Med bil från Värmland till svarta tjurar i Camargue

Artikeln har fler bilder som jag dessvärre inte har lyckats plocka in där de hör hemma i löpande text. Den som vill läsa artikeln med tillhörande bilder kan nå den via länken:
http://www.resejournalen.se/Artikel.aspx?ArtikelId=294

26 april

Så var då allt packat och klart, bilen servad och tankad. Nu kan vi, Birgitta och jag, äntligen påbörja resan mot det förhoppningsvis varma och soliga Camargue. Den här gången har vi bestämt oss för att stanna länge där nere, kanske tre, fyra veckor. Vi har hyrt en bostad i den lilla byn St. Laurent av vår vän Bosse. Han köpte stället för några år sedan och håller nu som bäst på med att restaurera det hela. Vi kommer antagligen att få bo i något som liknar en byggarbetsplats även den här gången. Vi har bott i hans chateau två gånger förut under vår frankrikesemester. Även om boendet än så länge är ganska spartanskt trivs vi alldeles utmärkt i vår lilla by. (Under de år som gått sedan vi gjorde den här resan har Bosse renoverat sitt chateau, som nu är fantastiskt fint).

På vår tomt börjar gräsmattan så smått skifta i grönt, på grönområdet intill anar vi en och annan vitsippa. Vädret är ganska soligt, men kallt. Våren har faktiskt så här långt varit ovanligt kall, så vi längtar efter att få njuta av värmen i Sydfrankrike. Hoppas att det blir så.

Från Forshaga letar vi oss ut på väg E45 mot Göteborg. Genom Dalsland omges vägen av enorma vitsippsmattor under knoppande lövträd och hasselbuskar. Här och var lyser det blått från kvardröjande blåsippor och gult från svalört, svenskt så det förslår. Birgitta vänder sig mot mig vid ratten och säger frågande: "Gör vi rätt som åker ifrån detta?" Här är ju så vackert!

Vi närmar oss efter någon timme Göteborg. Entrén till Göteborg norrifrån, sedd från E45:an, är i sanning inte någon vacker syn. Mil efter mil med industribyggnader, vilka effektivt skymmer Göta älv, som annars är ganska vacker där den rinner fram mellan branta bergssidor. Byggnaderna omges av ful skräpmark, ruderatmark lär den kallas på fint språk. Mer finns knappast att säga om detta landskap, som så förfulats av industrier.

E6:an genom Halland är däremot en ganska trevlig upplevelse. Här går vägen fram i svepande linjer genom ett böljande odlingslandskap. Stora, vida cirkelbågar sammanfogas med korta raksträckor via likaledes stora, vida klotoidelement. Min före detta kollega Benny Birgersson på Vägverket, som projekterat och utformat stora delar av vägsträckan genom Halland, kallade vägens linjeföring för "organisk"; vad han nu kunde mena med det.

Efter Laholm ser vi i söder Hallandsåsen resa sig likt en mäktig förskansning mot Skåne. Väl framme vid åsen arbetar sig E6:an i vida böjar och med branta stigningsfält uppför höjden. I backspegeln ser jag Laholmsslätten ligga i skir vårgrönska under oss, ett betagande panorama.

Att Hallandsåsen kan vara svårforcerad fick Banverket erfara, när de i samband med utbyggnaden av en ny järnvägssträckning mellan Båstad och Förslöv (Hallandsåsprojektet) tog sig för med att med en gigantisk maskin borra sig igenom åsen. Projektet blev ett av de största misslyckandena i svensk byggnadshistoria med en slutlig byggkostnad som flerfaldigt överskred den kalkylerade. Bygget blev också tidsmässigt och ur miljösynpunkt en katastrof.

Det är något egendomligt med Skånes åsar. De har nästan alla, precis som Hallandsåsen, nära nog östvästlig sträckning. I övriga delar av vårt land brukar annars berg och åsar vara orienterade i nord-syd. Jag erinrar mig då från min tid på Vägverket i Värmland hur knepigt det var att projektera vägar med öst-västlig riktning, just av den enkla anledning att de gick på tvärs mot alla höjder. Jord- och bergskärningarna blev djupa och vägbankarna höga. Dyrt blev det också.

I bokskogen på Hallandsåsen tar vi ståfika. Bokarna börjar nu så smått skifta i grönt, medan ekarna ännu står vinterkala. Marken under deras yviga trädkronor lyser nu vit av blommande vitsippor. Ur det vita täcket sticker här och var gulsippor, svalört, nunneört och vårlök upp. Några blåsippor syns dock inte till. Deras tid är redan förbi. Nu vilar de till nästa vår. Men blomsterprakten är ändå, förutan dem, betagande. På avstånd hörs en koltrast flöjta.

Den fortsatta färden på E6:an genom Skåneland kantas av vidsträckta fält, där vårbruket pågår som bäst. Bakom en traktor ser vi en stork spatsera på födosök. Fascinerande att åter få se storken i svenska marker. Den fanns ju här i Skåne som häckfågel för ett antal decennier sedan, men försvann i takt med att våtmarkerna i landskapet dikades ut. I slutet av 1980-talet startades storkprojektet, vars syfte var att återfå storken som häckfågel i Skåne. Projektet har varit mycket framgångsrikt. Nu häckar flera storkpar i Skåne.

I träddungarnas ännu kala lövträd ser vi här och var ansamlingar av råkbon. Här i Skåne är råkan en ganska vanlig häckfågel. I Skandinavien i övrigt har den funnit sig tillrätta på några få ställen; på Uppsalaslätten, på Västgötaslätten vid Skara, vid Oslofjorden väster om Oslo och slutligen, förvånansvärt nog, vid Storsjön i Jämtland. Vad har råkan hittat för gemensam nämnare bland dessa geografiskt sett vitt skilda områden? Ingen har svaret. Råkan är något av kråkfåglarnas aristokrat. Som vi sett är den sparsmakad när det gäller boendemiljö, och den har i experiment visat sig vara intelligentast bland våra inhemska fåglar. Om nu sparsmakenhet och intelligens är signifikativt för en aristokrat. Jag vill ju tro det.

Efter att i en vid båge på E6/E20 ha rundat Malmö skymtar vi Öresundsbron framför oss, detta väldiga byggnadsverk som kan ses som en infrastrukturell navelsträng mellan vår del av Europa och kontinenten. När vi närmar oss brofästet delas motorvägen upp i ett stort antal filer. Här gäller det att hitta rätt fil i röran. Birgitta läser skyltar så ögona blör, medan jag har fullt sjå med att ratta vår peugeot. Snart nog är vi på rätt spår och kan lämna Sverige för en mycket efterlängtad resa genom Europa till Camargue.

Öresundsbron är i sanning en mäktig skapelse. Som gammal väg-/brobyggare är jag djupt imponerad av de tekniker/ingenjörer som konstruerat och av de byggentreprenörer som utfört detta byggnadsverk. Jag kan tänka mig att en känsla av vanmakt nog måste ha infunnit sig hos den projektansvarige brobyggaren när han, kanske en blåsig måndagsmorgon, stod vid det blivande brofästet och blickade ut över ett vresigt Öresund. Att där, djupt under den stormiga vattenytan med centimeternoggrannhet anlägga ett oändligt antal betongfundament, som så småningom skall bära upp brons väldiga pelare och skyhöga pyloner. Bara det framstår för oss vanliga dödliga som ett övermäktigt uppdrag. Och att sedan utföra ytterligare en lång rad ännu besvärligare byggmoment innan bron står färdig.

Jag kan påminna mig själv om hur det kändes ibland när projekteringskontoret jag arbetade på räknat hem ett vägprojekt. Glädjen var stor och befästes ofta med tårtkalas. Någon tid därefter smög sig den bistra verkligheten på när alla fältmätningar inför projektet skulle utföras, inte sällan på öppna vindpinade fält bland ilskna tjurar, eller på vägrenar farligt nära brusande fordonstrafik.

Öresundsbron är Skandinaviens största, enskilda byggnadsverk. Den är drygt 7800 m lång och har en segelfri höjd på 57 m. Högbrodelen bärs via snedkablar upp av jättelika pyloner, vilkas höjd är hela 203.5 m. De kan därmed ståta med att även vara Skandinaviens högsta byggnadsverk. Bron öppnades för trafik i juli 2000.

Öresundsprojektet utreddes under lång tid, ja i flera decennier. Ett gigantiskt arbete lades ner på projektets miljökonsekvens-beskrivning. Miljöexperter presenterade en lång rad teorier, som bland annat handlade om den blivande brons inverkan på det marina livet i Öresund och på vattenutbytet mellan västerhavet och Östersjön. Med facit i hand kan vi konstatera att experternas farhågor om både det ena och det andra i miljöväg har kommit på skam. Nyss genomförda inventeringar har visat att det marina livet i Öresund, tvärt emot vad som befarades, blivit rikare sedan bron kom till. Samtidigt har ett antal bevingade djurarter dragit nytta av bron och dess möjlighet till vilopauser vid överflygningen av Öresund och koloniserar nu Skåne och delar av södra Sverige. Bland dessa nykolonisatörer kan ett par arter av fladdermöss nämnas.

Efter en stunds bilåkande på den magnifika bron närmar vi oss den konstgjorda ön Pepparholmen. Framför oss ser vi i den tilltagande skymningen ljusen från Kastrup och Köpenhamn. När vi passerat Pepparholmen dyker motorvägen ner i en tunnel under havet, en något overklig känsla att nu plötsligt färdas under havsytan, inte långt efter det vi seglat högt över densamma. Efter ytterligare någon kilometer stiger så vägen och vi kommer åter upp i marknivå inte lågt från Kastrups flygplats.

Mörkret har nu lagt sig över land och hav. Ett grått himlavalv lyses upp av tusenden och åter tusenden lampor från Köpenhamn och Kastrup. Det är hög tid för oss att se oss om efter nattläger. Vår vana trogen har vi inte förbokat något hotell eller liknande. Det brukar alltid ordna sig med den saken. Vi stannar till vid ett gatukök vid sidan av motorvägen. Någon där kanske vet om det finns något lämpligt härbärge i närheten. Birgitta går fram och ställer sig i pölsekön, eller vad som nu erbjuds där. Snart nog kommer hon i samspråk med en man framför henne i kön. Hur hon klarar att kommunicera med honom på danska är en gåta. Själv har jag svårt för danskarnas språk. Ibland, när jag vill vara lite elak, brukar jag framhålla att danskan knappast är något språk, utan snarare ett läte. Deras R-ljud, framtvingat från ett läge långt nere i strupen, förefaller hos danskarna vara förenat med svårigheter att få till. Jag har själv, trots min uppsvenska bakgrund, begåvats med ett tungrots-R, så jag vet hur det känns. Men, så här elak får man kanske inte vara.

Alltnog, det visar sig att den man Birgitta kommit i samspråk med är på genomresa från Sverige till Mön några mil söderut. Han erbjuder sig välvilligt att eskortera oss till ett vandrarhem i närheten av hans hem på Mön. Vilken lycka, ibland har man tur! Färden går i kontinentalt tempo mil efter mil, nu i kompakt mörker, längs E20/E47 och E47/E55 söderut. Tur att vi fick eskort!

I den sena timman står vi så framför Bogö Kro, en ganska stor byggnad, som visar sig inrymma både krog och vandrarhem. Det ser dött ut. De kanske har stängt för dagen. Vi dristar oss att ringa på en klocka vid dörren under Kro-skylten och en frodig medelålders kvinna öppnar för oss. På svårtolkad danska hälsar hon oss välkommen. Rum finns och en sen middag erbjuder hon sig att fixa till. Hon är verkligen gemytligheten själv.

Vid middagsbordet, lite senare på kvällen, kommer hon fram till oss. Det visar sig att hon är politiskt engagerad i kommunen på Mön. En livlig konversation mellan henne och Bigitta kommer igång och pågår kvällen igenom. Där dryftas skolfrågor och allt annat som berör en kommun. Birgitta är själv skolpolitiker i Forshaga kommun, så diskussionsämnet var ganska givet. Själv är jag fruktansvärt trött efter en hel dags rattande och jag varken kan eller orkar kasta mig in i diskussionen. Jag inskränker mig till att nicka instämmande, när jag tycker att något låter bra. I mitt töckenartade tillstånd uppfattar jag dock att konklusionen av kvällens diskussion blev att den danska skolan nog är ett strå vassare än den svenska. Där nickar jag ett absolut bifall. Skolan i Sverige har befunnit sig i utförsbacke alltsedan 1985 års skollag och kommunaliseringsreformen 1991.

27 april

Efter välbehövlig nattsömn och en stadig frukost i vandrarhemmets matsal sitter vi åter i bilen med destination Rödby. Sundet mellan Mön och Själland vitprickas av svanar på flyttning norrut. När vi kommer närmare visar det sig, något överraskande, att det rör sig om knölsvanar. Det vanliga är annars att sångsvanarna samlar sig i stora flockar vid vår- och höstflyttningen.

Snett framför oss ser vi nu på avstånd den pampiga snedkabelbron över sundet mellan Själland och Farö norr om Falster. Vi kommer så småningom ut på E47/E55:an, som snabbt tar oss söderut via Faröbron och öarna Farö, Falster och Lolland till färjeläget i Rödby. Hela vägsträckan omges vi av ett böljande jordbrukslandskap, där stora vindkraftverk dessvärre stör den vackra landskapsbilden.

En lyckosam timing med färjeavgångarna från Rödby gör att vi nästan direkt kan köra upp bilen på färjan. Så lämnar vi då Skandinavien och ger oss i kast med kontinenten. Överfarten tillbringar vi i färjans restaurang. Knappt har vi fått i oss lunchen, förrän vi har korsat Fehmarn Belt och snart lägger färjan till i Puttgarden.

Vi befinner oss nu i Tyskland. På vägskyltar och lokaliseringsmärken läser vi Lübeck och Hamburg. Landskapet runt oss är öppet och böljande. Som tidigare förfulas landskapsbilden av vindkraftparker.

I trädalléernas lövträd ser vi här och var klot av mistel, en trevlig bekantskap. I Sverige är misteln ytterst sällsynt. Den är något så när vanligt förekommande endast i Mälardalen. Där kan man se den växande i stora lindar mitt inne i städerna, bland annat i Västerås. Misteln är Västmanlands landskapsblomma, så det är ju passande att den växer just där. Att den har ett så begränsat utbredningsområde i vårt land är märkligt. Goda betingelser för arten borde ju också finnas såväl i Skåne som på Öland och Gotland. Men där har den få kända förekomster.

Misteln är en parasit och kan som sådan på sikt skada värdträdet. Av mistelns bär tillverkades förr i tiden ett starkt lim, som anbringades på grenar och kvistar där gråsparvar och annan "bevingad ohyra" slog sig ner och fastnade. Linné skriver om detta i sin Flora Svecica. Misteln ansågs även besitta magiska krafter. En mistelkvist över dörren skyddade husets innevånare mot allt ont. Den ansågs också befrämja kärlekslivet, vilket bland annat framskymtar i den gamla seden att kyssas under misteln. Jungfrur, som råkat hamna under en mistel, riskerade att bli kyssta av förbipasserande, gubbar som ungersvenner. Misteln liksom legaliserade detta. Men, som vi sett, här hos oss i Sverige är det bara i Mälardalen som jungfrur, utifrån ett rent botaniskt perspektiv, kan bli utsatta för denna tilltagsenhet från männens sida.

Efter Puttgarden dröjer det inte länge förrän vi är ute på en av Tysklands omtalade autobahn, den mot Hamburg. Här möter vi svenska bilförare en trafikmiljö, som vi är ovana vid hemifrån. Många trafikolyckor inträffar här varje sommar, olyckor där svenskar ofta är inblandade. Trafikrytm är en helt annan än i Sverige. Inte sällan ser vi BMW-, Audi- och Merzedesbilar som pilar förbi oss i snabbfilen med hastigheter runt 200 km/h. Här gäller det att noggrant se sig för i backspegeln, innan man ger sig ut i omkörningsfilen. Någon incident blev det i början, dock ingen allvarlig.

Vi brukar skämtsamt framhålla Tyskland som något av ett hinder när vi bilar ned till länderna vid Medelhavet. Med siktet inställt på den varma och soliga delen av kontinenten, ter sig lätt ett ofta grått och regnigt Tyskland som en tråkig transportsträcka. Den höga hastigheten på autobahn och den tvingande uppmärksamheten på trafiken bidrar samtidigt till en ouppmärksamhet på omgivningen. Det är synd. Landskapet runt autobahn har mycket att erbjuda av såväl kultur- som naturupplevelser.

Mil efter mil läggs till vår trad genom Tyskland. Att färdas på autobahn är i sanning en tråkig upplevelse. Så är det alltid. Det enda som händer är att vi då och då hamnar i kilometerlånga bilköer när det hänt någon trafikolycka. Föga upplyftande! Eller också leds vi i tillfälliga trafikomläggningar via småvägar ut på landsbygden förbi vägarbeten. Detta senare har ju det goda med sig att vi får se en del av det genuina Tyskland, som vi annars bara susar förbi. Här färdas vi genom lövträdsbeskogade dälder, omgivna av gula rapsfält, där små byar med kyrkan i mitten ligger utkastade i det storskaliga landskapet.

Då och då stannar vi till vid någon av autobahns rastplatser för att sträcka på benen eller kanske för att få oss en bit mat. De större rastplatserna vid tyska autobahn är enorma anläggningar. Här finns allt; affärer, restauranger, banker, kaféer, ja alla samhällets faciliteter. Förresten, det är inte bara Tyskland som har dessa väldiga anläggningar. Det skall senare visa sig att även Frankrike har mycket komfortabla rastplatser.

Snart nog börjar det skymma på vår andra resdag. Vart tog den här dagen vägen? Det är åter dags att leta efter någonstans att bo för natten. Vi lämnar den stora trafikleden och ger oss ut på landsbygden några kilometer vid sidan av autobahn. Där, i de små landsortsbyarna, brukar det alltid finnas inkvarteringsmöjligheter.

Efter en del letande på krokiga byvägar hittar vi ett litet värdshus i Grünberg norr om Frankfurt. Utifrån ser byggnaden riktigt trevlig ut, typisk tysk stil. Entrédörren leder in till en rökfylld, stimmig lokal med bardisk och flera biljardbord. Här är ett flitigt spelande och öldrickande. Vi frågar oss för efter logimöjligheter och blir hänvisade till en medelålders kvinna bakom bardisken. Hon visar oss till ett rum, som är ledigt, på andra våningen. Rummet är helt ok, visserligen beläget rakt över den trafikerade bygatan, men ändå. Kvällen är sen och vi trötta. Det är bara att acceptera.

På frågan om det finns några möjligheter att få kvällsmat, hänvisar hon oss till en liten krog på andra sidan gatan. Med trötta steg och skrikande magar går vi över till andra sidan gatan och hittar där en liten restaurang, som mer liknar en grekisk taverna än en tysk bykrog. Mycket riktigt, möblemanget och utsmyckningen på väggarna inne i serveringen har tydlig grekisk influens.

Krogägaren själv möter vid dörren och anvisar oss ett bord. Som aperitif serverar han oss ett par ouzo och sätter sig ned hos oss medan vi ögnar igenom matmenýn. Han berättar på stapplig engelska, uppblandad med tyska (där fick jag nytta av min realskoletyska) att han är född och uppväxt i Serrai i norra Grekland. Märkligt nog hade vi året innan bilat genom dessa trakter. Vi hade flugit till Tessaloniki och därifrån med hyrbil ställt färden mot Kerkinisjön på gränsen mot Bulgarien. Vi berättar för honom om alla fina minnen vi bär med oss från den resan. Om Kerkinisjön. Glittrande blå låg den där i det flacka landskapet, omgiven av risfält mot en fond av skogsklädda berg. Över sjön seglade i spiral grupper av väldiga dalmatinerpelikaner, storkar och gåsgamar. I sjöns grunda vatten vadade bronsibisar och skedstorkar. I strandträden blixtrade biätare, kungsfiskare, sommargyllingar och blåkråkor likt levande ädelstenar i solen. Allt detta var välbekant för vår krogägare. Han berättar att när han växte upp var rikedomen på fågel ännu större än nu och vattenflödena till och från Kerkinisjön fullkomligt myllrade av fisk. Enligt honom har tillgången på fisk och fågel minskat betydligt i takt med att arealen risodlingar i området ökat.

Kvällen på tavernan blev riktigt trevlig. Vi åt och drack gott under konverserandet med vår nye, grekiska bekantskap. Han tipsade oss om många smultronställen i Serrai med omnejd, trakter som är ganska okända för oss övriga européer, dit sällan några turister letar sig. Vad vet vi, kanske vi en vacker dag återvänder till denna bortglömda del av Grekland.

Något ouzupåverkade släntrar vi hem i den sena kvällen till vårt tillfälliga natthärbärge. Nattsömnen blir så där. Redan klockan fyra på morgonen väcks vi av bagarens degknådande i värdshusets bageri under oss.

28 april

Efter en rejäl frukost, på tyskt vis, fortsätter vi så vårt bilande mot den franska gränsen och Alsace. Strax före gränspassagen stannar vi till på en rastplats för fika och bensträckare. Där vi sitter vid våra kaffekoppar ser vi en äldre man gå runt och granska bilarnas nummerskyltar. Rad för rad av de parkerade bilarna granskas ingående av den gamle mannen. När han kommer fram till vår bil, säger han på tyska med fransk brytning: "Das Auto muss EU-Schild haben". Vi glömde sätta på EU-skylt eller nationalitetsskylt på bilen innan vi åkte hemifrån, men vi tror inte att de är helt nödvändigt med sådana skyltar nu för tiden. Den gamle mannen vidhåller dock envist att det är ett måste och att die Polizei kommer att ta oss när vi kommer ut på vägen igen. Så småningom blir vi av med honom och kan avsluta vår fikapaus.

Färden går nu vidare mot franska gränsen och Alsace. Vi ser snart de blånande Vogeserbergen framför oss i väster. Landskapet blir småkuperat med kullar täckta av vinodlingar. Alsace är berömt för sina viner, särskilt de vita. Regionen har ett klimat som passar utmärkt för just vinodling. Här är vackert, tilltalande på alla sätt. Våra intryck av Alsace kan ni läsare ta del av i tidskriften Svenskfranska Magasinet, nr 47/2011.

Vår resa genom Alsace tar tid. Vi stannar till i små pittoreska byar med gamla korsvirkeshus och njuter i stora drag av landskapet och den vackra naturen i detta hörn av Frankrike. Dagen går mot sitt slut och vi har inte kommit längre än till den lilla staden Belfort. Den här dagsetappen blev minsann inte lång.

Vi åker in mot stadens centrum på jakt efter någonstans att bo för natten. Belfort ser ut att vara en gammal stad, liksom de flesta städer här nere på kontinenten. En väldig ringmur, påminnande om den i Visby, omger stadens centrala delar. Här finns också ett vackert slott, som vaktas av en stor lejonstaty. Dessvärre hinner vi inte, denna gång, titta närmare på muren och slottet och inte heller på några andra av stadens sevärdheter. Vi får nu koncentrera oss på var vi skall bo.

Efter en stunds letande hittar vi, mitt inne bland stadens gytter av hus och gränder, en byggnad med en hotellskylt över entrédörren. Vi ringer på och en ganska ung kvinna öppnar. Hon kan några ord engelska, vilket underlättar eftersom våra kunskaper i franska språket är lika med noll. Ett ledigt rum finns som vi snabbt tar i besittning. En stund senare intar vi en enkel middag, som den nätta fransyskan dukat fram åt oss.

29 april

Morgonens frukost serveras ute på en liten terrass i anslutning till hotellets innangård. Frukosten ackompanjeras av turkduvor och koltrastars sång, som ger eko mot omgivande husfasader. Innangården har en mycket vacker liten parkanläggning med perennrabatter och grupper med buskar av olika slag. Hotellet är tydligen ett familjeföretag. Den unga kvinnan tar hand om gästerna, medan hennes man sköter innangården. Vi ser honom arbeta med rabatter, buskar och gräsmattor.

Efter frukosten tar vi en promenad i den lilla trädgården. I en av trädgårdens buskhörnor upptäcker jag en buske med vackert mörkgröna blad och stora, klotrunda blomsamlingar, ännu i knopp. Den skulle göra sig bra i vår egen trädgård hemma i Sverige, tänker vi. Jag går fram till mannen och försöker få honom att förstå att vi gärna vill veta vad det rör sig om för art. Till min överraskning tycks han fatta vad jag är ute efter och svarar mig, dock med buskens franska namn. På mitt ansiktsuttryck förstår han omgående att jag inte fattar någonting och ger mig snabbt buskens namn på latin. Utifrån den latinska benämningen kan jag sluta mig till att det rör sig om en viss typ av hortensia. Senare fick jag veta att den i Sverige kallas för vidjehortensia. Numera pryder den med sina stora blombollar även vår egen trädgård hemma i Forshaga. Jag skickar en tacksamhetens tanke till vår store Linné, som internationaliserade botanikens nomenklatur när han satte latinska namn på växter och djur. Det hjälpte oss åtminstone den här gången.

Vi är nu inne på fjärde dagen på vår resa. Nu måste vi snabba på om vi någonsin skall komma fram till vårt slutmål i Camargue. Någon mer övernattning får det inte bli.

Färden går nu vidare via Besancon mot Lyon. Vi kör hela tiden på komfortabla motorvägar. Trafikrytmen här på den franska sidan visar sig vara betydligt lugnare än i Tyskland, vilket kan bero på att trafikbelastningen på motorvägnätet tycks vara lägre här. Vad nu det i sin tur kan bero på?

Efter ytterligare några mil kommer vi fram till staden Chalon-sur-SaÔne. Staden ligger, som namnet antyder, vid floden SaÔne och är en av RhÔnes biflöden. Floden har sina källor i Vogeserbergen. Därifrån har den plockat med sig något litet av dessa bergs omtalade skönhet och rinner här i en dalgång omgiven av lövbeskogade berg och kullar med vinodlingar och andra grödor. Här är vackert, nästan som i Alsace.

Dalgången är tydligen rik på vilt av olika slag. Titt och tätt ser vi vägskyltar med varning för hjort, och även för vildsvin. På några ställen har man byggt viltbroar, där hjortar och andra djur kan passera över motorvägen. Broarna är försedda med gräsytor i stället för grus- eller asfaltbeläggning. Längs broarnas kantbalkar har buskridåer planterats, vilka hindrar djuren från att få ögonkontakt med den underliggande vägen. På det här sättet skapas en överfart som liknar en skogsstig, där viltet kan känna sig hemma. Broarna placeras i anslutning till så kallade viltväxlar, där man av erfarenhet vet att viltet brukar korsa motorvägen.

I Frankrike och Tyskland har den här typen av viltöverfarter funnits ganska länge. I Sverige är faunabroar eller ekodukter, som de kallas här hos oss, en ganska ny företeelse. Några få har under senare år byggts över E 6:an i Halland. En av broarna var under en period försedd med kameror, som registrerade viltets beteende. Det visade sig att klövvilt, och även småvilt, ganska snabbt lärde sig att använda broöverfarten.

Från Chalon löper motorvägen parallellt med SaÔre söderut via Mâcon mot Lyon. Här och var kan vi se floden från vägen hur den ringlar fram mellan lövbeskogade höjder. I solitära lindar och även i alléer ser vi åter stora bollar av mistel, en bekantskap från landskapet söder om Puttgarden. Precis som i Sverige är misteln sällsynt även här nere på kontinenten. I östra Europa kan den dock traktvis vara ganska allmän. På en resa i Bulgarien såg jag den växa överallt, såväl inne i städer och byar som i bergskogarna. Före Lyon stannar vi till vid en rastplats för vila och mat. Rastplatserna vid motorvägarna är här, som i Tyskland, enorma anläggningar. De kan liknas vid små samhällen med snart sagt alla dess moderniteter. Här finns allt. På rastplatsens parkering står mängder av långtradare, den ena större än den andra. Vår peugeot ser ynkligt liten ut, där den står parkerad intill dessa jättar.

Något sånär utvilade och mätta lämnar vi den komfortabla rastplatsen och styr mot Lyon. Av Lyon ser vi dock inte mycket. Motorvägen går helt utanför stadens kärna, vilket jag i och för sig är ganska så glad över. Att köra bil i fransk stadstrafik är minsann ingen sinekur. Bakom ratten är fransmännen allt annat än snälla.

Lyon är Frankrikes näst största stad med mängder av sevärdheter. Mest känd är kanske Notre Dame-basilikan, som ligger högt på en kulle med en fantastisk utsikt över staden. En annan känd byggnad i staden är Cathedral Saint Jean Baptiste. Ja, det finns mycket sevärt, som vi bara åker förbi.

Här vid Lyon ser vi för första gången på vår resa den mäktiga RhÔne. Floden har sina källor i de Schweiziska alperna, varifrån den via Genêvesjön och djupa alpdalar letar sig västerut till Lyon. Från Lyon rinner den, bred och mäktig, rakt söderut mot Medelhavet. Vid Arles delar den sig i två armar, som famnar det väldiga och märkliga deltalandet Camargue, vårt resmål.

Ett stycke söder om Lyon ser vi vägskyltar, som pekar mot St. Etienne. Hur konstigt det än kan låta har jag, Lars, faktiskt en liten beröringspunkt, om än en vag sådan, med den staden.

Den lilla episod jag återger här saknar väl kanske intresse för läsarna, men för mig har den hängt kvar som ett bitterljuvt minne från min första bekantskap med Frankrike.

Så här var det: För mycket länge sedan, jag var väl runt sjutton år tror jag, fick jag följa med min kompis Erik och hans far (lektor i franska) till Menton på semester. Det var min första utlandsresa. Väl nere i Menton, som för oss ungdomar framstod som skulle vi befinna oss på en annan planet, badade vi och roade oss på alla tänkbara sätt. En kväll föll det sig så att vi hamnade på ett gardenparty. Hur det gick till kommer jag inte riktigt ihåg. Hur som helst, där på partyt kom vi i samspråk med ett par flickor, som kom från just St. Etienne. De var också på semester här nere och tog väl tillfället i akt, när de såg oss två ynglingar, att praktisera sin skolengelska. De var båda vackra som en dag, just så vackra som bara fransyskor kan vara.

En av tjejerna blev genast stormförtjust i Erik, som var lång och ljus, ja riktigt vikingalik. Efter en liten stund tog han tjejen under armen och försvann bort någonstans i den ljumma provensalska natten. Jag, som var Eriks absoluta antipod till det yttre, kort och satt med antydan till kutrygg, fick ensam vandra hem till hotellet utan några amorösa upplevelser. Nu kom det sig att den förtäring vi bjöds på under kvällen tydligen var helt opassande för Eriks mage. Morgonen efter partyt var han helt utslagen, och förblev så under flera dagar. Han besökte nog Mentons alla toaletter under den återstående delen av semestern. Kaskader från båda ändar.

Jag själv kände inget av detta utan gick ensam ut på en promenad i Menton. Där mötte jag de båda fransyskorna, som genast frågade efter Erik. Jag berättade vad som hänt. I Eriks frånvaro svalnade intresset ganska snabbt hos tjejerna, och med dem försvann också St. Etienne med ens från min sfär. Fast inte riktigt ändå. Förvånad mottog jag vid hemkomsten två brev från St. Etienne. Det var från de två flickorna. De ville väl förkovra sig i att skriva brev på engelska, kan jag tänka. Men, det får vara hur det vill med den saken, väldigt glad blev jag. Varken förr eller senare har jag fått hälsningar från sköna fransyskor.

Låt oss efter denna tillbakablick till ungdomsåren återgå till vårt resande genom Frankrike. Vi passerar Vienne, Valence och Moutélimar utan att se någonting av dessa, säkert vackra och intressanta städer. Camargue hägrar; vi måste hinna fram till vår by före mörkrets inbrott.

I höjd med Orange delar sig motorvägen i två armar, den ena mot Marseille och den andra, som vi skall ta, mot Nimes. De båda armarna omsluter Avignon, en stor stad och turistisk pärla. Staden är kanske mest känd för att den under större delen av 1300-talet var påveresidens. Här finns mycket att se, bland annat påvepalatset och den väldiga ringmuren. Stadens historiska kärna är uppsatt på Unescos Världsarvslista. Vi har dessvärre inte tid att beskåda allt detta den här gången. Synd! Det får bli vid ett senare tillfälle.

Orange och landsbygden söder därom, mot Durance, beskrivs i lyriska ordalag av Evert Taube i boken Svarta tjurar. Området kallas Comtat, ett besjunget slättland, som dock inte är helt plant utan består av - som Taube skriver - böljande, stigande, smekande, svängande, ja liksom lekande åsar och höjder. Ett av världens skönaste landskap. Så skriver alltså Taube, en man som sett det mesta här i världen och som vet vad han talar om. Comtat måste bli ett av våra resmål under vår vistelse här nere.

Före Nimes stannar vi på en liten rastplats för dagens sista bensträckare. Vi har nu inte långt kvar till vår lilla by St. Laurent. En blick västerut gör oss förfärade. Himlen är kolsvart, blixtar bränner sicksackformade revor i det mörka himlavalvet. Skådespelet ackompanjeras av ett sprakande dån. Just en trevlig inledning på semestern!

I kompakt mörker och ösregn står vi så äntligen vid porten till Bosses chateau.