Australiens bortglömda paradisöar

Kokosöarna och Julön ligger i Indiska oceanen, och förvaltas gemensamt under namnet "Australian Indian Ocean Territories". Båda "länderna" har egen landskod och egen toppdomän på internet, men ägs formellt av Australien.

En resa till Kokosöarna eller Julön är en resa utöver det vanliga. Två fascinerande platser på jorden som få besökt, och som dessutom är helt olika varandra.

Från Kokosöarna till Julön - och tillbaka

Det är lördag morgon, och jag befinner mig på Kokosöarnas internationella - och enda - flygplats. Den ligger på West Island, som också är Kokosöarnas huvudstad. Här bor uppskattningsvis 120 personer, och flygplatsens storlek är därefter. Ibland spelas det golf på landningsbanan. Kokosöarnas golfklubb påstår stolt att de är ensamma i världen om att ha en golfbana som korsar landningsbanan på en internationell flygplats.

Virgin Airlines, som är det enda flygbolag som fått tillåtelse av myndigheterna att landa på såväl Kokosöarna som Julön, kräver att man checkar in tre timmar innan avgång. Sedan förväntas man vänta, och hoppas att flyget kommer. Vilket faktiskt inte är någon självklarhet.

Flyget är försenat ett par timmar, men det är ingen som reagerar. Ett par timmars försening är goda nyheter. Ibland är det försenat ett par dagar. I värsta fall ett par veckor.







Jag hade en flygbiljett från Kokosöarna till Julön. Det är en flygresa på en och en halv timme. Planet kom till slut. Fyra timmar försenat. Men då blev jag informerad om att flyget till Julön var inställt på grund av dåligt väder.

Jag gick ombord, men fick istället flyga fyra timmar i motsatt riktning. Mot Perth i Australien. Nästa flyg till Julön, från Kokosöarna, skulle avgå först om en vecka. Om jag hade tur. Det går två flyg i veckan till Julön. Ett från Kokosöarna på lördagar, och ett från Perth på tisdagar. Så min plan var nu att försöka komma med på tisdagsplanet, från Perth till Julön.

När jag landar i Perth på lördagskvällen får jag veta att tisdagsflyget redan är fullbokat. Jag hittar ett hotell, och börjar ringa Virgin Australia. De säger att det är omöjligt att få plats på planet, och att jag istället ska återkomma senare. Jag blir snabbt informerad om att någon ersättning för att flyget är försenat kan jag glömma. De lovar att ta mig till Julön tids nog, och sedan är det upp till mig ifall jag vill följa med.

På måndagen tar jag ett extrainsatt flyg mellan Perth och Julön. Väl framme vid Julön blir alla på planet informerade om att de nu troligtvis inte kan landa. Orsaken är det dåliga vädret. Jag vet att öns flygplats tidigare beskrivits som den sjätte farligaste i världen. Men att det skulle vara så svårt att landa visste jag inte.

Efter en halvtimme i luften så lyckades flyget till slut landa. Nu är jag äntligen framme. Flyget dagen efter, på tisdagen, som var fullsatt, flög också till Julön men lyckades inte landa, och fick flyga alla tillbaka till Perth. Istället skulle de nu flyga på torsdagen i ett extrainsatt flyg, men som senare avbokades. Sedan i ett extrainsatt flyg på fredagen, som också avbokades.

Jag visste att jag nu landat på Julön, men hade ingen aning om hur länge jag skulle bli kvar. Jag hade en flygbiljett tillbaka på lördagen, men det flyget avbokades senare på grund av dåligt väder (trots att vädret var fantastiskt den dagen). Jag skulle nu istället flyga härifrån på söndagen. Jag checkade in allt bagage och väntade på flyget, som inte landade. På grund av dåligt väder, eller dålig sikt, eller vad de nu ansåg vara orsaken. Istället flög de vidare till Jakarta i Indonesien. Jag blev informerad om att komma tillbaka till flygplatsen om ett par timmar. Bagaget var fortfarande incheckat. Tre timmar senare blev jag informerad om att jag kunde hämta mitt bagage. Flyget valde att åka tillbaka direkt till Perth, utan att ens passera Julön. Nu skulle jag flyga hem på måndagen. I ett flyg som enligt flygbolaget inte var inställt, utan bara 48 timmar försenat. Men det ställdes också in.

Nu blev jag informerad om att jag skulle flyga på tisdagen. Men inte till Perth. Utan till Kokosöarna. Och därifrån, någon halvtimme eller timme senare, om jag hade tur, vidare till Perth. Där jag beräknades landa någon gång efter midnatt. Jag lyckades till slut komma med det flyget. Mitt anslutningsflyg som jag var inbokad på avgick redan på lördagskvällen. Nu var det onsdag morgon. Inga plan hade enligt Virgin Australia blivit avbokade. Mitt flyg vara bara något försenat.

Men jag hade tur. På det fullbokade flyget på tisdagen, som jag från början försökt komma med, fanns en grupp resenärer som skulle åka till Julön för en återträff. De hade alla vuxit upp på Julön, gått i skolan tillsammans. Vissa hade inte träffats på över 40 år. De hade rest från skilda platser i världen, som Indien, Singapore och Australien. Nu skulle de äntligen träffas igen. De hade bokat samma hotell, och även bokat olika restauranger på kvällarna. Under en veckas tid försökte de komma till Julön. Men ingen av dem landade någonsin. Vid ett tillfälle, på söndagen, tillbringade de istället närmare tio timmar i ett flygplan. Drygt fyra timmars flygresa till Julön, för att senare informeras om att planet inte kunde landa, och därför måste fortsätta till Jakarta i Indonesien för ytterligare bränsle, och sedan tillbaka hela vägen till Perth.






Flyget dagen innan, på lördagen, avbokades redan på torsdagen på grund av dåligt väder. Trots att alla väderprognoser visade att det skulle bli fantastiskt väder, och Julön den lördagen hade det bästa vädret på över en månad.

- Beslutet har inget med vädret att göra, men det kommer Virgin Australia aldrig att kunna erkänna eftersom de då riskerar att tvingas betala tillbaka pengarna, eller betala för vissa kunders boende under tiden, säger en av flygbolagets anställda, som önskade att få vara anonym.

Ingen ville med namn berätta vad som hänt, och ringde man till Virgin Australia så var svaret fortfarande att flyget var försenat på grund av dåligt väder. Trots att det gick att bevisa att det var fantastiskt väder, och flera australienska myndighetsplan landade på ön samma dag.

Lokalbefolkningen är frustrerade över situationen, men kan inte göra så mycket åt den. Julön anses ibland vara en del av Australien, ibland inte. Men det är i slutänden alltid Australien som bestämmer.

I Australien har myndigheterna beslutat att Virgin Australia ska ha ensamrätten att flyga till ön. Något som resulterat i att det blivit allt svårare att komma hit. Australien har samtidigt byggt en flyktingförläggning på Julön, mitt i djungeln, och är troligtvis enbart tacksamma för att inga journalister eller turister dyker upp här.

En tredjedel av Julön utgörs av en stor nationalpark. Turismen skulle kunna ha stor potential, men i dagsläget har Julön bara omkring 300 turister per år. Orsakerna till detta är flera.

Det är förhållandevis dyrt att flyga till Julön, även för de som är bosatta i Australien. Tidigare kostade de billigaste flygbiljetterna från Perth till Julön omkring 12 000 kronor. Idag kostar de knappt hälften. Om man bokar lång tid i förväg, och väljer "Economy Saver". Business Class har aldrig existerat.

Men priset är ändå inte det största problemet. De flesta turister vill vara säkra på att de kommer fram till resmålet. Och kanske ännu viktigare, att de kan komma därifrån efteråt.

Men innan jag hamnade på Julön så landade jag på Kokosöarna. Den ögrupp som tillsammans med Julön utgör just "Australian Indian Ocean Territories".

Kokosöarna - Australiens Maldiverna

Det finns inga femstjärniga hotell på Kokosöarna. Eller fyrstjärniga eller trestjärniga heller för den delen. Ögruppen saknar hotell. Kokosöarna är förvisso granne med exotiska resmål som Maldiverna, Seychellerna och Mauritius. Men på Kokosöarna bor det bara omkring 500 personer, och turismen är högst begränsad.

Jag hade bokat ett rum på ett av öns olika budgetboende. Men ett bra sådant. För de hade allt man behöver. Ägaren mötte mig på flygplatsen, och visade mig vägen till mitt rum. Vi korsade vägen utanför flygplatsen, vandrade någon minut, och sedan var vi framme.





- Det hänger en rumsnyckel på insidan, men du behöver inte låsa. Ingen här låser dörren. Det finns även ett förvaringsskåp i rummet, en safety box, men den behöver du inte. Men du kan använda den om du vill.

- Jag har bokat bord på restaurangen. De stänger om en halvtimme, och det finns bara en restaurang på hela ön. Vill man äta där behöver man boka bord innan. De säljer ingen alkohol, men det finns en bar på flygplatsen. Där kan du handla alkohol, och ta med dig till restaurangen ifall du vill.

- Just det. Du hade bokat en bil också. Den står här bredvid. Den är öppen, och bilnyckeln sitter fast i bilen. Vi låser aldrig bilarna här, och lämnar alltid kvar bilnyckeln i bilen.

Ingen frågade ifall jag hade körkort. Jag behövde inte visa något kreditkort eller pass. Här litade man på alla. Det var som att resa tillbaka i tiden.

Restaurangen Tropika låg vid vattnet, bara några minuter från rummet. Hela "staden" låg några minuter från rummet. Utanför fanns en svart griffeltavla där man skrev upp sitt namn ifall man ville äta där på kvällen. De serverade en buffé varje kväll, mellan sex och åtta. Den kostade omkring 200 kronor, och även om jag normalt inte är så förtjust i bufféer, så var maten riktigt bra.

Men att det var den enda restaurangen på ön stämde inte riktigt. Det fanns några till. Sunday Pizza var en pizzeria, som förvisso bara var öppen på söndagar. Maxi's by the Sea var ett café som börjat med "Pasta Nights" på onsdagar. Övriga kväller var det stängt. Men dagtid var det öppet de flesta dagarna i veckan. De hade öns bästa hamburgare. Åtminstone enligt reklamen. Vilket troligtvis var sant, då ingen annan erbjöd hamburgare på ön. De hade även öns bästa milkshake. Och bra kaffe. Och trevlig personal. Sedan så finns även Rasa Di Sayang som ligger på Home Island. Sista färjan dit går vid fyratiden på eftermiddagen. De har öppet en kväll i veckan.

På mitt rum fanns en lista över Kokosöarnas alla restauranger, caféer och affärer. Men det fanns aldrig några adresser. Ingen här använder adresser. Man angav inte ens på vilken ö något låg. Allt fanns på West Island, och i de få fall där något låg på Home Island, där majoriteten av befolkningen bor, så förväntades man förstå detta. De övriga öarna är obebodda.

Kokosöarna är en isolerad och ofta något bortglömd ögrupp. Få har hört talas om ögruppen. Ännu färre har besökt den. Kokosöarna ligger i Indiska oceanen, och det går endast att flyga hit från Perth i Australien. Eller Julön, där vissa flyg mellanlandar på vägen. Det går två flyg i veckan, om man har tur.

Ögruppen ägdes tidigare av Singapore, senare av Sri Lanka, för att 1955 slutligen bli ett externt australiskt territorium som administrerades under det något udda namnet "Cocos (Keeling) Islands". Orsaken till att man valde att lägga en del av namnet inom parentes beror på att både Cocos Islands och Keeling Islands används som namn på ögruppen.

Namnet Keeling Islands kommer från att ögruppen upptäcktes 1609 av kapten William Keeling, medan Cocos Islands kommer från öns huvudsakliga verksamhet under många år; kokosplantagerna. En betydande del av invånarna är fortfarande av malajisk härkomst, och togs hit just för att arbeta på kokosplantagerna under 1800-talet.

Precis som Julön, så tillhör Kokosöarna idag Australien, men ändå inte. De som kommer till Kokosöarna för att söka uppehållstillstånd i Australien får automatiskt avslag, eftersom ögruppen, tillsammans med Julön, tillhör "Australian Indian Ocean Territories". Ett område som inte riktigt är Australien, enligt Australien. Samtidigt har de "WA" (delstaten Western Australia) som postkod. Invånarna har rätt att rösta i Australien, och tillhör då territoriet Northern Territory (i en annan del av Australien), medan lagstiftningen oftast hanteras från huvudstaden Canberra (som tillhör territoriet Australian Capital Territory), med undantag för vissa lagar och regler som bestäms av den lokala myndigheten på Kokosöarna. Vill man flyga från Kokosöarna till Australien så räknas flygningen som en internationell flygning, och invånarna måste visa pass för att komma in i landet de formellt tillhör.

Resetidningen "Australian Traveller" beskrev 2015 ögruppen som "Australias secret Maldives", och placerade Kokosöarna på 14:e plats i "100 amazing places you havent been to yet". Ögruppen beskrivs som en plats man ogärna vill avslöja för allmänheten. Det är också mycket ovanligt att resetidningarna skriver om ögruppen. Om det däremot beror på att de inte vill berätta om Kokosöarna för allmänheten, och därmed behålla sin hemlighet, eller för att de inte hört talas om ögruppen, är dock oklart.








Kokosöarna är just det orörda paradis som ofta efterfrågas, men få faktiskt hört talas om. Kritvita stränder i överflöd, i kombination med ett turkost, kristallklart och ljummet vatten.

Kokosöarna består av 27 öar, men bara två av dem - West island och Home Island - är bebodda, och har tillsammans knappt 600 invånare.

West Island är ögruppens huvudstad, och har omkring 120 invånare. Centrum känns som en mindre "beach town" i Australien. Några minuters bilresa, och du är helt ensam. Vill du bli lämnad i fred, så är Kokosöarna en riktigt bra plats. Svenska mobiltelefoner fungerar inte. Kokosöarna har sitt eget mobilnät.

Under min tid på Kokosöarna stannade jag bilen vid flera av stränderna. Inga turister så långt ögat räcker. Sedan, plötsligt, så ser jag två turister. Det är så ovanligt att jag var tvungen att gå fram och prata med dem. De tyckte också att det var fascinerande. Att vara på en så vacker plats, och helt ensam.

I havet är det annorlunda. Här får man snabbt sällskap av nyfikna hajar. Det finns massor av haj här. De är ofta ganska ofarliga, men det finns även de man bör ha större respekt för. Senare på kvällen ser jag lekande delfiner i havet. En annan kväll kan jag vid solnedgången så hur en sköldpadda sticker upp huvudet. Sedan en sköldpadda till, och sedan ytterligare en sköldpadda.

Den som besöker Kokosöarna mellan juli och oktober rekommenderas att pröva kite- och vindsurfing. Dykning och snorkling är populärt, och det finns även möjlighet att boka utflykter till de obebodda öarna. Men glöm inte att de flesta av utflykterna bara arrangeras en gång i veckan, och kan bli fullbokade ifall det finns fler turister på ön. Även ifall just sannolikheten för detta känns ganska låg.

Den som planerar att resa hit rekommenderas att boka boendet lång tid innan, men bör samtidigt vara medveten om att det sällan finns någon möjlighet att avboka.

Det upprepas återkommande, när man bokar en resa till Kokosöarna, att man inte ska glömma bort att ha en reseförsäkring också. Detta rekommenderas gång på gång. Av både flygbolaget och av de som hyr ut boende. Det nämns inte närmare varför man bör ha det, utan bara att det nog är en bra idé.

Jag fick ingen information innan om att utcheckningen från mitt rum var klockan sju på morgonen. Det fick jag veta kvällen innan. Men vad ska jag göra så tidigt på morgonen? Utan ett rum? När det är 29 grader varmt varje dag, och mitt flyg inte avgick förrän långt senare? Lyckligtvis var alla så trevliga på Kokosöarna, att det inte upplevdes som något problem. Jag vandrade till Maxi's by the Sea, drack en milkshake, och var lycklig. På eftermiddagen kom flyget. En halvtimme senare skulle jag landa på Julön. I kortbyxor och t-shirt. Nu landade jag istället i Perth. Halv tio på kvällen, en lördagskväll, i vad jag nu insåg var helt fel kläder.

Men Kokosöarna var fantastiskt!

Julön - Australiens Galapagos

Den årliga krabbmarschen har precis börjat, och flera av öns vägar har stängts av för att skydda krabborna från att bli överkörda. Den röda landkrabban är endemisk för Julön, och känd för sin årliga vandring. En gång om året lämnar de djungeln, och tar sig ner till havet för att fortplanta sig. Julön har endast 1500 invånare, men över 40 miljoner landkrabbor. Eller 120 miljoner, beroende på vem man frågar.

En stor del av Julön är tropisk regnskog, och två tredjedelar utgörs av en nationalpark. På grund av öns geografiskt isolerade läge, samt minimal mänsklig påverkan, förekommer här en stor andel endemiska växter och djurarter.







Denna massvandring med miljontals röda krabbor som vallfärdar mot havet äger rum någon gång mellan oktober och december, när regnperioden infaller. Då är luften fuktig, vilket är idealiskt för krabbornas fem till sju dagar långa vandring. Men inget vet innan när den ska börja.

Jag åkte till Julön i början av regnperioden, men visste samtidigt att sannolikheten att jag skulle få se den spektakulära krabbvandringen var mycket liten. Ifall mitt flyg inte varit tre dagar försenat, så hade jag missat allt.

Eller missat? Det vore kanske fel att säga. Varje dag så möter man mängder av krabbor här. Överallt. Skillnaden var bara att nu var de så oerhört många fler.

Att köra bil på Julön är ungefär som att befinna sig i ett arkadspel, där man måste köra sicksack för att undvika alla krabbor som korsar vägen. Det är röda landkrabbor, blå landkrabbor och kokoskrabbor - med eller utan kokosnötter - som vandrar över vägen. Den senare kallas även för "Robber crab" på ön, då den är känd för att inte bara lägga beslag på kokosnötter, utan även stjäla bestick, kastruller, stekpannor och annat som den finner intressant.

Normalt håller de sig inne i djungeln, och man ser dem inte så ofta ute på vägarna. Men när regnperioden börjar så blir krabborna en allt vanligare syn, för att en dag plötsligt mer eller mindre ta över hela ön.

På vissa platser sätts det upp ett lågt och diskret plaststängsel längs vägen, för att hålla krabborna borta, som sedan tillåts korsa vägen längre fram. Där har man stängt av all trafik. På en plats har man även byggt en bro åt krabborna, som där kan klättrar upp på bron, och sedan ned på andra sidan vägen.

Men Julön är så mycket mer än en plats med röda landkrabbor. När man flyger över ön så är det en mäktig känsla. Det känns som en plats där det är mycket enkelt att låta någon eller något försvinna. Ifall man vill ha en plats där ingen annan vet vad som händer. Då är Julön rätt plats. Åtminstone är detta känslan man får när man flyger över ön. Det enda man ser nedanför är djungel. Kanske är det därför inte så konstigt att det var just här som Australien valde att bygga ett av sina flyktingläger. Här hålls flyktingarna inlåsta, i ett välbevakat läger i ett isolerat hörn av Julön.





Flera kritiker har kallat förläggningen för "Australiens Guantanamo". Vad som händer här är det få som vet. Jag åkte till förläggningen, och kommer in på området. Inga problem. Alla verkar tro att jag arbetar där. Ingen misstänker att jag skulle vara flykting från Afghanistan eller någon som försökt besegra Tamilska tigrarna på Sri Lanka. Men sedan stannar jag. Det finns en gräns hur långt in på området man kan åka utan att identifiera sig.

Julön figurerade i flyktingsammanhang första gången 2001 när Tampa, ett norskt fartyg, kastade ankar här. De bärgade 438 flyktingar, de flesta från Afghanistan och Irak, från en sjunkande indonesisk båt efter en begäran från den australiska sjöräddning.

Tampa befann sig på internationellt vatten, utanför Julön, och styrde först mot en indonesisk hamn men ändrade kurs sedan flyktingarna under hot tvingat kaptenen att åka mot Julön. Men Australien nekade "Tampa" tillstånd att lägga till.

Det hela blev en världsnyhet. Flyktingarna inledde en hungerstrejk i protest, och Australien skickade militär personal till Julön och började leverera mat och medicin till flyktingbåten.

"Tampa" väljer sedan att trotsa Australiens regering och går in på australiskt territorialvatten. Kaptenen hänvisade till att flyktingarnas hälsotillstånd försämrats, vilket resulterade i att 50 australiska soldater bordar det norska fartyget och krävde att "Tampa" åter styrde ut på internationellt vatten. Men kaptenen vägrade.

Australien stod fast vid sitt nej, trots en allt mer växande internationell kritik. FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, Mary Robinson, vädjade till Australien att låta "Tampa" lägga till på Julön, och FN:s flyktingorgan UNHCR erbjöd sig att hjälpa till med att finna en lösning. Men Australien sa nej.

Det slutade med att UNHCR presenterade en plan som bland annat innebär att flyktingarna skulle få gå i land på Julön, och sedan fortsätta vidare till länder som var villiga att ta emot dem.

Australien fortsatte att neka de 438 flyktingarna ombord på "Tampa" att kliva i land på Julön, och sedan dess är ön minst lika känd för sina flyktingar som sina röda landkrabbor.

Lösningen blev att skicka dem till två andra öar. Två platser som var minst lika isolerade. Manus i Papua Nya Guinea, och Nauru. Detta möttes med hård kritik och blev en stridsfråga vid 2001 års val i Australien. Sex år senare övergavs denna lösning, och man byggde istället en flyktingförläggning på Julön. En plats mitt i djungeln, där ingen vet vad som försiggår.










Julöns huvudstad heter Flying Fishing Cove, men för utomstående kan hela den nordöstra delen av ön upplevas som en enda stad. Stadens central mittpunkt är rondellen. Här finns ett flertal griffeltavlor på väggarna, där allt som händer på ön uppmärksammas. Längre bort finns Gaze Road, som kan beskrivas som själva huvudgatan. Men den ligger egentligen inte i Flying Fishing Cove, utan i The Settlement. På vägen dit passerar man området Kampong. Lite utanför, i vad som enklast skulle kunna beskrivas som förorter, finns områdena Poon Saan, Silver City och Drumsite. På andra sidan ön, en halvtimmas bilresa från Flying Fishing Cove, ligger Julöns flyktingläger. I övrigt är det djungel. Överallt.

Christmas Island Supermarket & Duty Free ligger på Gaze Street. Här finns allt. Nästan. Mitt emot ligger bageriet, som varje dag levererar nybakat bröd. Vissa saker är anmärkningsvärt billiga, då Julön saknar skatt.

Ön fick sitt namn efter att ha blivit upptäckt på juldagen 1643 av sjöfarare från Brittiska Ostindiska Kompaniet. En ensligt belägen vulkanö täckt av regnskog. Den obebodda ön erbjöd dock inga trygga ankringsplatser och ansträngningarna att gå i land visade sig snart vara förgäves. Under kommande sekler skulle flera försök göras att besöka Julön, men det var först mot slutet av 1800-talet som brittiska fartyget Flying Fish lyckades. Julön blev därmed en av de sista platserna på jorden att utforskas. Där fartyget kastade ankar ligger idag Flying Fish Cove vilken är Julöns enda hamn.

I hamnen ligger alltid minst ett fartyg och lastar, för att sedan fortsätta norrut med fosfat, mot Borneo och Indonesien. Fosfatgruvan på Julön är öns främsta inkomst. Åker man runt på ön så ser man inte sällan tunga lastbilar dundra fram, eller områden som ser ut som rena månlandskap.

En dag tar all fosfat slut, och redan om något år hoppas man kunna stänga flyktingförläggningen - som i själva verket inte är någon flyktingförläggning utan ett "Detention centre". Ett sorts fängelse för personer som söker asyl, men som i praktiken enbart väntar på att bli tillbakaskickade.

Hur Julön ska kunna överleva utan fosfat och flyktingar är det ingen som riktigt vet. Julön vill uppmuntra turism, men inser att detta blir svårt. Vädret gör att många besökare blir strandsatta i veckor, och det är betydligt enklare och billigare för de i Australien att flyga till exempelvis Europa eller Asien. Många i Europa vill besöka Australien, men färre vill riskera att få sin semester förstörd, så de väljer hellre något av Australiens övriga sevärdheter. Det finns en förhoppning om att turism i framtiden skall hålla liv i ön. Hur det skall gå till i praktiken vet dock ingen.

Julön är en enastående plats som saknar motstycke. Ön har beskrivits som Australiens mest mångkulturella samhälle. Tempel, moskéer och kyrkor ligger sida vid sida. Befolkningen tittar på samma utomhusbio och har en konfliktfri samexistens. Var man än åker på ön så känner man sig alltid välkommen. Men det starkaste intrycket gör ändå naturen och djuren. Vilket också är orsaken till att många liknar Julön vid ett Galapagos i miniatyr.

Australien

För den som vill besöka Australien, men inte är så intresserad av udda och svårbesökta öar i Indiska oceanen, så finns det massor av andra sevärdheter.

Jag har under många år velat åka tåg genom Australien. Från kust till kust över den fascinerande kontinenten. Så när jag bestämde mig för att besöka Julön och Kokosöarna så valde jag att inte börja min resa i Perth, utan i Sydney. Det är också hit de flesta turister först kommer när de besöker Australien. Till östkusten.

Sydney, Melbourne, Queensland. Australien är stort, och det finns fantastiskt mycket att se. Men många missar västkusten, då den ligger så långt bort. En flygresa på fyra timmar, eller en tågresa som tar tre dagar. Det är också dyrt, och med alla sevärdheter som finns på östkusten så är det inte konstigt att många väljer bort Perth och Western Australia.

Det finns vissa sevärdheter som jag rekommenderar mer än andra. Sydney och Melbourne är väldigt olika storstäder, med helt olika fördelar. Jag tycker att ifall man har tid så bör man besöka båda. Sydney utpekas ibland som en av världens vackraste storstäder, och jag håller med. Melbourne är mer kultur och mer europeiskt. Den som besöker Melbourne bör hyra en bil, och även åka längs Great Ocean Road på sydkusten, vilket anses vara en av världens vackraste vägsträckor. Det är den vackraste vägsträcka jag någonsin besökt, och ett av mina absoluta favoritresmål i Australien. I Sydney rekommenderar jag en dagstur till Blue Mountain. Mest för att det är något som många missar. Mer populärt är Bondi Beach, och det är faktiskt värt ett besök. Ett alternativ till Bondi Beach är Manly.

Huvudstaden Canberra är däremot en ganska tråkig stad, men för de som ändå besöker Canberra så rekommenderar jag ett besök vid National Zoo & Aquarium där man exempelvis kan klappa geparder och mata björnar - som med stor glädje slickar honungen från din hand. En väldigt speciell upplevelse.

Queenslands huvudstad, Brisbane, är vacker men tråkig. Som Sydney, men mycket mindre och tråkigare. Då är det bättre att stanna några dagar extra i Sydney, som är allt annat än en tråkig stad. I Queensland bör man istället fortsätta till den norra delen, till Cairns, där man kan besöka Stora barriärrevet. Men undvik Quicksilver Cruises ifall du är intresserad av att dyka och snorkla. Välj istället en mindre arrangör. De är både bättre och billigare.

Det finns som sagt mycket att se på Australiens östkust, så det är kanske inte så konstigt att många väljer bort inlandet (med undantag för Uluru), eller västkusten. Att åka bil från Sydney till Perth innebär timme efter timme med raksträcka, knappt några mötande bilar, och den australiska bushen eller öknen på båda sidorna av vägen. Det är åtminstone så de som gjort resan brukar beskriva den. En intressant upplevelse, så länge man har en väl fungerande bil och rejält med vatten med sig. Eller så tar man tåget.

Indian Pacific har ibland kallats Australiens svar på Transsibiriska järnvägen. Ett lyxtåg som åker tvärs över hela Australien, mellan Sydney på östkusten och Perth på Australiens västkust - en sträcka på 4 345 kilometer.

Tidigare så fanns det tre prisklasser. Platinum, med stor sovkupé och dubbelsäng. Mellanklassen Gold, med något mindre sovkupé men fortfarande trerättersmenyer och fri bar. Samt det billigare alternativet Red Service, vilket var ett nedfällbart säte, ingen mat eller dryck, men väl en spektakulär utsikt utanför tågfönstret.

2016 tog man bort Red Service, så numera kan man bara välja mellan prisalternativen dyrt och ännu dyrare. De billigaste biljetterna kostar över 17 000 kronor per person. Dessutom så behöver man boka biljetterna lång tid i förväg då tåget nästan alltid är fullbokat. Det är därför kanske inte så konstigt att många väljer bort att resa genom Australien med tåg.

Ett halvår efter att jag bokat min tågbiljett så står jag på tågperrongen med en grupp pensionärer. Och några till som möjligen inte är pensionärer, men de är trots allt ganska få. Nästan alla är från Australien.

Jag visste att tågresan var 65 timmar och stundtals skulle det bara vara öde slätter utanför fönstret. Jag ville verkligen se landskapet, men hade även med mig böcker att läsa under resan ifall det skulle bli långtråkigt. Det blev det aldrig.

Tåget åker genom Blue Mountains, och utanför fönstret kan man redan efter några timmar se kängurur hoppa längs vägen. På morgon dagen efter stannar vi en kort stund i Broken Hill, där bl.a. delar av filmen "The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert" spelades in. En isolerad och ödslig stad som verkligen var en upplevelse att besöka. Men den riktiga höjdpunkten för mig var att se området utanför Broken Hill, där den andra Mad Max-filmen "The Road Warrior" spelades in.










Tåget gör också ett kortare stopp i Adelaide, för att sedan fortsätta genom Nullarboröknen som det tar ett helt dygn att ta sig över. Vi stannar i "staden" Cook med endast 4 (!) invånare, vilket är tågresans tredje och sista stopp innan Perth.

En resa med Indian Pacific är en avkopplande och rofylld upplevelse, som tar dig genom tusentals kilometer av orörd vildmark. En möjlighet att se Australiens outback. Öde platser som ligger långt bort från alla tecken på mänsklig civilisation. Om du drömmer om att uppleva det autentiska och genuina Australien, så är detta en tågresa som verkligen rekommenderas.

Julön och Kokosöarna är två fantastiska resmål som sannolikt ingen du känner har besökt. Resmålen är helt unika i sitt slag, och förutsätter att man också reser till Australien. Vilket förvisso är självklart, då båda platserna tillhör Australien.

Ifall du planerar att besöka Australien, så är dessa två bortglömda paradisöar något som slår det mesta. Här får du uppleva något som skiljer sig ordentligt från övriga Australien. Och börjar din resa på östkusten, så är det betydligt billigare att flyga till västkusten. Men då missar du också en fantastisk upplevelse.