Stillahavsöarna i Kiribati

Öriket Kiribati i Stilla havet är med havsytan inräknad elva gånger så stort som Sverige, men landområdet motsvarar bara halva Öland. Här syns sällan några turister, och landet är ett av de minst besökta i världen.

Den lilla önationen sträcker sig över ett enormt område längs båda sidorna av ekvatorn, och gränsar även den internationella datumlinjen i öster. Landet låg tidigare på båda sidorna av datumgränsen, men 1995 bestämde man sig för att gränsen hädanefter inte skall gå mellan landets öar, utan ta en omväg runt de östligaste öarna. På aktuella kartor finns därför Kiribatis alla öar på samma sida om linjen. Öriket har numera ett gemensamt datum, och är sedan 1995 världens östligaste land.

Kiribati (uttalas Ki-ri-bas, "ti" i kiribatiska uttalas "s" ) består av en korallö (Banaba) och 32 korallatoller. Dessa är sedan uppdelade i tre ögrupper - Gilbertöarna, Phoenixöarna och Linjeöarna.

Landet har två internationella flygplatser. En i huvudstaden Tarawa, som tillhör Gilbertöarna. En på Julön, vilket också är Linjeöarnas enda flygplats. Phoenixöarna saknar flygplats, om man inte räknar landningsbanan på atollen Kanton som övergavs i mitten av 1960-talet.

De geografiska avstånden är enorma, och majoriteten av Kiribati går enbart att besöka med båt. Men trots att Kiribati är världens fjärde minst besökta land, och bara har några få tusen besökare om året, så står turismen för omkring en femtedel av landets BNP. Endast Somalia, Tuvalu och Nauru har färre turister. Så vill man slippa turister så är Kiribati ett bra val.

Enligt FN är det ett av världens minst utvecklade länder. Den ekonomiska utvecklingen förhindras bl.a. av bristen på kvalificerad arbetskraft, dålig infrastruktur och stora avstånd till internationella marknader. De väldiga avstånden mellan Kiribatis öar gör det också svårt att utveckla en modern ekonomi. En stor del av befolkningen lever i huvudsak av vad naturen ger.

Ett annat problem landet brottas med är att det bara ligger några meter över havsytan. Klimatförändringarna gör att forskare nu tror att det bara är en tidsfråga innan landet försvinner helt under vattenytan.

Landets president har därför föreslagit att man köper ett område i Fiji, dit befolkningen kan flytta den dagen Kiribati inte längre existerar. Ett annat förslag är att bygga en konstgjord ö, liknande en gigantisk oljerigg, och där skapa ett nytt Kiribati för landets drygt 100 000 invånare.

Öriket riskerar idag att slukas av vattnet, precis som sagans Atlantis, och havet har blivit invånarnas största fiende. Det salta vattnet väller in och förstör grödor och dricksvatten. Stränderna eroderas, och till sist dränks öarna helt. De obebodda öarna Tebua Tarawa och Abanuea - vilket ironiskt betyder "den långvariga stranden" - försvann under havet redan 1999, och ön Tepuka Savilivili har inte längre några kokospalmer på grund av försaltningen.

Gilbertöarna

Nio av tio invånare i Kiribati bor på Gilbertöarna, som utgör en tredjedel av landytan. Halva landets befolkning bor på den delvis överbefolkade atollen Tarawa, vars södra del har samma befolkningstäthet som Tokyo och Hong Kong.

Landets regeringen har försökt få invånarna - som kallas i-Kiribati - att flytta till de obebodda öarna. Men jakten på försörjning gör att många dras till Tarawa, och då främst den södra delen.






Den södra delen av atollen, South Tarawa, är landets huvudstad. Men i själva verket är det inte så mycket till stad att prata om. Tarawa är en atoll - en grupp korallöar som innesluter en lagun - där den södra delen består av en lång väg, samt broar som binder samman de olika öarna. Den norra delen däremot saknar både broar och vägar.

Kiribati har få turiser, och de få som väl kommer hit åker nästan enbart till Tarawa. När jag kvart i fem på morgonen väntade på att de skulle öppna incheckningen på flygplatsen i Fiji, så fick jag snabbt nyfikna blickar. Turister hörde inte till vanligheten.

Det var två personer framför mig, och det var uppenbart för dem att jag inte kom från Kiribati. De frågade var jag skulle åka. Mest för att försäkra sig om att jag inte stod i fel kö. Även om detta var den enda kön på flygplatsen.
- Jag ska åka på semester. Jag har hört att Tarawa ska vara vackert.
De skrattade. Ingen åker på semester till Tarawa. Sedan förklarade jag varför jag valt att åka till just Kiribati. Av alla platser på jorden.

Det finns något vackert och exotiskt med länder som är helt avstängda från all övrig civilisation. Där mobiltelefoner, internet och tv egentligen inte behövs, även ifall det existerar i mindre skala. Kiribati är en av få platser som fortfarande inte har några organiserade rundresor. Ett örike dit turismen ännu inte hittat. Det är är orört. Någon semester hade jag aldrig planerat. Däremot att få se något genuint och mycket annorlunda.

Vi blev plötsligt avbrutna och informerade om att vi var på fel del av flygplatsen. Vi var i utrikeshallen, men nu ville flygbolaget att vi istället checkade in allt bagage i inrikeshallen. Trots att Kiribati knappast kunde betraktas som någon del av Fiji.

Vi rörde oss i riktning mot inrikeshallen, där flygbolaget nu vägde både passagerare och bagage. Vi fick våra boardingkort, och informerades sedan om att gå tillbaka till utrikeshallen, tillsammans med vårt bagage som vi nu förväntades checka in ytterligare en gång.

Men jag var inte förvånad. Flygbolaget hade vid upprepade tillfällen ändrat på både tider och datum i min bokning. I vissa fall utan att ens informera mig. Min returbiljett från Tarawa var från början på en söndag, men ändrades senare till dagen efter. Jag antar att detta är en del av charmen ifall man vill resa till oexploaterade platser i världen. Och efter en tre timmars flygning var jag till slut framme i Kiribati.

När jag anländede till Tarawa så såg jag plötsligt en annan turist. Inte vad jag hade räknat med. Han var på samma plan som mig, och såg åtminstone ut som en turist.
- Vad ska du göra i Tarawa?
- Jag ska hämta ett lik.
- Ett lik?
- Jaa, det är en person som dött, och jag ska se till att person fraktas tillbaka till Fiji. Borde egentligen inte ta mer än någon timme att ordna, men nu blir jag kvar i fyra dagar tills nästa plan kommer.
- Jag trodde från början att du var en turist.
Mannen skrattar, och svarar sedan leende.
- Tarawa har inga turister. Varför skulle någon frivilligt vilja åka till Kiribati?

Jag planerade att besöka båda delarna av Tarawa, och hade via e-post bokat hyrbil och även lyckats förlänga min vistelse efter flygbolagets ändrade avreseplaner. Väl på plats i Tarawa insåg jag snabbt att jag inte haft någon kontakt med "hotellet", utan med Veronica. Hon var kontaktpersonen som ordnat boendet åt mig. Orsaken var att där jag skulle bo så saknades det både internet och telefon. Dessutom pratade få engelska.

Det slog mig också att jag anlände mitt under regnsäsongen, och att det regnat mer eller mindre oavbrutet de senaste veckorna. Även om det upphört att regna för tillfället, så insåg jag ändå högst motvilligt att mina planer gällande hyrbilen behövde korrigeras något.

Vägarna var delvis i mycket dåligt skick, och efter veckor av regn så tvingades man nu att återkommande köra genom mindre sjöar av vatten. Jag förklarade att en hyrbil nog inte var den bästa idén, men att jag istället ville boka en bil med chaufför. Jag behövde helt enkelt någon som körde mig runt till de olika platserna. Något jag normalt aldrig skulle vilja, men här kändes det som vansinne att köra runt utan någon som kunde terrängen.
- Inga problem, jag kan köra dig dit vill. Det är bara att säga till när du vill bli upphämtad svarade Veronica, som just nu var i full färd med att köra mig till "hotellet".

Plötsligt stannade bilen. Jag frågade varför vi stannat, och blev nu informerad om att vi var framme. Jag såg en sjö, eller vad jag trodde var en sjö. På andra sidan vattnet såg jag en bungalow. Platsen där jag skulle bo. Tabon Te Keekee. Det var här North Tarawa började.

Veronica såg bekymrad ut. Hon funderade på hur vi skulle ta oss till andra sidan vattnet. Det var för djupt att köra bilen genom vattnet, men samtidigt för grunt för att bli upphämtad i båt.

Det blev att gå. Jag fick hjälp med att bära resväskan, och vi började så sakta vandra genom en drygt halvmeter djupt vatten. Höll kamerautrustning och handbagage försiktig så att jag inte tappade något i vattnet. Den norra delen saknade både bilar och vägar, och under de närmaste dagarna var det vandring som gällde.

Ju närmare den norra delen vi kom, desto närmare kom vi också det genuina Kiribati. Här fick man mer känslan av att tiden stått stilla. Det var lugnt, och flera av kvinnorna jag såg på ön gick topless. Det var inget sexuellt. Det var helt enkelt bara för varmt för att bära kläder. Några arbetade. Några vilade i skuggan. Här fanns ingen stress.

Jag hade bokat en "homestay" i North Tarawa. I den norra delen fanns det inga hotell, men det fanns däremot en del enklare hus och hyddor att hyra. Man bodde hos någon av familjerna, och ofta ingick även måltiderna. Jag gillar inte all-inclusive, men på den här delen av Tarawa finns det inga restauranger, så jag var trots allt ganska nöjd med den lösningen.






Mitt "hotellrum" var en bungalow byggd på pålar ute i vattnet. Här kunde man sätta sig ner och bara koppla av. Det var enkelt, och saknade alla moderna bekvämligheter. Inga riktiga väggar, ingen toalett och inget rinnande vatten. Här fanns endast en madrass på golvet, och ett bord.

Bungalowen var byggd av trä, och istället för spikar användes rep och träpluggar. På dagarna när det var varmt så plockades väggarna mer eller mindre bort. Väggarna hölls provisoriskt samman av rep, och genom att öppna upp i rummet så fick man in en svalkande vind som fläktade skönt i värmen.

Allt var enkelt, men samtidigt avancerat. Det fungerade. Det fanns ingen elektricitet, men detta lyckades de faktiskt ordna. Det fanns ingen internet, men plötsligt fick jag veta att även detta gick att ordna. Man köpte en kod i South Tarawa, och kopplade sedan upp sig mot wifi. Det var förvisso dyrt, och kostade över 100 kronor i timmen. Men jag var nyfiken, och ville testa om det fungerade. Uppkopplingen var inte helt oväntat långsam, och det tog ibland över fem minuter att koppla upp sig mot nätet - vilket man också fick betala för. Men det fungerade.

Frågade man om något, så svarade de ofta att det tyvärr inte finns. Men redan dagen efter var det ofta ordnat.

- Har ni öl?
- Nej, tyvärr.
- Inga problem. Jag tar en Coca-Cola.

Bara några timmar senare blir jag tillfrågad om jag vill ha en öl. Inga missförstånd. De åkte direkt efter vårt samtal till South Tarawa och köpte öl. Något jag verkligen aldrig krävt eller förväntat mig. Jag tar seden dit jag kommer. Men som enda turist på ön så blev man väl omhändertagen.

Jag är dock långtifrån den första turisten. Även om det inte hör till vanligheterna, så händer det att turister ibland hittar hit. Jag frågade en av ägarna vilka som brukar komma hit, och han berättade om två tyskar som kom hit för något år sedan. De trivdes, och stannade i över en månad.

- Över en månad? Vad i all världen gjorde de under så lång tid?
- Solade. Varje dag.
- Vad gjorde de mer?
- Ingenting. De solade från morgon till kväll.
- Åkte de inte på några utflykter?
- Nej, inga utflykter. Bara sol. De pratade inte ens med någon.

Jag är väl medveten om att det finns de som åker på semester och vill ligga i solen hela dagarna. Har aldrig förstått poängen, men vi gör alla våra val. Däremot var jag enormt förvånad över att någon åker hela vägen från Tyskland till Kiribati, för att sedan bara ligga i solen hela dagarna.

För samma kostnad skulle de kunna ha bott på ett femstjärnigt lyxhotell, på en betydligt mer lättillgänglig plats i världen. Men kanske var det just lyxhotellen och västvärlden som de ville slippa. Kanske var det just idén om att bo enkelt, sova på en madrass på golvet i en bungalow i Söderhavet som lockade. Vem vet.

På kvällen träffade jag även min nya rumkamrat. Under taket bodde en råtta, och redan första kvällen var det full aktivitet. Det hade tidigare under kvällen börjat ösregna, och jag började allt mer misstänka att det var en cyklon. Råttan verkade vettskrämd, men ville samtidigt inte ut i regnet.

De kommande nätterna försökte råttan även ta sig in i mitt bagage, fast så fort jag tände ficklampan sprang den iväg och gömde sig. När jag släckte kom den tillbaka. Jag lekte med den ett tag, tills jag tröttnade. Den höll kackerlackorna borta, och verkade i övrigt ganska ofarlig.

De flesta i North Tarawa bor i tradionella hyddor, med få möjligheter till något direkt privatliv. I South Tarawa är det samma sak, men här finns också lite fler moderna hus. I många fall byggda av plywoodskivor och korrugerad plåt.

Det fanns en utedusch på land, vilket i praktiken var en skopa och en tunna med kallt vatten. Men de flesta föredrog att ta ett dopp i havet istället.

Jag vandrade mellan byarna längs småstigar. De såg egentligen ut som mindre vägar, men hade aldrig haft några bilar på dem. De flesta byarna såg ganska lika ut, men samtidigt så olika. Vissa var fattiga, andra mer välmående. Några höll efter sina områden, andra brydde sig intre alls. Vissa var gästvänliga och hälsade, andra gömde sig. Några hade byggt staket, men för det mesta var det helt öppet. Den språkliga barriären skapade ibland vissa svårigheter, och man fick då istället använda kroppsspråk och teckenspråk.

Jag upplevde befolkningen i North Tarawa som vänliga, men också något tillbakadragna. Fick intrycket av att de tyckte att det var lite märkligt att någon kommit hit som turist. De flesta brukade annars vara volontärer eller missionärer. Samtigt kändes det också som ett privilegium att kunna besöka en så orörd del av världen.

Innan mitt besök hade jag tittat på kartor över området, och visste att North Tarawa var en samling småöar. Normalt brukar man kunna ta sig mellan öar med hjälp av broar eller båtar. Men så var inte fallet här. Tidvattnet gjorde att havsnivån varierande stort mellan olika tider på dygnet. Några broar hade man inte byggt. Det tyckte man inte behövdes. Båtar kunde i praktiken ta sig till vissa öar, men bara på specifika tidpunkter. Så istället vandrade man mellan öarna, även när det var en halvmeter djupt.

Den traditionella vardagen kretsade kring resurserna man hade att leva på. Några fiskade den dagliga måltiden, men de berättade också att det blivit allt mindre fisk i havet på senare år. Enligt dem själva på grund av att befolkningen ständigt ökade.

Det växte kokospalmer och brödfrukt på land. Tidvattnet gjorde att havsvattnet försvann helt under delar av dagen, och då passade många på att leta efter mat på havsbotten. Några andra vävde hantverk, medan vissa valde att vila i skuggan. I Sverige firade man just nu att det var påsk. Det var långfredag. Men i North Tarawa var detta som vilken fredag som helst.

Det var imponerande rent hos familjen där jag bodde. Varje morgon städade de området runt huset med en kvast. Men man behövde inte vandra långt för att se skillnaderna mellan de olika familjerna. Ett par minuters vandring, och man befann sig hos någon där skräpet bara samlats på hög.

Många hade flyttat från de yttre öarna till Tarawa för att få arbete. En person berättade hur han varje vecka sökte jobb på en fiskebåt. Arbetet krävde att man var ute i tre månader åt gången, men det var svårt att få något. Det är många som slåss om jobben. Detta var det enda han trodde att han hade en chans att få.

Hans fru och barn bodde fortfarande kvar på ön han kom ifrån. Det var närmare ett år sedan de träffades senast. Det gick inte att ringa. Ingen där hade telefon. Inte heller internet. Det var också dyrt att ta sig dit, och pengar var för de flesta här en bristvara. Helst skulle han vilja bo kvar på ön han kom ifrån, men där fanns det enligt honom ingen framtid.

Jag frågade om åldern på barnen, och han blev fundersam. Han blev tvungen att tänka efter. Det visade sig att få visste åldern på sig själva, än mindre sina anhöriga. Men efter att ha funderat ett tag, så kom han fram till att de borde vara tre och fem år gamla.

Vid en första anblick ser North Tarawa ut som ett exotiskt paradis. Men när man tittar närmare så är det inte riktigt lika vackert. Stränderna är ofta fyllda av skräp. Här ligger glasflaskor, metallburkar och plastföremål.

En eftermiddag, när jag vilade vid min bungalow, såg jag plötsligt något komma flytande i vattnet. Tittade lite närmare, och såg då att det var en använd blöja, fylld med avföring.

En händelse som också påminde mig om att jag ännu knappt hade besökt South Tarawa. Jag visste att North Tarawa var den rena och idylliska delen av atollen. Var förberedd på att South Tarawa skulle bli en otrevlig upplevelse, men kunde nog aldrig riktigt föreställa mig hur illa det skulle vara.




Veronica hämtade mig med sin bil, och vi fortsatte Nippon Causeway i riktning mot Betio (uttalas Beso) - den största staden på Tarawa. För mig är också detta den riktiga huvudstaden, även ifall hela den södra delen av Tarawa rent formellt räknas som landets huvudstad.

Längs vägen finns affärer och restauranger, men inte alls lika koncentrerat som i Betio. Under bilresan började jag också sakta förstå vad som väntade. Jag blev helt tom i magen. Det låg fullt med skräp längs vägkanten. Bilvrak och övergivna fordon hade av ägarna bara lämnats åt sitt öde, för att låta väder och vind bryta ner dem.

Det enda jag såg är nedskräpning. Här fanns en vacker lagun, men som var kantad av skräp och där lokalbefolkningen uträttade sina behov överallt offentligt. Låter det som ett paradis? South Tarawa är allt annat än något paradis.

Det är fattigdom, slumbildning och sanitära problem. Nästan ett decennium av regelbundna översvämningar har inneburit att rent vatten nästan är obefintligt. Som följd växer det sämre och grödorna dör. Matbrist råder, och mellan 2005 och 2010 åttafaldigades antalet undernärda. Hösten 2014 hade Tarawa ett utbrott av rotavirus, där det förorenade vattnet infekterade omkring 500 barn. Två dog.

De flesta lever på ris, fisk och eventuella grönsaker de kan odla. Varannan dag, under en timme, pumpar myndigheterna upp behandlat dricksvatten. Här kan lokalbefolkningen fylla upp en liten vattenbehållare.

Vattensituationen är desperat, och befolkningen använder idag 20 procent mer sötvatten än vad regnet kan ersätta. Bakterierna bland högarna av avföring (då det inte finns några toaletter), industri- och hushållskemikalier och havsvatten förorenar alla vattenkällorna, även myndigheternas.

Det är bara 60 procent av Tarawas befolkning som får "rent" vatten ransonerat från regeringen. De övriga 23 000 får förlita sig på brunnsvatten.

På North Tarawa var barnen nyfikna och glada. Leksakerna hade de tillverkat själva av naturens material, eller av saker som andra hade slängt. På South Tarawa var stämningen helt annorlunda. Fattigdomen var påtaglig, och den främsta sevärdheten här var istället Slaget om Tarawa.

Tarawa blev under andra världskriget skådeplats för några av de hårdaste och blodigaste striderna i Stillahavsområdets historia. Här utkämpades en strid mellan Japan och USA, som urartade till en mardröm för amerikanerna, och efteråt beskrivits som värre än D-dagen. Under några dagar i november 1943 dog omkring 6400 soldater i striderna, mestadels i närheten av Betio, på South Tarawa.

Sextio år senare organiserar Molly Brown rundturen "The Makin Raid and Battle of Makin (Butaritari) Tour". Det fåtalet turister som har vägarna förbi South Tarawa, erbjuds numera genom Mollys försorg att besöka rostiga stridsvagnar, skeppsvrak och resterna från störtade flygplan som ligger längs Tarawas stränder.

Det familjeägda Tabon Te Keekee, där jag bodde under min vistelse i North Tarawa, var enkelt, men ändå en positiv upplevelse. Kort efter mitt besök stängdes deras hemsida ner, och en av ägarna har idag lämnat Kiribati. Det är just nu oklart ifall verksamheten kommer att finnas kvar i framtiden.

Enligt Tripadvisor erbjöd de Tarawas bästa boende. De finns kvar på Facebook, men har inte varit inloggade sedan 2013.

Linjeöarna

Julön, som inte ska förväxlas med ön i Indiska oceanen med samma namn, är världens största korallatoll. Här finns också Linjeöarnas enda internationella flygplats - Cassidy International Airport. Det finns inga flygförbindelser mellan Tarawa och Julön, och att resa från huvudstaden till Julön tar över ett dygn, med obligatorisk övernattning i Fiji.

Det går ett flyg i veckan mellan Fiji och Hawaii, som i regel mellanlandar på Julön. De kan sedan kan hämta upp dig åtta dagar senare. Om man har tur, då det även finns perioder när flygningarna till Julön upphört helt, när landningsbanan varit i för dåligt skick.

Vill man besöka Julön så måste man därför räkna med att stanna i minst en vecka. Det kanske låter idylliskt, en vecka på en ö i Söderhavet. Men jag förväntade mig allt annat än någon idyllisk och trivsam upplevelse. Snarare tvärtom.

Julön är platsen som både USA och Storbritanien tidigare använde för provsprängningar av kärnvapen. Här finns inga traditionella sevärdheter. Inga alls. Öns 5000 invånare bor i "städer" med exotiska namn som Banana, Poland och London. Här finns också den övergivna "staden" Paris, men som numera endast består av ruiner.

Varför i all världen väljer man att åka till Julön frivilligt? Bra fråga. För mig var det enkelt. Jag var övertygad om att platsen skiljde sig stort från Tarawa, då den är allt annat än överbefolkad. Jag ville också få en mer rättvis bild av Kiribati, och då räcker det inte med att enbart besöka huvudstaden. Jag var övertygad om att Julön var annorlunda från andra platser i världen. Att stanna här i över en vecka var inget jag direkt längtade efter, men alternativet var att inte besöka ön alls. Det fanns inga tidigare resereportage härifrån, så jag bestämde mig för att besöka platsen själv. Jag var nyfiken.

Sagt och gjort. Jag bestämde mig för att boka ett rum på öns enda hotell, och bokade samtidigt även en hyrbil så jag kunde ta mig runt. Jag ville se de olika platserna.

Kontaktade det regeringsägda hotellet Captain Cook, som tidigare var en brittisk militärbas. Bokade åtta nätter i början av april, och fick någon vecka senare en faktura för en bokning i september året innan. Kontaktade dem igen, och informerade om att de hade fel datum i sin bokning. Någon vecka senare fick jag en ny faktura.










Jag försökte betala fakturan, men enligt Swedbank fanns inte landet Kiribati. Senare, när jag pratade med dem, så berättade de att de blockerat alla betalningar till Kiribati på grund av risken för bedrägerier. Jag gjorde ett nytt förtsök via SEB. Där gick det bättre. Åtminstone så drogs pengarna från kontot som det skulle.

Fick ingen bekräftelse från hotellet. Efter någon vecka kontaktade jag hotellet för att höra om de fått in betalningen. Inget svar. Gjorde ett nytt försök någon vecka senare. Inget svar. Kort därefter stängs hotellets hemsida ner.

Jag försökte att ringa till hotellet. Ingen svarade. Dessutom hamnade man på olika platser varje gång man ringde. Brandkåren, skolan, regeringen ... Men ingen svarade. Bara telefonsvarare.

Jag sökte på nätet, och hittade ett äldre telefonnummer som hotellet använde tidigare. Ingen svarade. Hittade ett telefonnummer som gick till någon som bodde på Julön. Kanske visste de hur man fick tag på hotellet. Ringde, men ingen svarade.

Det gick tre månader, och jag hade fortfarande inte fått något svar. Hotellets hemsida var borta, ingen svarade på mail och det gick inte att ringa. Sannolikheten att jag skulle bli upphämtad på flygplatsen kändes inte så jättestor.

Åtta månader efter jag bokade mitt rum var jag på väg till Julön. Jag befann mig i Fiji, där jag väntade på ett plan som skulle gå till Hawaii klockan 23:59.

Under dagen blev jag ordentligt sjuk, och kunde inte ens stå på benen. Men att avboka resan kändes inte som något alternativ. En läkare träffade mig, som förklarade att jag inte kunde åka. Han berättade att det saknades fungerande sjukvård på Julön, och att jag behövde uppsöka ett sjukhus. Läkaren visste inte ens vad jag fått för sjukdom, men underströk en sista gång att jag absolut inte kunde åka.

Min målsättning var fortfarande att resa, men hade ännu inte lyckats lista ut hur jag rent fysiskt skulle ta mig från Fiji till Julön. Jag kontaktade flygbolaget, och frågade vad det kostade att uppgradera till Business Class. Fick ett pris, men väntade med att uppgradera.

Eftersom jag inte kunde stå på benen, så började det bli mer och mer tveksamt ifall flygbolaget skulle låta mig gå ombord. En timme innan avgång så låg jag fortfarande i hotellsängen. Jag klarade inte ens av att resa mig. Jag insåg nu att jag inte skulle kunna flyga till Julön senare samma kväll. Flygbolaget informerade mig samtidigt om att jag inte skulle få tillbaka några pengar för den avbokade resan.

Jag skickade ett mail till hotellet och berättade att jag tyvärr var sjuk, och inte kommer att kunna besöka Julön denna gång. Jag beklagade det som hänt, och att de därför inte behövde möta mig på flygplatsen. Jag frågade också ifall det var möjligt att få någon återbetalning, eller om det gick att ha betalningen innestående för en framtida bokning. Jag har fortfarande inte fått något svar.

Phoenixöarna

Phoenix Islands Protected Area (PIPA) är ett av världens största marina skyddsområden, med omkring 120 korallarter och mer än 500 fiskarter. På korallatollen Kanton bor det 24 personer. I övrigt är hela ögruppen obebodd.

National Geographic beskrev 2004 ögruppen som "jordens sista fickor av primärt hav, där tillflyktsplatserna under vattnet förblivit orörda och oförstörda så länge havet kan minnas." Sex år senare upptogs området på UNESCO:s världsarvslista.

Phoenixöarna omfattar åtta korallatoller, och är Kiribatis främsta sevärdhet. Området skulle egentligen kunna vara ett eftertraktat turistmål, och borde vara varje dykares drömresmål. Det är bara ett problem. Det går inte att ta sig till ögruppen. Det är nästintill omöjligt.

Här saknas fungerande flygplats, och det finns inte heller några organiserade resor till Phoenixöarna. Det krävs tillstånd att besöka området, vilket är både krångligt och dyrt att skaffa. Det blir inte heller enklare av att det finns en utbredd korruption bland de som godkänner vilka som får besöka området.

Kostnaderna för att besöka Phoenixöarna kan ändras och läggas till utan förvarning. Man kan exempelvis betala för ett tillstånd och bli godkänd, för att sex månader senare bli informerad om att de vill ha ytterligare betalt. De kan exempelvis kräva att någon myndighetsperson ska följa med på resan. De ska sedan flygas till platsen där du ankrar båten, och det är givetvis den som vill ha tillståndet som får betala.

Förutom att betala för hotellrum och flygresor så förväntas du även stå för deras mat under hela resan. Om du inte betalar så drar de tillbaka tillståndet. Dessutom ska du betala för varje passagerare som får tillstånd att besöka området. Du betalar för varje dag och person. Sedan måste du betala för att din båt ska få besöka området, vilket är en ännu högre kostnad.

När de fått betalt så berättar de sedan vilka atoller och områden du för besöka. Dessa bestäms högst godtyckligt, och det finns egentligen inga skäl till varför det ska vara så här byråkratiskt. Om det inte vore för att de som kontrollerar rättigheterna kan tjäna ännu mer pengar.

Normalt brukar turismen vara en viktig inkomst, men när det gäller Phoenixöarna så har de betydligt större inkomster från annat håll. Organisationer som vill försäkra sig om att områdets 408 250 kvadratkilometer hålls efter och förvaltas på ett korrekt sätt.







Phoenix Island Protected Area Conservation Trust (PIPA Trust) får betydligt större ekonimiska bidrag än vad en fungerande turistnäring skulle kunna generera i området. Kanske är det till och med så att korruptionen i detta avseende även varit något positivt, då det bidragit till att stoppa att området exploateras.

En italienskt researrangör bestämde sig 2015 för att ordna en expedition till ögruppen, men insåg först när det var för sent att detta skulle bli ett av bolagets största ekonomiska fiaskon någonsin. Inte nog med att båten var halvtom, och knappt hade några betalande passagerare. Kostnaderna de var tvungna att betala PIPA Trust, för att få tillstånd att besöka Phoenixöarna, blev bara högre ju länge tiden gick.

Det var förvånansvärt få dykare på båten. Jag hade innan exepditionen förväntat mig att jag skulle vara ensam om att inte dyka, men det visade sig att flertalet av passagerarna saknade behörighet. För att få dyka bland Phoenixöarna så krävs PADI Advanced Open Water Diver, och kontrollerna för att bli godkänd att dyka här är rigurösa.

Efter flera dagar till havs anländer vi slutligen till Kanton, den största och nordligaste atollen i ögruppen. Den ligger halvvägs mellan Fiji och Hawaii, och är den enda platsen bland Phoenixöarna som är bebodd. Under de senaste tio åren har närmare två tredjedelar av befolkningen lämnat ön, och frågan är väl hur länge till den kommer att vara bosatt. Det finns inget sötvatten här, vilket skapar stora problem för invånarna. De försöker istället samla in regnvatten i cisterner, men nederbörden är gles.

Vi möttes av sång, och alla öns invånare var på plats. Vi hade landat på vad som beskrivits som en av världens vackraste platser på jorden, och det enda jag såg var förfallna byggnader. När jag frågade en av myndighetspersonerna innan om vad jag kunde förvänta mig att se, ifall det fanns några sevärdheter, så blev hans svar kort: asbest och rost.

Asbest och rost. Det var sevärdheterna. Dyka var jag förbjuden att göra, och de som väl dök var inte speciellt imponerade av vad de såg under vattnet. Korallreven drabbades extremt hårt av korallblekning i samband med El Niño 2002-2003. Vattentemperaturen steg med bara en grad på grund av klimatfenomenet och stannade sedan där i flera månader, vilket hade förödande konsekvenser för reven som var i stort sett helt förstörda efter det.

Många visste nog inte vad de skulle förvänta sig, men blev ordentligt besvikna. Man kan knappast klandra dem. Men jag var nöjd. Jag var riktigt glad. Jag visste att Kanton skulle se hemskt ut, och det var precis så illa som jag hade hoppats på.

Till skillnad mot Tarawa, så var jag här förberedd. Jag visste vad som väntade mig på Kanton. Ett möjligt paradis under vatten, men på land ett övergivet spöksamhälle.

Allt här var övergivet, och de enda sevärdheterna var precis som myndigheterna tidigare utlovat. Asbest och rost. Jag frågade om vägen till Tebaronga, öns enda by. Blev avrekommenderad att gå dit. Det var en timmes vandring i stekhet sol. Tackade för omtanken, och gick sedan i riktning mot Tebaronga.

Jag hade med mig vatten, och insåg plötsligt att fler ville följa med. De tyckte nog att värre än så här kan det väl ändå inte bli? Det blev det inte. Inte heller blev det bättre. Det blev bara mer av samma sak.

Vi vandrade på den öde vägen, genom ett spöklikt landskap, och möttes av gamla förfallna betongbyggnader. Väl framme i Tebaronga så var det ibland svårt att veta vilka hus som var övergivna, och vilka som fortfarande användes.

Här fanns även en strand. Längre ut i havet låg övergivna vrak från andra världskriget. Det utlovades bra vrakdykning, och det fanns även möjlighet att snorkla runt skeppsvraken.

Avstånden mellan atollerna kan i vissa fall vara stora, så det tog oss senare närmare ett dygn att ta oss från Kanton till atollen Orona.




Mellan 2000-2004 bodde det omkring 200 personer på Orona. De arbetade på öns kopraplantage, men idag finns det bara övergivna hus kvar. Fast inte på samma sätt som Kanton. Orona är fylld av buskskog, och saknar även vägar.

Att ta sig runt på Orona visade sig däremot bli betydligt svårare än planerat. Satellitbilderna på Google Earth var gamla och Orona hade förändrats med tiden. Vad som enligt satellitbilderna borde ha varit en enkel vandring, visade sig nu bli en riktig utmaning. Allt är idag helt igenväxt, och att ta sig från havet till atollen var en timmes vandring genom buskskog och träsk.

Samtidigt fanns det en vacker strand. Det gick förvisso inte att bada, då vågorna i havet stormade alldeles för högt. Men att gå runt längs stranden och där hitta olika saker var både rofyllt och givande. En obebodd ö i Stilla havet, där krabborna sprang över sanden. Ibland hittade man någon övergiven del från något vrak. För det mesta var det bara lugnt. Vattnet var kristallklart, även ifall korallen fortfarande var blekt.

Orona är egentligen en riktigt vacker plats. Här finns det stora möjligheter att bo, och det är ibland lätt att glömma hur stora dessa atoller är. När man vandrar genom buskskogen och möts av övergiva hus, rostiga bensindunkar och hur allt lämnats åt sitt öde, så för det knappast tankarna till att man skulle vara i något paradis. Men när man reser runt atollen, och låter intrycken sjunka in, så inser man snart att denna plats verkligen skulle kunna ha sett helt annorlunda ut.

Sydney Island, eller Manra som atollen numera kallas, var en annan plats vi hoppades besöka. Vi hade redan nekats tillstånd att besöka Nikumaroro.

Manra skiljer sig från de övriga atollerna genom att lagunen är helt omsluten av korallrevet, och att det inte går att se den från havet. Det enda man ser från havet är palmer. Charles Darwin besökte Manra redan på 1830-talet, och atollen har varit bebodd under flera perioder. Men sedan 1963 är även Manra obebodd.

Ingen av myndighetspersonerna hade tidigare besökt Manra. När vi frågade dem var vi kunde gå i land, så blev svaret - inte oväntat - att de inte visste. De var själva nyfikna på att besöka Manra, men havet ville annorlunda. Ingen kunde besöka Manra, men vi fick se den på avstånd. Alltid något.