Haiti - voodoo, spritfabriker och korruption

Att ta sig till Haiti är egentligen inte speciellt svårt. Royal Carribean erbjuder sedan flera år tillbaka kryssningar till Haiti, förutsatt att man nöjer sig med att endast besöka ett lyxhotell på halvön Labadee. Ett inhägnat och bevakat område som de flesta haitierna förbjuds att besöka. Kryssningsrederiet hyr halvön från staten sedan 1986. För de som är ointresserade av själva landet och bara vill säga att de varit där så fungerar detta utmärkt. Men för de som vill besöka det riktiga Haiti krävs det lite mer arbete, och dit erbjuder inte Royal Carribean några resor.

I närmare trettio år styrdes landet diktatoriskt av först Papa Doc, och senare av sonen Baby Doc. Men sedan Baby Doc drevs i landsflykt 1986 så har turistindustrin gått allt sämre. Landet tömdes på pengar, korruptionen växte och kriminaliten fortsatte att öka. Landet som tidigare marknadsförde sig som ett turistparadis har med tiden förfallit rejält.

Det är sorgligt, för Haiti är verkligen en intressant plats. Mitt intresse för landet föddes i och med voodoon, och vintern 1999 beslutade jag mig för att även besöka landet. Antalet researtiklar om landet var lika obefintliga då som idag.

Jag bokade en sista minuten-charter till grannlandet Dominikanska republiken, och lovades ett ospecificerat rum någonstans på ön. Jag hamnade i byn Cabarete i den norra delen av landet. Att flyga charter var betydligt billigare än att flyga reguljärt direkt till Haiti. Det tog förvisso längre tid, men mitt boendet i Cabarete ingick, jag sparade pengar och fick nu också möjligheten att se Dominikanska republiken.

Jag började min första dag med att kolla runt hur man enklast kunde ta sig till Haiti. Jag fick några tips på chaufförer, och valde till slut Henry. Han jobbade med en guidebok om Haiti, och uppskattade mitt intresse för landet. Att komma i kontakt med en voodoocermoni skulle inte vara svårt, och lovades att detta skulle gå att fixa.

- Jag behöver någon dag för att ordna vissa förberedelser, men vi kan åka i övermorgon. Det blir tidigt, för det är en lång resa. Är fyra okej, eller ska vi säga halv fem?

Jag svarade att halv fem blev alldeles utmärkt. Senare på kvällen småpratade jag med en äldre man vid en av barerna nere vid stranden. Han hade flyttat hit från Schweiz efter att ha träffat kvinnan i sitt liv.

- Det är väldigt fattigt, men det finns samtidigt så mycket annat som kompenserar, så jag klagar inte.

När jag entusiastiskt berättade att jag var på väg till Haiti blev han helt vit i ansiktet. Förskräckt frågade han vad i all världen jag skulle dit och göra.

- Haiti, det är helvetet på jorden. Tro mig!

Hans reaktion gjorde mig nyfiken. Varför dessa starka känslor? Samma reaktion fick jag även från andra personer så fort Haiti kom på tal. Han berättade att Haiti var helt förstört och fruktansvärt fattigt. Aldrig tidigare hade han sett ett sådant miserabelt elände. Jag funderade på det han berättade och tittade mig omkring. Dominikanska republiken var knappast något rikt land heller, och kåkstäderna låg bara 50 meter från baren där vi satt.

- Jag vet, jag bor själv i ett av husen. Men Haiti är något helt annat. Här finns civilisation. Haiti är verkligen en riktig misär. Det är helvetet på jorden, den värsta platsen av dem alla.

Vilka känslor. Jag ville egentligen svara att han hade fel, men avstod då jag faktiskt inte hade varit där ännu. Men hans reaktion gjorde mig nyfiken. Var det verkligen så illa?

Haiti brottades sedan många år tillbaka med hög kriminalitet, och jag visste att Sverige saknade ambassad i landet.

- Då är det väl bra om du inte blir rånad, skrattade Henry. Han hade hämtat upp mig som utlovat, och vi var nu i full fart på väg mot Haiti. Jag märkte hur landskapet blev allt sämre ju närmare Haiti vi kom. När vi kom till staden Dajabón så kändes det som vi redan var i Haiti. Hela staden var som en jättestor marknad, och överallt fanns människor som köpte och sålde saker.

- I Haiti finns ingenting. De reser till Dominikanska republiken när de skall handla, berättade en kvinna på marknaden. Jag tittade mot landgränsen. Folk simmade mellan länderna. På andra sidan vattnet låg Haiti, och precis ovanför vattnet pågick tuppfäktning och vadslagning.




Vi var nu vid gränskontrollen och vakterna tvättade vår bil ren med en högtryckspruta. Jag blev informerad om att detta var en religiös sed som gällde alla då man inte ville riskera att få in något smutsigt damm från Dominikanska republiken. Eller vilket land som helst ... Men att få sin bil tvättad var inte gratis, så det var säkerligen minst lika mycket ekonomiska som religiösa orsaker till denna obligatoriska biltvätt.

Vid passkontroll fick jag stämpla passet själv. De som jobbade verkade måttligt intresserade. De var inte på något sätt otrevliga, möjligen något förvånade. Vem ville åka till Haiti? De flesta verkade snarare fundera kring hur man kunde ta sig därifrån. De såg ingen orsak till att arbeta i onödan, och när det kom till att stämpla passet så pekade de bestämt på stämpeln och bad mig stämpla. Ingen kom in i landet utan en stämpel i passet.

Vi var nu inne i Haiti, och skillnaden märktes snabbt. Vägarna i Dominikanska republiken var ofta dåliga, men det var i alla fall vägar. I Haiti var det tveksamt ifall man ens kunde kalla det för vägar längre. Asfalt fanns enbart i städerna, men även där var det sällan någon asfalt kvar. Vi fortsatte framåt på lerstigar fulla av gropar. Det guppade och gick extremt långsamt. Husen längs vägen fick kåkstäderna i Dominikanska republiken att framstå som riktiga lyxbostäder i jämförelse. Tomterna bestod genomgående av sand eller lera samt någon hydda att bo i. På vägarna sprang getter och höns fritt. Henry berättade att det ofta saknades vatten och el på landsorten, medan det i städerna vara lite bättre ställt.

- Där kan det finnas el, men strömavbrotten beräknas å andra sidan till i genomsnitt 12 timmar per dygn.

Det var skönt att ha lämnat charterdestinationen Dominikanska republiken bakom sig. Detta var betydligt mera intressant. Vi fortsatte hoppa fram på lerstigar, och jag började sakta förstå varför alla reagerat så starkt inför Haiti. Hungriga barn med uppsvällda magar, nakna barn vid vägkanten som tiggde pengar och ett land som inom kort kunde komma att befinna sig i ett nytt inbördeskrig.

Omkring två tredjedelar utgjordes av berg, och de resterande delarna var mestadels halvtorra områden. Större delen av skogen som täckte ön fram till början av 1900-talet hade befolkningen huggit ner. Detta fick konsekvensen att det i genomsnitt var fem grader varmare på Haiti än i grannlandet Dominikanska republiken.

Bilen passerade en flod och plötsligt syntes hundratals med nakna och halvnakna kvinnor. Några gjorde sig rena, andra tvättade sina kläder och lite längre ned en man som tvättade sin motorcykel, allt i samma vatten. Vid vägkanten låg kläder på tork, och det måste ha känts otacksamt att tvätta kläderna i det smutsiga vattnet för att sedan lägga dem på tork där de lika snabbt täcktes av nytt vägdamm.

Vi kom kort därefter fram till resans första sevärdhet. En spritfabrik. Jag trodde först att det var en nedlagd fabrik, men insåg till min stora förvåning att det faktiskt arbetade människor där. Ifall fabrikens tillstånd var anmärkningsvärt, så var de anställdas tillstånd ännu mera anmärkningsvärt. Vissa sov och andra vinglade runt redlöst berusade. Ingen jag mötte var nykter. Jag undrade flera gånger ifall detta verkligen var på riktigt, men man slutade aldrig att förvånas över Haiti. En sorts fungerande anarki där korruptionen brutit ner allt i samhället. Inget fungerade egentligen, men man gjorde så gott man kunde. Eller inte.




Fabriken såg ut som en rivningskåk, området var smutsigt och maskinerna såg ut som något man normalt hittar på skroten. De anställda bjöd på 70-procentig alkohol, och visade senare hur alkoholen tillverkades. Det var uppenbart att här var det fest under dygnets alla timmar.

Jag var fascinerad, och upplevde samtidigt haitierna som genomgående mycket gästvänliga. Glada över att se någon utomstående, vilket inte verkade höra till vanligheten. Turismen hade gått starkt tillbaka under lång tid, och det var inte svårt att förstå varför. Ett land utan fungerande infrastruktur och med växande kriminalitet blev allt mindre attraktivt för turister som endast sökte avkoppling och någon veckas solsemester i Karibien. Haiti var knappast någon avkoppling, även ifall det geografiskt låg i Karbibien och hade massor med sol.

Vi drack sprit med de anställda, och köpte senare även med oss ett par flaskor. Vi skulle behöva dem senare på kvällen när vi planerade att besöka en voodoo-ceremoni. Henry berättade att sprit var bra att ge bort som gåvor.

Vi lämnade spritfabriken, och fortsatte vår resa mot staden Cap Haïtien. Det haitiska landskapet visade upp sig vid sidan av vägen. Ibland såg man något hus, men för det mesta var det hyddor eller plåtskjul mitt ute i ingenstans. Senare kom vi äntligen fram till vår första stad. Ouanaminthe såg ut som en sorts västernstad där ingenting hade byggts under de senaste hundra åren. Den franska kolonialarkitekturen var oerhört vacker, men då ingen i Haiti verkade ha pengar så hade man låtit allt förfalla.




Detta var tyvärr något som upprepade sig under hela min resa. Fantastiskt vackra byggnader, men som sedan länge alla förfallit. Vart jag än gick så möttes jag av nyfikna blickar. Några varuhus eller affärer fanns inte, utan det mesta såldes på gatorna.

Ouanaminthe var en trevlig liten stad, men det var först när vi kom fram till Cap Haïtien, landets andrastad, som jag kände den riktiga stadskänslan. Cap Haïtien hade en sympatiskt avslappnad atmosfär. Gatorna var uppbyggda efter samma rutnät som New York, vilket gjorde det relativt enkelt att hitta. Men det fanns också många komplikationer. För den som ville förflytta sig i stan så fanns det inga taxibilar. Då de flesta hotellen ofta låg någon timmes bilresa från innerstan så gällde det att hela tiden ha god framförhållning.

Det fanns ett fåtal hotell och övernattningslokaler i centrala Cap Haïtien, men jag blev snabbt rekommenderad att hålla mig ifrån dessa på grund av kriminaliteten i området. Det var inga problem att vandra runt här dagtid, men när mörkret kom så rekommenderades man att hålla sig härifrån. Hotellen utanför staden hade bättre standard, erbjöd reservelektricitet via generatorer som de slog på vid sju-tiden varje kväll och hade i bästa fall även varmvatten.





Någon timme senare skakade jag hand med Charlie. En brunbränd amerikan i femtioårsåldern iförd halmhatt och ett whiskeyglas i vänsterhanden. Han hade flyttat hit och tagit över en resort uppe i bergen. Vi var de enda turisterna, och hela hotellanläggningen var mer eller mindre fallfärdig. Men Charlie verkade förhållandevis oberörd. Hotellanläggningen hade låga omkostnader och Haiti hade just det klimat han önskade.

Vi bestämde oss för att äta middag tillsammans senare under kvällen, men först skulle vi lokalisera en voodoocermoni. Enligt lag så var voodoo förbjudet i Haiti, men det hindrade inte befolkningen från att praktisera det i hemlighet.

Vi tog vår bil och fortsatte upp i bergen. Till slut, mitt i ingenstans, så stannade Henry bilen. Han hade fått ett tips, och vi gick långsamt in i mörkret. Vårt tips visade sig stämma, och vi hittade en grupp som precis skulle starta en cermoni.

I sanden hade de ritat upp olika symboler, och de började efter en stund att sjunga ramsor på fransk kreol. Gåvorna från spritfabriken uppskattades, och de hade redan egen alkohol som de drack av. När jag skriver drack så menar jag inte att de smuttade på den 70-procentiga alkoholen, utan här tömdes flaska efter flaska.

Att delta i en voodooceremoni är en mäktig upplevelse. En kortare ceremoni kan hålla på i någon timme, men det är betydligt vanligare att ceremonierna pågår under hela natten. En åtta till tio timmar lång ceremoni är ingen ovanlighet. Flaskorna med sprit gick runt bland deltagarna, och vi bjöds att själva dricka. Plötsligt så började djur att plockas fram. Vissa brändes levande och några kycklingar fick sina huvuden avbitna medan de fortfarande levde. Blodet sprutade och deltagarna hamnade i allt mer trans ju längre cermonin pågick. Det var svårt att veta ifall det var cermonin eller alkoholen som gjorde att de till slut hamnade i trans, men en kombination av båda är troligtvis den mest korrekta anledningen. Cermonin fortsatte. Någon vandrade över glödande kol, medan någon annan slukade eld. Deltagarna var nu helt i trans. Jag var nöjd. Detta var verkligen en upplevelse.




Jag funderade på kvällen över det jag sett under dagen. Fattigdomen, korruptionen eller hur jag på eftermiddagen kommit in i en mataffär i Cap Haïtien för att upptäcka att alla hyllorna var tomma. Det måste ha känts hopplöst att leva under sådana förhållanden, och jag började på något sätt förstå varför så många trodde på voodoo. Jag hade innan min resa just undrat över detta, men jag upplevde det inte längre som lika konstigt. Människor behöver hopp, och voodoon gav dem just detta på Haiti.

Vi beslutade oss nästa dag för att åka till Haitis nationalhistoriska park där bland annat Sans Soucipalatset finns. Denna park är Haitis största sevärdhet och med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1982. Jag såg verkligen fram emot att besöka Sans Soucipalatset, samtidigt som min höjdpunkt på resan ändå var att få se en riktig voodoocermoni. Vad kunde slå detta?

Väl framme vid Sans Soucipalatset så såg jag för första gången någon som sålde souvenirer här i Haiti. Jag är inte mycket för souvenirer, men jag hoppades inombords på att de skulle ha en specifik souvenir som jag letat efter ändå sedan jag kom in i landet. Jag såg rätt. De hade det. Voodoodockor!

En äkta voododocka från Haiti, vad mer kunde man begära? Detta måste vara den ultimata souveniren att sälja här i Haiti tänkte jag, och inhandlade min ranson. Min resa hade bara börjat, men jag kände redan hur den nu var fulländad.

Kommentarer (1)