittade en kall kyckling i ris. Tittade närmare på kycklingen och den var nästan rå. Ett säkert sätt att bli magsjuk. Där fanns även ett paket mjukost, men inget bröd. Jag åt riset och mjukosten. Restaurangen öppnade klockan sju på kvällen och innan dess fanns ingen annan mat att köpa. Någon meny eller något pris fanns inte heller. Men maten på kvällen var faktiskt riktigt bra och priset visade sig senare vara överkomligt.

Mitt nästa mål på resan var nationalparken Isalo. Att ta sig mellan olika platser i landet är ibland krångligt, och i vissa fall onödigt krångligt. Ingen kunde ta mig med bil från Tsingy de Bemaraha till Isalo. Istället blev det nio och en halv timme med bil till Morondava, flyg till Antananarivo, övernattning i Antananarivo, flyg till Tulear, för att därifrån med bil åka i tre timmar genom ett torrt ökenlandskap. Att flyga direkt från Morondava till Tulear hade varit betydligt enklare, men att boka ett sådant flyg med flygbolaget som jag nu hade blivit informerad om även kallades Air Maybe, var allt annat än enkelt.

Under min tid i Madagaskar så flög jag återkommande gånger tillbaka till huvudstaden, och även om jag inte hade någon önskan om att hamna där hela tiden, så började jag med tiden att upptäcka små saker som jag aldrig skulle ha upptäckt annars.

Man ser inte många turiser på gatorna i Antananarivo och staden är förhållandevis ointressant. Livskvaliteten är så mycket bättre på landsorten, och efter bara någon timme i huvudstaden så är man klar. Det finns inget att se. En tråkig storstad. Men jag hittade ett undantag. En äldre del i centrala Antananarivo som jag faktiskt uppskattade. Jag frågade lokalbefolkningen vad stadsdelen hette, men ingen förstod vad stadsdel var för något. Jag frågade hotellpersonal, taxichaufförer, men ingen visste. Jag hade sett husen i detta område på bild innan, och efteråt har jag försökt leta fram vad området heter, men utan resultat. Jag hade heller aldrig hamnat där ifall jag inte kommit tillbaka till staden så många gånger. Denna stadsdel är faktiskt riktigt vacker, men den var också den enda delen av staden som jag upplevde vacker och intressant.







En annan sak jag noterade var att varje gång jag kom tillbaka så verkade det vara slagsmål. Den ena gången var det två kvinnor, den andra gången var det någon som jagade någon i parken osv. Varje gång med ett stort gäng åskådare som sprang efter och tittade på. Ingen ingrep. Polisen åkte förbi, men ingen reaktion. Kvinnorna slet sönder kläderna på varandra, skrek och någon av dem försökte springa därifrån. Kort därefter springer den andra kvinnan efter, och efter henne kommer ett femtiotal åskådare. Ingen ville missa något.

På tal om underhållning. Flera av deras tv-program verkade också minst sagt besynnerliga. Jag tittade som hastigast på dokusåpan "Noel & Michelle". Jag blev fascinerad eftersom bakgrundsmusiken var så hög att man knappt kunde höra vad någon av dem sa. Det är nog första gången jag sett ett tv-program där bakgrundsmusiken är högre än ljudet från skådespelarna. Det var nästan omöjligt att höra någon av skådespelarnas röster.

Nationalparken Isalo är en av Madagaskars populäraste turistattraktioner. Ett 7,5 km långt berglandskap som ibland beskrivs som Madagaskars motsvarighet till Grand Canyon. Den närmaste flygplatsen är Tulear och staden kändes betydligt fattigare än Morondava. Men den riktigt stora skillnaden såg man framförallt utanför Tulear. Ett helt annorlunda ökenlandskap visade upp sig, och det skiljde sig dramatiskt från det jag tidigare hade upplevt mellan Morondava och Tsingy de Bemaraha. Här såg jag också fattigdomen på landsorten för första gången. Undernärda människor och barn med stora magar. Men samtidigt var alla glada och trevliga. Vart man än åkte så vinkade lokalbefolkningen.

En återkommande åsikt när man läser om Madagaskar är att de flesta som besökt landet uppskattar befolkningen. Den är trevlig och sympatisk, och det var även mitt intryck så här långt. Så fort man såg någon så möttes man med ett leende. Få kunde engelska men de flesta var glada. De var ofta fattiga, men var ändå nöjda.



När jag närmade mig staden Ranohira där nationalparken Isalo ligger så märkte jag snabbt att de hade påverkats av parkens närvaro. Staden var rikare och mera välmående. Husen var bättre byggda, och husen av lera som jag såg längs vägen hade nu ersatts av pastellfärgade hus av betong och trä. Det var också ett annat landskap, där öknen hade ersatts av berg.

Jag är osäker på ifall det finns några femstjärniga hotell i Madagaskar. Jag såg inga under min tid här. De bättre hotellen hade ofta två och vissa fall tre stjärnor. Men det finns några få undantag som är värda att uppmärksamma. Ett av dessa är Satrana Lodge. Man bor i tält och har utsikt mot berget. Satrana Lodge har inga stjärnor, och har som alla andra hotell ingen elektricitet på dagarna. Men de erbjuder ändå en fantastisk lyx och på ett sätt som skiljer sig från övriga hotell. Tälten har vackert trägolv och dusch. De är byggda som lyxiga safaritält, och ägaren har tänkt till ordentligt när han skapade Satrana Lodge. Vill man bryta upp den enkla tillvaron i Madagaskar med lite lyx så är detta tveklöst en av platserna där det är värt att göra det.

De flesta som reser till Isalo stannar i flera dagar och vandrar runt bland bergen. Jag tyckte att Isalo var vackert, men det gav ändå inte samma starka intryck som exempelvis Tsingy de Bemaraha eller Baobab Alley. För att besöka nationalparken så var man tvungen att hyra en guide. Han visade mig en plats där man kunde bada. Det var vackert och alla turister stannade för att bada i en halvtimme. Jag ville inte bada så jag pratade politik med guiden. Frågade varför inget fungerade i Madagaskar. Varför har de så mycket korruption? Om Kinas ökade inflytande i Afrika osv. Han var vältalig och vi hade flera timmars givande diskussion.






Han såg nyheterna, men i övrigt såg han aldrig på tv. "80 procent av allt som händer hör man ändå inget om. Alla vet detta." Väldigt få personer på landsbygden har tillgång till internet, så någon eventuell bloggrevolution lär Madagaskar få vänta länge på. De flesta har inte någon dator, ännu mindre internetförbindelse. I områden där både vatten och elektricitet är en bristvara, så är detta små problem i sammanhanget.

Majoriteten av turisterna i Madagaskar är fransktalande. Jag frågade honom vad han tyckte om turisterna från Frankrike, och han berättade att de flesta i Madagaskar ogillade franska turister. De behandlade lokalbefolkningen illa och ansåg sig fortfarande äga Madagaskar. Jag ställde frågan upprepade gånger under min tid i Madagaskar, och samtliga svarade samma sak. Befolkningen ville ha fler turister, men få gillade de franska turisterna.

När det gällde Kinas ökade inflytande i landet så ansåg han att det bara gynnade de korrumperade politikerna. Kineser behandlade dessutom lokalbefolkningen illa, men värst var de från Pakistan. "Ibland brukar befolkningen i Tulear bränna ner husen där pakistanierna bor. Kinesernas hus låter de bli. De behandlar inte arbetarna riktigt lika illa."

Höjdpunkten i Isalo var dock varken berget eller de politiska diskussionerna, utan att få se de ringsvansade lemurerna - Verreaux Sifaka - på riktigt nära håll. Det finns ett närmare 60-tal olika lemurarter i Madagaskar, men de ringsvansade lemurerna var tillsammans med de "dansande" lemurerna de populäraste. De som gjorde starkast intryck.




Några franska turister matade dem, trots att det var strängt förbjudet. För en vecka sedan hade en lemur bitit en turist sedan den upptäckt att kvinnan hade en banan i ryggsäcken. Det var just detta man ville förhindra genom förbudet. Men turisterna tyckte lemurerna var alldeles för gulliga och kunde inte motstå att mata dem. Lemurerna var fortfarande vilda, men började samtidigt sakta att vänja sig vid turisterna.

Bilresan tillbaka till Tulear var en märklig upplevelse. Min chaufför körde som en galning, och trots att jag upprepade gånger sade till honom att vi inte hade bråttom, så var det gasen i botten. Kycklingar, hundar, barn, cyklister, ja alla som kom i hans väg fick hoppa åt sidan. Han fick mig att minnas en belgisk serie jag läste när jag var barn, där en apa körde en taxi. Det var som att se sig själv i den serien, med apan som chaufför. Samtidigt som han körde så tittade han som besatt ut i naturen. Jag började så smått undra över ifall han hade tagit LSD eller ätit några konstiga svampar, för hans beteende blev nu bara märkligare och märkligare. Fortfarande gasen i botten, men blicken på allt annat än vägen. Han kunde knappt några ord på engelska, men skrattade och svarade ja hela tiden.

Jag överlevde bilresan och checkade in på ett enkelt hotell, för att kort därefter gå över gatan och äta en middag på den lokala restaurangen B52. Det var här jag insåg hur ovanligt dricks var i vissa delar av landet. Jag pratade med flera av de som serverade mig, och hade en lång diskussion om livet i Madagaskar rent allmänt. Personalen var alla väldigt trevliga och pratsamma. När jag skulle betala så gav jag även dricks. Inget konstigt med det. Jag gav 10 procent, vilket var motsvarande 26 kronor. Detta skapade viss diskussion, och efter ett tag kom ägaren fram och förklarade att jag hade betalat alldeles för mycket. Jag förklarade att jag uppskattade den service jag hade fått på restaurangen, och att jag därför ville ge dricks. Alla - både ägaren och de anställda - blev jätteförvånade. Jag erbjöds flera gånger fria drinkar och personalen var överlycklig. Jag var glad att jag kunnat visa min uppskattning, och förväntade mig inte alls denna reaktion. Att ge dricks ifall man ansåg servicen var över det förväntade var något jag alltid gjorde. Men i Tulear var detta uppenbarligen väldigt ovanligt.




Min nästa destination på resan var Fort Dauphin. Att flyga mellan Tulear och Fort Dauphin tar ungefär en timme, men Air Madagascar hade nu bestämt sig för att inte längre flyga mellan dessa två städer. Istället var jag nu tvungen att flyga till Antananarivo, stanna över natten, för att morgonen därefter flyga till Fort Dauphin. Jag bokade biljetterna samt boende i Anatanarivo. Då bestämde sig Air Madagascar för att ändra sig ännu en gång. Nu skulle flyget från Tulear till Antananarivo plötsligt gå till Fort Dauphin - dit jag från början velat flyga - och där var jag sedan tvungen att byta plan för att ta ett nytt till Antananarivo för att mindre än ett dygn senare flyga tillbaka till Fort Dauphin. På franska blev jag på deras hemsida informerad om att jag hade 25 minuter på mig att byta plan i Fort Dauphin. När jag väl gick på flyget i Tulear så hade man ändrat sig ännu en gång. Inget byte av plan, men man mellanlandade fortfarande i Fort Dauphin för de som vill åka dit direkt. Själv hade jag numera tre flygbiljetter istället för en och kom fram ett dygn senare. Under en av flygningarna kom en säkerhetsväst åkande på golvet mellan stolarna. Osäker på vems väst det var.

Av alla mina besök i Antananarivo var höjdpunkten när jag skulle åka till flygplatsen klockan fyra på morgonen. Att åka genom staden vid den tidpunkten var intressant. Uteliggare som låg längs gatorna, några som spelade brädspel i någon trappuppgång, några som var ute och vandrade. Staden levde för fullt på natten, men på ett helt annat sätt än det man såg dagtid.

Jag landade i Fort Dauphin klockan nio på morgonen, och fortsatte sedan i tre timmar med bil för att ta mig till Berenty Lodge - landets äldsta privata vildlivsreservat och som hade funnits sedan 1937. Det var ännu en gång ett annorlunda landskap. Nu möttes jag av grön natur, vackra risplantage och överallt människor som glatt vinkade. Många cyklade och jag mötte även några cyklister som deltog i en cykeltävling. Det var varmare än någonsin, och jag fick senare veta att detta är den varmaste delen i hela Madagaskar. Men befolkningen såg ut att må bra. De var välklädda och glada.

Jag checkade in på Berenty Lodge och fick ett rum som såg ut som en bunker. I ett av hörnen fanns ett getingbo. Ingen fläkt, ingen elektricitet. Det var kokhett. Jag fick kort därefter veta att det var 42 grader i skuggan. Jag såg att det även fanns bungalows och gick för att fråga vad som krävdes för att få en sådan. Jag visste att det var fullbokat på Berenty Lodge men frågade ändå. Jag lyckades byta rum, och tilldelades nu en bungalow istället. Vilken skillnad! Jag är fortfarande osäker på varför, men skillnaden mellan dessa två alternativ är enorm. Deras bungalows är vackra. Jag hade nu plötsligt en fungerande fläkt och för tillfället även elektricitet när jag kom in på rummet. Märkligt nog var priset på alla rummen exakt samma. Att jag lyckades byta mitt rum till en bungalow var med andra ord bara tur.

Berenty Lodge är ständigt fullbokat, och det var den plats som skapade mest problem innan min resa. Jag hade bestämt mig för vilka delar jag ville besöka i Madagaskar, och vissa av dem var viktigare än andra. Jag ville inte avstå från Berenty Lodge. Orsaken var enkel. Här finns Sifakas - även kallade de dansande lemurerna då det ser ut som de dansar när de rör sig. Här finns också Catti Maki - de ringsvansade lemurerna som jag hade träffat på vid Isalo.

Berenty Lodge är som en sorts djurpark där man lever väldigt nära djuren, och där många av dem blivit mer eller mindre tama. Det finns nog ingen annan plats i Madagaskar där man kommer så nära lemurerna som just här. Med undantag för Lemur Island, vilket jag återkommer till senare. Men här finns också över hundra olika fågelsorter, och många av gästerna visade sig vara just fågelskådare. På kvällarna satt de och jämförde sina anteckningsböcker där de kryssat för vilka fågelsorter de hade sett. Jag är inte fågelskådare, men även jag imponerades av den stora mängden fåglar som fanns här. Vissa träd kunde ha närmare 20 fågelbon. Men det var fortfarande lemurerna som intresserade mig mest.








På dagarna vilar alla. Det är för varmt. Djuren vilar sig, gästerna vilar sig. En gäst som låg och sov med öppen dörr vaknade med fyra lemurer som sov vid hans sida i sängen. Själv hade jag två lemurer som kom in på besök i bungalowen någon dag senare.

På morgonen och eftermiddagen är det rundvandring med en tillhörande guide som ingår i priset. På natten är det nattvandring med ficklampa för att se de arter som inte syns dagtid, exempelvis den lilla muslemuren. Men man behöver inte ens gå på vandring för att se dessa lemurer. Varje morgon när solen går upp så kommer de ringsvansade lemurerna ner till restaurangen för att sola sig. De sitter som små buddhafigurer i solen och njuter av värmen. Samma sak varje morgon klockan sex. När det är frukost så kommer de ringhalsade lemurerna för att se ifall det finns något att äta. De ser ut som ett gäng banditer med svarta masker runt ögonen. Det enda man ser först är de svartvita svansarna som rör sig som en klocka uppe i luften när de går. De pratade sedan sitt eget språk, och det var enormt underhållande att se på när de försökte hitta något att äta.

De dansande lemurerna var dock den absoluta höjdpunkten. Det är svårt att med ord beskriva deras högst udda sätt att röra sig. Det ser verkligen ut som de dansar när de rör sig. Ibland hoppar de på bungalowtaken när de ska mellan olika platser. Då ser det ut som om de försöker hoppa sönder taket för någon stackars bungalowägare, men lika snabbt ser man att de är på väg någon annanstans och att detta bara är ett hopp bland många.

En sak jag tidigt noterade var att de ringhalsade lemurerna inte såg lika välmående ut här som de jag hade träffat vid Isalo. Detta visade sig bero på att det just nu var torka, men under regnperioden äter de tydligen upp upp sig och blir stora och tjocka igen.

Vissa stannar på Berenty Lodge i 5-6 dagar. Jag stannade två dagar, och det räckte. Detta var en av mina absoluta höjdpunkter på min resa i Madagaskar, men också en av de jobbigare delarna på grund av värmen. Det fanns ingen plats där man kunde sitta och svalka sig. Det var varmt överallt.

Den sista dagen jag var där så stängdes först elektriciteten av, sedan upptäckte jag att det inte längre fanns något vatten. Det var 42 grader, inga fungerande fläktar, inget vatten. Jag satt mig ner och vilade i skuggan, några lemurer satte sig bredvid.

Fem timmar senare så var vattnet tillbaka. Det var svart. Men detta är normalt ifall man reser på platser där vatten är en bristvara. En amerikansk turist var ursinnig. Han krävde att det skulle finnas vatten. Vi övriga som var där skrattade åt saken. Det var inget vi kunde göra. Detta var saker som kunde hände, det visste vi alla innan vi kom hit. Jag var nöjd, men det var också skönt att lämna Berenty efter två dagar. Värmen tillsammans med avsaknaden av fläktar och vatten blir jobbig i längden.

Jag lämnade tillbaka min nyckel som det stod nio på, men som egentligen gick till bungalow nummer tio. Min första nyckel hade haft 29 skrivet på den, men den gick till rum 23 istället. Jag frågade varför, men ingen förstod engelska och jag kunde ingen malagassiska.

Jag åkte tillbaka till Fort Dauphin och noterade hur förarna undvek asfalten. Det finns få asfalterade vägar i Madagaskar, men de få som finns är ofta i så dåligt skick att de ändå knappt går att använda. De flesta föredrog att åka vid sidan av vägen då torkad lera var betydligt behagligare att köra på än asfalterade vägar fyllda med stora hål.

Vissa åker till Fort Dauphin för att bada, och några som besöker Berenty Lodge åker dit på dagsutflykter från Fort Dauphin. Men detta är något jag verkligen avråder. Jag blev uppmuntrad att göra det innan då det var svårt att få rum på Berenty Lodge. Men sex timmar i kokhet värme och bara besöka Berenty mitt på dagen när alla - djuren, gästerna, guiderna - vilar sig i skuggan är något jag absolut avråder ifrån. Det finns ingen närmare plats att bo på, så ska ni besöka Berenty Lodge så bör ni även bo där. Försök att få en bungalow. Rummet med getingbo var rummet som den upprörda amerikanen senare fick. Där vill ni absolut inte bo.

Jag hade planerat att resa runt och se olika delar av Madagaskar. De flesta som kommer hit åker till de västra, centrala eller södra delarna av landet. Förhållandevis få gånger nämns den norra delen av landet. Jag flög till Diego, och mellanlandade som vanligt i Antananarivo på vägen dit. Flyget till Diego visade sig gå till Antsiranana som är det malagassiska namnet på staden. Det blir ibland rörigt när de använder sig av både franska och malagassiska namn på städerna, men man vänjer sig efter ett tag. Desto svårare var alla dessa mellanlandningar på olika platser, speciellt då alla säkerhetsmeddelanden och all information var på malagassiska och franska. Med högtalare där man knappt hör vad de säger är det inte helt enkelt att veta vart man ska gå av ibland.

När jag checkade in på flygplatsen såg jag ett flertal bagage med texten DIE. Jag tittade runt, och såg allt fler bagage med detta ord. DIE, DIE, DIE. Jag förstod då att detta var förkortningen för Diegos flygplats. Märkningen DIE på varje bagage var inte ett meddelande om vad som skulle hände bagaget i Air Madagascars händer, utan slutdestinationen på resan. Flyget skulle enligt boardingkortet avgå klockan 10:35, men vid den tidpunkten hade vi redan varit i luften sedan länge. När man flyger med Air Madagascar så måste man checka in tre timmar innan. Vilken tid man ska flyga vet ingen, oavsett vad som står på boardingkortet.

Diego var en överraskning. Varje plats jag besökt i Madagaskar så här långt hade varit annorlunda, men ingen plats hade förvånat mig lika mycket som Diego. Staden hade en fransk arkitektur och såg mera europeisk ut än övriga Madagaskar. Här fanns trottoarer och människor vandrade längs gatorna. Det fanns restauranger, affärer och staden var levande. Detta trots att den var stängd mellan 11:30 och 15:00. Då var det för varmt och affärerna stängde. Men människorna verkade annorlunda i norr mot de jag hade träffat i övriga Madagaskar.











Jag fortsatte ut på landsbygden och här blev skillnaderna ännu mer tydliga. Ingen hälsade, ingen såg glad ut. Däremot tuggade många khat. En narkotikaklassad drog som odlades uppe i bergen. Många hade slutat odla grönsaker, och istället börjat odla khat istället. Män satt under träden, trötta, och tuggade khat. Den aktivitet och glädje jag beskådat för bara några dagar sedan i Fort Dauphin var helt borta. Detta var som ett helt annat land. Ett annat landskap och ett helt annat folk.

En av sevärdheterna i norr var Montagne d'Amber - Amberberget. Regnskog, vattenfall och ett aktivt djurliv. Det var åtminstone vad som utlovades, och detta ansågs vara en av Madagaskars största sevärdheter.

En guide, Floris, skulle visa mig runt i parken. Han var inte bara den sämsta guiden jag haft under min tid i Madagaskar, utan den sämsta guide jag haft i hela mitt liv. Vilket möjligen gör honom så intressant att jag väljer att uppmärksamma honom här.

Floris började med att berätta att han inte gillade tyskar. Han hade haft några tyska turister nyligen och de var så missnöjda med honom att de krävde pengarna tillbaka. Detta gjorde Floris arg, för han var nämligen Madagaskars bästa guide. Det var åtminstone vad han berättade för mig.

Men egentligen var han ingen guide. Han frågade mig om jag visste varför han pratade så bra engelska. Jag svarade att jag inte visste, och nämnde inte att han pratade lika bra engelska som många andra guider jag träffat i Madagaskar.

Han berättade då att han var engelskalärare. Olyckligtvis hade han precis fått sparken från universitetet. Enligt Floris berodde detta på att han var alldeles för duktig, och att skolan nu var avundsjuk på honom. Floris var fantastisk, åtminstone om han skulle tro på allt han berättade. Han hade nu därför stämt universitetet.

Vi vandrade runt i regnskogen och jag upptäckte några djur, men Floris var för upptagen med att prata om sig själv. Några dagar senare när han tröttnat prata om sig själv sa han att han inte gillade att prata i skogen. Man skulle bara vandra och njuta av stämningen. Och jag som trodde att en guide skulle berätta om det man såg.

Vi såg några lemurer, och de var mer vilda här än vid Berenty Lodge. Jag uppskattade att se vilda lemurer efter min tid i Berenty. Jag försökte få Floris att prata om något annat än sig själv och förde in diskussionen på Madagaskar.

Han berättade då att filmen Madagaskar var gjord i promotionsyfte för landet, för att locka hit flera turister. Den var gjord som en sorts reklamfilm för Madagaskar. Jag log, men insåg plötsligt att han inte skojade. Jag hade inte hjärta att förstöra hans berättelse och släppte ämnet.

Jag försökte prata politik och frågade vilka saker som var viktigast att åtgärda i Madagaskar. Då lyste Floris upp.
Pengar, svarade han blixtsnabbt. Detta var uppenbarligen ett ämne som intresserade honom lika mycket som att prata om sig själv. Betydligt roligare än trista lemurer, regnskog, sevärdheter eller vad nu en guide kunde förväntas prata om.
- De rika länderna måste ge oss mer pengar. 60 procent av landets intäkter är idag bistånd. Men vi behöver mer pengar. Du ser själv hur det ser ut.
- Men är inte korruption ett större problem, svarade jag. Vilket nytta har pengarna ifall de ändå inte kommer till folket.
- Jaa, korruption är ett problem.
- Så vad är lösningen för att minska korruptionen?
- Bureu of Investigation. Vi har en myndighet som granskar korruptionen.
- Jaså, svarade jag något kyligt.
- Men det är mest för att göra de rika länderna glada så vi får vårt bistånd. De kräver tydligen detta.
- Ungefär som demokratiska val, som ändå är riggade.
- Ja.
- Och myndigheten som granskar korruptionen är själva korrumperade?
- Ja, så kan man nog se det, svarade Floris något irriterat.






Jag släppte ämnet. Jag tyckte inte Madagaskars problem var att de fick för lite bistånd. På vägen hem från regnskogen passerade vi en övergiven byggnad. Jag frågade vad det var för hus. Det visade sig vara ett universitet byggt av Frankrike. Men ingen hade underhållit byggnaden och numera var den i så dåligt skick att den inte längre gick att använda. Man hade istället byggt en ny skola 50 meter längre bort. Allt finasierat av biståndspengar. Istället för att renovera den befintliga byggnaden så byggdes en helt ny skola. Detta var återkommande. Hela tiden såg man övergivna byggnader. Men inget underhåll.

Jag fortsatte resa runt i de norra delarna men jag var inte imponerad. En tråkig stämning och överallt var det smutsigt. Plastpåsar och skräp längs vägarna, män som tuggar khat och barn som ser sura ut. Hälsar man så hälsar de inte tillbaka.

Jag kom till slut fram till Ankarana nationalpark där de också har en Tsingy. Denna var betydligt mera lätttillgänglig än den jag tidigare hade besökt vid Tsingy de Bemaraha. Berget var förvisso mindre än en tredjedel så högt, men jag tyckte ändå att detta var värt att se. Jag tror i efterhand inte att jag hade behövt besöka båda, trots att de är ganska olika. Men det var samtidigt inte så mycket annat att se i norr. Jag stannade vid en plats där de odlade vanilj och kakoao, men började annars att känna mig allt mer klar med den norra delen av Madagaskar. Åtminstone det norra fastlandet.

Jag tog båten till ön Nosy-Be, och hamnade i staden Hell-Ville. Fantastiskt namn på en stad. Helvetesbyn. Staden var dessutom trots sitt namn både vacker och sympatisk. Det kändes som man var på Kuba eller i Karibien. Asfalterade trottoarer, pastellfärgade byggnader, full aktivitet och små gator som slingrade sig mellan de gamla husen. En mysig liten stad med karaktär.





Nosy-Be är inte som övriga Madagaskar. Hit flyger man direkt från både Italien och Sydafrika. Detta är Madagaskars svar på Mauritius och ön marknadsförs som "Paradise on Earth". Jag förväntade mig en sönderexploaterad ö som inte alls liknade Madagaskar, men blev förvånad. Den var mer orörd än väntat.

Många åker till en resort och stannar sedan där hela tiden. Men dessa resorts skulle egentligen kunna vara geografiskt var som helst. Jag besökte Amarina som är öns första fyrstjärniga hotell och anses vara öns främsta resort.

Jag pratade med några av gästerna, och de blev alla förvånade av att höra att jag hade rest runt i Madagaskar. De som kom hit hade uppenbarligen inga planer på att se den övriga delen av landet. Hit kom man för att koppla av. Allt var all inclusive.

Jag såg vistelsen här som några dagars avkoppling. Men jag var också nyfiken på den här delen av Madagaskar. Den skiljde sig så mycket från den övriga delen av landet. Vissa gjorde en weekendresa hit från Sydafrika, men de flesta kom från Italien. Men ingen visste något om landet. Faktum var att alla jag träffade var helt ointresserade av Madagaskar. De kom hit för att vila. Själva landet var de ointresserade av.

Jag gick för att bada i havet. Det första jag noterade var hur smutsigt vattnet var. Jag kunde efter några meter inte ens se mina egna fötter. Vattnet kändes som olja. Jag badade i det varma vattnet och gick sedan upp. Hela kroppen kändes smutsig efteråt och jag såg verkligen fram emot en lång dusch. Men huden kändes som den var inoljad med något oavsett hur länge man duschade. Det kliade och det spelade ingen roll hur mycket tvål man använde. Detta var långtifrån "Paradise on Earth".

På andra sidan vattnet låg Mauritius. Det var helt olika världar. Där var vattnet rent. Det finns en orsak till att det är dubbelt så dyrt på Mauritius. Men jag hade inte åkt hit för att bada, och som land betraktat är Madagaskar ändå så oerhört mycket mer intressant än vad Mauritius är.

Det jag däremot inte uppskattade var den italienska underkastelsen. Hotellpersonalen pratade flytande italienska, men kunde knappt ett enda ord på engelska. Man ändra tidszonen och skapade påhittade tidszoner för att italienarna skulle bli nöjda.

Madagaskar har bara en tidszon, men på flera hotell i Nosy-Be har man ändrat klockan så den går efter italiensk tid. "Italienarna gillar inte vår tid. De vill ha solnedgången vid en specifik tidpunkt."

Jag trodde först att de drev med mig, men när jag skulle bli hämtad med taxi för att åka till flygplatsen så blev det kaos. Jag bad hotelpersonalen uppdatera mig om vilken tid flyget skulle gå, och fick tiden angiven enligt den tidszon som finns i Madagaskar. Men tiden jag skulle bli hämtad från hotellet angavs istället i en annan tidszon då hotellet inte hade samma tidszon.

På italienska förklarade man att det fanns olika tidszoner på olika platser, och att hotellet har sin egen tidszon. Fast allt är påhittat av hotellet. Det skapar kaos och det blir omöjligt att hålla några tider. Man blir informerad om att lunchen ska vara klockan 12, men i praktiken är klockan redan ett på eftermiddagen enligt hotellets egen tidszon.

Jag var på grund av dessa påhittade tidszoner nära att missa mitt sista flyg med Air Madagaskar. Men jag hann till slut. Trots att flyget avgick 12 minuter före avsatt tid. En kvinna från Sydafrika berättade att flyget från Johannesburg med Air Madagascar hade varit 23 timmar försenat. De hade varit strandsatta på flygplatsen i ett dygn innan planet till slut hade avgått.

När jag berättade för olika personer att jag inte hade förlorat bagaget en enda gång under min tid i Madagaskar så möttes jag med stor förvåning. Jag hade uppenbarligen haft tur.

Min sista flygning med Air Mad var också förknippad med viss tur. Inte för att jag fick tillbaka mitt bagage, utan för att jag faktiskt överlevde. Flygplanet gick som en bergochdalbana i luften, och flera gånger var jag helt övertygad om att flygplanet skulle krasha. Jag är lyckligtvis inte det minsta flygrädd, men även jag började så sakta fundera på ifall det faktiskt fanns en orsak till att Air Madagascar var svartlistade i så många länder.

Detta var dock enda gången jag trodde jag skulle krasha under mina nio flygningar, och efteråt kan jag säga att Air Madagascar faktiskt var bättre än väntat. Dålig säkerhet, kaosartad bokning och kreativa avgångstider till trots, Air Madagascar var ändå betydligt bättre än sitt rykte. Jag antar att när förväntningarna är noll så är det enklare att bli positivt överraskad. Men personalen på flygplanen var alltid trevliga och trots korta flygningar så serverade man alltid något att äta eller dricka. Det kunde trots allt ha varit betydligt värre än det var.





Jag hade nu bara en plats kvar att besöka i Madagaskar. Nationalparken i Andasibe. Den ligger ett par timmar med bil från huvudstaden. Skulle jag inte ha sett några lemurer innan så visste jag att jag åtminstone skulle få se dem här.

Här finns Lemur Island, en liten ö med tama lemurer. Den enda i världen. Det låter som en turistfälla, men det var verkligen en fantastisk upplevelse. Man åker med båt till en liten ö, och där hoppar lemurerna upp på dig som tama katter. De är väldigt sällskapliga. Du kan klappa och umgås med dem på ett sätt som annars vore helt omöjligt.

Jag vet att det kan vara mycket turister här annars, men när jag besökte ön så var jag ensam med alla lemurerna. Inga andra turister.

Men Lemur Island är bara en liten del av nationalparken i Andasibe. Även om detta var min absoluta höjdpunkt. Här finns krokodiler och på en plats kan man även se Fossa. Men denna gång var de inte vilda, utan i bur. Men för de flesta är detta enda sättet att se dem, och de såg ut att må bra. Inget djurplågeri.







En annan höjdpunkt här vara att se indrin. Världens största största lemur. Men det var inte storleken som imponerade. (En fullvuxen indri kan bli över en meter, men de flesta är mellan 60 och 80 cm). Det som imponerade var ljudet. Jag var helt oförberedd på detta.

Det är sista dagen i nationalparken, och en guide hjälper mig att hitta indrin. En timme senare ser det mörkt ut. Ingen indri. Men plötsligt får han upp ett spår, och däruppe i trädet sitter en indri. Han är stor och jag förstår varför så många vill se honom. Han är mycket större än de övriga lemurerna som jag sett under mina veckor i Madagskar.

Plötsligt så startar ett enormt ljud. Det låter som en båttuta. Jag blir smått irriterad först. Jag tror nämligen att det är en annan guide som har med sig en tuta för att attrahera indrin. Så att fler av dem ska komma hit. Men det fortsätter. Det är enormt högt. Sedan inser jag plötsligt att det inte är någon båttuta. Det är en annan indri som låter. Jag har aldrig hört något så högt skrik från ett djur innan. Det är fullkomligt obeskrivligt, och det enda jag kan likna det vid är just en båttuta.

Jag hade hört ljudet redan kvällen innan. Men det var flera kilometer bort. Det var högt, men det är först när man kommer närmare som man inser hur vansinnigt högt ljudet är. Detta blev en bra avslutning på min tid här i Madagaskar. Lemurerna på Lemur island och indrin som sjöng högljutt bland träden gjorde att nationalparken i Andasibe var en av resans riktiga höjdpunkter.

Jag stannade en sista natt i Antananarivo. Jag såg staden som Madagaskars baksida. Speciellt på natten. Barn som grävde bland sopor för att hitta mat. Prostitution. Jag såg en mamma med tre barn i åldern åtta till tolv år. De väntade alla på kunder. Flera jag pratade med hade tre jobb för att överleva. För de som saknar arbete är det extra hårt. Men ingen plats i Madagaskar är hårdare än Antananarivo.

Sexhandeln är en del av landet, precis som korruptionen. Ifall någon rapporterar att en turist köpt sex av ett barn så blir polisen mest irriterad. Flera jag träffade berättade om hur de hade anmält franska turister som köpt barn, men att dessa bara hade behövt muta polisen och kunde sedan fortsätta som innan. De flesta hade givit upp att anmäla. Det var ändå ingen som brydde sig.

Polisen var däremot desto bättre på att stoppa bilar på vägen. Under mina veckor här så hade jag blivit stoppad så många gånger att jag sedan länge hade tappat räkningen. Vid ett tillfälle ville någon se mitt pass och ville sedan ha min väska. Men min chaufför lyckades få polisen på bättre tankar. Polisen letar fel, och kan de hitta något så mutas de. That's the life in Madagascar.

SUMMERING EFTERÅT

Madagaskar är en fantastisk plats som kräver att man stannar en tid här. Man kan inte se landet på bara några dagar. För er som planerar att stanna under en kryssning (jo, det finns några kryssningsfartyg som stannar i Madagaskar). Glöm det! Ni behöver åtminstone ett par veckor i landet.

Jag rekommenderar att man antingen bokar en organiserad rundresa eller kontaktar en researrangör i landet som hjälper er att skräddarsy resan. Det senare kostar mera, men det kommer samtidigt att ge er möjligheten att se platser som inga organiserade rundresor tar er till. Man kan även ta sig runt på egen hand utan kontakt i landet. Det är oftast billigare, men kan i många fall också var förknippat med mera bekymmer. Vilket förvisso kan ha sin charm.

När det gäller flyget så fungerade det trots mina beskrivningar bättre än väntat. Men jag skulle endast använda flyg ifall det saknas bättre alternativ. Jag föredrar bil framför flyg då man ser mer.

Vad bör man se, och vad bör man undvika?

Jag anser att man kan strunta helt i den norra delen. Jag var glad att jag besökte norra Madagaskar, men det är inget jag rekommenderar. Det var den minst intressanta delen av landet. Samma sak med Nosy Be. Det är vackert, men det finns många andra platser i världen som är vackrare. Nosy Be kunde ha varit var som helst. Ifall man inte planerar att resa runt i hela Madagaskar så är den norra delen det man kan stryka först från listan.

Mina höjdpunkter på resan var Berenty Lodge i närheten av Fort Dauphin, och nationalparken i Andasibe. Dessa två gjorde enormt intryck som får allt annat i Madagaskar att blekna. Dessa två är utan tvekan mina höjdpunkter.

Men även att se Baobabträden på riktigt var en stor upplevelse. Dessa var tillsammans med lemurerna det som verkligen fick mig att känna att det var just Madagaskar som jag hade besökt.

Människorna i landet var en positiv överraskning. Jag upplevde lokalbefolkningen som genomgående väldigt trevlig. Trots stor fattigdom så såg jag väldigt lite tiggeri.

Jag valde under min resa att fokusera på landets nationalparker. Det var lemurerna och naturen som intresserade mig mest i Madagaskar. Detta gjorde min resa betydligt mindre flexibel. Flera av nationalparkerna krävde att man hade en guide. Samtidigt var jag i flertalet av fallen tacksam att jag hade en guide då jag annars varken skulle ha hittat de djur jag ville se, eller till de platser jag ville besöka.

Ska du besöka Madagaskar så gör en lista över vad det är du vill se. Hur du sedan styr upp din resa beror på vad du vill se. Jag träffade innan min resa en person som hade varit här i en månad. Hon hade varit i huvudstaden och sedan vid stranden i en liten by. För henne var det världens bästa plats. Hon hade dykt och badat varje dag. När jag frågade om naturen så sa hon att det var jättevackert, men att hon inte hade haft möjlighet att se så mycket av ön. Hon hade besökt en by. Men det räckte.

Kommentarer (1)