Bilresor i Camargue och Cevennerna

Vi tog många bilder där nere, bilder som jag dess värre inte lyckats lägga in på rätt plats i berättelsen. Ni som vill läsa reseberättelsen med bilder kan göra det på länken:
http://www.resejournalen.se/Artikel.aspx?ArtikelId=295

Resedagbok från Camargue i Provence.

24 april
Vi landar på kvällskvisten i Montepellier, ganska trötta efter en hel dags flygresa. Vi fick vänta sex timmar på Montpellierplanet i Frankfurt. På Bosses instruktioner hittade vi bilen ganska snabbt på flygplatsens parkering. Resan till vår by, S:t Laurent, gick utan missöden. Inga felkörningar i det komplicerade vägnätet. Frankrike är rondellernas förlovade land. Jag vet inte hur många vi åkte igenom på den korta sträckan från flygplatsen till byn. Vi ser mängder av flamingo i lagunerna längs vägen på utresan. Vädret är behagligt varmt.

25 april
Första natten i Bosses chateau blev orolig. Huskatten, den halvvilda, har fått ungar som piper jämmerligt från innertaket ovanför köket. Ingen chans att sova. Öronproppar och sömnpiller är lösningen på problemet tills vidare. Vaknar ändå ganska utsövda. Vi beslutar på morgonen att, mot Bosses order, ge den uthungrade kattmamman lite mat. Hon får på så vis mjölk till de diande ungarna och problemet är löst. Inga sömnstörningar längre under vår fortsatta semestervistelse.

Jag får senare på morgonen en smärre chock när jag försöker starta bilen. Den är helt död. Batteriet är urladdat. Hittar senare, hör och häpna, en batteriladdare i ett av husets skrymslen. Allt finns i denna boning. Jag sätter batteriet på snabbladdning. Efter den incidenten gick chevan som en klocka hela semestern.

Utan bil får vi handla i butikerna i byn. Allt finns, men är dyrt om man jämför med butikerna i Aigues Mortes, där vi i fortsättningen inhandlade det mesta av maten.

Över byns innangårdar cirklar mängder av svalor; tornseglare, ladusvalor, hussvalor och en och annan rostgumpsvala faktiskt. En härlig syn. I Sverige är ju himlen nästan tom på fåglar numera.


26 april
I dag skall vi åka ner till havet söder om Port-Camargue. På vägen ut ser vi åter mängder med flamingo i saltlagunerna. Vattnet i lagunerna är rosafärgat av alla de miljarder kräftplankton som lever där. Dessa utgör flamingons föda och ger fåglarnas vingtäckare den rosa färg som är så typisk för arten.
Vid Port-Camargue, närmare bestämt vid Espiguette som området heter, möter oss en fantastisk kuststräcka med sandstrand och dyner så långt ögat kan nå. Stranden är förbehållen ortsbefolkningen. Inga turistanläggningar finns här på hela kuststräckan. Dessvärre är havet fortfarande nog så kallt för oss badkrukor. En sval mistral har blåst de senaste dagarna och rört om vattnet.

Camargue är ett av Europas bästa fågelområden. I våtmarkerna mellan RhÔnes båda flodarmar häckar enligt uppgift mellan 360 och 400 olika fågelarter. Till detta kommer alla flyttfåglar, som på genomresa vår och höst stannar till i träskmarkerna. I dag skall vi ta en tur genom dessa fågelrika marker har vi tänkt oss. Vi kommer bland annat att besöka ornitologiparken, ett område med många laguner som lockar till sig mycket fågel. Efter ett par mil över oändliga våtmarker kommer vi fram till parken, som visade sig vara flitigt besökt. Bilparkeringen var fylld till sista ruta. Parken är helt turistanpassad, vilket förtar känslan av en äkta naturupplevelse. Här finns massor med information om Camargues fågelfauna. Vandringsstigar, fågelskydd och fågeltorn har iordningställts etc. Inom parkområdet finns säkert över tusen flamingos.

Från ornitologiparken fortsätter vi mot Les Saintes-Maries-De-La-Mer. Här möter Camargues deltaland Medelhavet. Staden är mycket gammal och har en magnifik strandpromenad längs den flera kilometer långa playan. Enormt mycket folk på såväl playan som på strandpromenaden. Någon försöker sig på att bada, dock med tvivelaktig framgång, eftersom Medelhavet fortfarande är ganska kallt.

I Maries-De-La-Mer bodde Evert Taube när han skrev boken "Svarta tjurar". På äldre dar blev Taubes längtan till sin ungdoms pampas stor. På ett konditori i Paris träffar han en person som berättar för honom att det finns ett europeiskt pampas i södra Frankrike, nämligen Camargue. Han behöver inte längta längre. Taube beslutar sig genast för att redan nästkommande år resa dit ner. I Camargue lever han sedan bland tjurar och beridna herdar en lång tid. Vid hans sida rider ofta Maria Violante, som han kallar henne i boken. I verkligheten är hennes namn Marianne Greenwood, en svenskfödd äventyrerska, som arbetat som fotograf och författare i stora delar av världen. Hon bodde på äldre dar i Antibes, där också Taube vistades under en stor del av vinterhalvåret.

Ett kapitel i "Svarta tjurar" handlar om hur camargueserna avlar fram de vildsinta bestar till tjurar som används vid tjurspel och tjurfäktningar. Han berättar också om flamingon, denna märkliga, ja i många stycken rent osannolika fågel. Hans beskrivning av flamingon är fenomenal. Som författare och skald har han förmågan att ge den nästan fackmannamässiga beskrivningen en poetisk karaktär.

27 april
Varje gång vi åker in till Aigues Mortes för att handla eller bara gå på stan passerar vi förbi Tour Carbonniére. Tornet brukar benämnas nyckeln till Frankrike och har i historisk tid fungerat som inkörsport från sjösidan till Sydfrankrike. Deltalandet i Camargue var mycket svårforserat. Få farbara vägar genomkorsade området; en av dessa gick via Tour Carbonniére. Runt tornet utbreder sig vidsträckta mader och risfält. Här är gott om fågel. Tornet är välbesökt av ornitologer från hela Europa. Redan från bilen kan man se mängder av styltlöpare, silkes-, ägrett- och gråhägrar, gravänder, sothönor, rörhönor, svanar och en och annan stork. Här ryttlar falkar, kärrhökar och glador över de vattenfyllda fälten, för att inte tala om alla svalor som avtecknar sig mot den Provencalska himlen på jakt efter insekter. I hästhagarna vid kanalen intill såg jag flockar av biätaren och flera härfåglar.

Staden Aigues Mortes kan liknas vid Visby i många avseenden. Den omges av en väldig ringmur, vilken i motsats till Visbys är helt intakt trots dess höga ålder. Staden är i högsta grad levande med en mängd affärer och restauranger. Skall man vara elak kan man väl säga att den är något av en turistfälla, likväl dock mycket intressant att flanera i.

På kvällen tar vi ett glas vin med tilltugg på den övre terrassen. Därifrån blickar vi ut över byns tak. Här finns tak i alla former, en del på längden andra på tvären, vissa belagda med enkupiga takpannor andra med tvåkupiga. Över taken svävar svalor i mängd. När skymningen kommer och svalorna har gjort sitt för kvällen kommer fladdermössen. Lika tätt som svalorna befolkar luftrummet över byn dagtid fyller fladdermössen himlen under dygnets mörka timmar. På en av takåsarna har byns katt Don Juan sitt harem, som han med omsorg sköter om varje kväll.

28 april
Frukost vid poolen på innangården. Något kyligt innan de värmande solstrålarna letar sig över murarna. Efter frukost tar vi hand om poolen. Den behöver rengöras.
Senare på dagen stöter vi ihop med Jean på gatan utanför vår bostad. Han är fransman, gift med Monica från Göteborg/Stockholm. De är bosatta i byn, där de äger flera hus som de hyr ut till turister. Jean, som talar svenska efter flera års vistelse i Sverige, bjöd hem oss på en liten vickning med vin och tilltugg. Jean och Monica visade oss stor gästfrihet och informerade oss om sevärdheterna i Provence med omnejd. De är mycket kunniga och världsvana. De har jobbat i flera länder över hela världen, Jean som kock och Monica inom skol- och undervisningssektorn. Monica har skrivit flera skolböcker som används inom undervisningen i Sverige.
Birgitta och jag blev inviterade till Provencalsk middag någon kväll. Vi tackade naturligtvis ja, men förklarade oss vilja vänta till kommande vecka när Anna och Mats är hos oss och kan följa med. Vi fick också en inbjudan till Lena Linderholms vernissage, som skulle äga rum den 13 maj. Dit väntades mycket folk, bland annat många utlandssvenskar bosatta på Rivieran.

29 april
Mitt i byn, hopbyggt med kyrkan, ligger tjurfäktningsarenan. Trots svårigheter med språket fick vi klart för oss att något skulle hända där i dag. Tjejen i bageriet berättar för oss att tjurfäktningen skulle gå av stapeln klockan fyra på eftermiddagen (hon skrev klockslaget på en lapp). Provencalsk tjurfäktning är en helt oblodig historia, fick jag veta, och bör nog egentligen kallas tjurlek eller tjurspel. Tjuren förses med en s k kokard, en liten rosett, mellan hornen. Matadorernas, eller som de kallas här rasoteurernas, uppgift är att med hjälp av en liten handkratta rycka åt sig kokarden. Leken är livsfarlig eftersom tjurarna är fruktansvärt ilskna. Rasoteurernas enda möjlighet att rädda sig är att hoppa över sargen som omger arenan. Ibland kommer tjuren efter över sargen. De får då rädda sig genom att klättra upp på första åskådarläktaren. Tjurarna är i sanning vildsinta bestar, stridstjurar, framavlade från de mest ondsinta tjurexemplaren på Camargues slätter. Inför tjurspelen stängs vissa gator i byn av för att lämna plats för tjurarna, vilka drivs fram mellan husraderna till arenan av beridna kofösare på camarguesiska vita hästar. Denna senare tilldragelse var verkligen en betagande upplevelse, liksom naturligtvis själva tjurspelet i sig. Föga tjänar det till att beskriva det här, det måste bara upplevas på plats.

30 april
Dagen inleds i vanlig ordning med frukost vid poolen. Vackert väder i dag som alla andra dagar hittills. I dag skall vi åka på en rekognoseringstur till Arles. Vi måste leta tag på järnvägsstationen där. I nästa vecka får vi nämligen besök av Anna och Mats. De skall stanna hos oss under en vecka. De flyger från Stockholm till Nice. Därifrån åker de tåg via Marseille till Arles.
Bilresan till Arles går över Camargues deltaland. Oändliga risfält breder ut sig på vägens båda sidor. Där marken är mer höglänt vidtar vinodlingar. Vinstockarna står i ändlösa rader, manshöga, för att druvklasarna lättare skall kunna skördas. Här och var ser vi grupper av Camargues vita hästar. Här finns också gott om hägn med betande svarta tjurar, ett annat av Camargues kännetecken. I lagunerna fiskar hägrar av alla sorter.
Väl framme i Arles hittar vi efter ett par felkörningar järnvägsstationen. Den ligger alldeles intill Arles berömda amfiteater. Detta magnifika byggnadsverk uppfördes av romarna på 100-talet efter kristus. Tyvärr hann vi inte besöka amfiteatern under vår vistelse i Provence. Helt nära stationen hade ett stort gäng zigenare slagit läger. Massor med husvagnar och tält stod uppställda på en grusplan vid floden RhÔne, som rinner genom staden.
Från Arles ställde vi färden mot les Baux de Provence, som ligger nordost om Arles på vägen mot Tarascon. Här är terrängen mycket kuperad med vita kalkberg. Området brukar benämnas Alpillerna, de små alperna. Byn les Baux, som har anor från 900-talet, klättrar uppför en väldig bergssida. Högst upp tronar byns borg, dit invånarna kunde fly i orostider. Från gator och torg i den lilla byn har man en förförande utsikt över ett böljande jordbrukslandskap, där vinodling helt dominerar.

1 maj
Hornmusik hörs från byns torg. Vi intar snabbt vår frukost och beger oss till torget. Här är massor med folk. Förta maj är helgdag även i Frankrike. Någon utpräglad demonstrationsdag är den dock inte. I Frankrike demonstrerar man vilken dag som helst när andan faller på och orsak finns. Torget myllrade av folk. Marknadsstånd, musikkår och välfyllda uteserveringar. Vissa gator var åter avstängda, vilket tydde på kommande tjurspel. Mycket riktigt. På eftermiddagen drog spelen åter igång. Andra gången på vår semester beskådade vi detta spektakel. Jag måste erkänna att jag är fascinerad av denna lek med tjurar. Som jag tidigare nämnt är den helt oblodig. I den Provencalska varianten av tjurfäktning utsätts matadoren/resoteuren för större risk än tjuren. Kombattanterna är mer jämbördiga här än i de Spanska och Portugisiska varianterna av tjurfäktning.

2 maj
Jag vaknade tidigt och tog med mig kikaren på en morgonpromenad. Ännu en vacker dag randas. Solens första strålar skär genom morgondimman, som ligger över risfält och vinodlingar. Fälten lyser röda av vallmo. Vinbönderna är redan i gång med att rensa ogräs. Att vara vinodlare är nog inget latmansgöra precis. Vinfälten är oändligt stora.
På risfälten spatserar silkeshägrar och gråhägrar. I luftrummet ovanför kretsar mängder med svalor tillsammans med kärrhökar och glador, som spanar efter vattensork i våtmakerna.

I buskridåerna mellan odlingarna klänger vackert färgade steglitser. Därifrån hörs också ortolansparv och kornsparv sjunga. Fågellivet är alltså ganska rikt, men går ändå inte riktigt upp mot vad jag upplevt i norra Grekland, exempelvis vid Kerkinisjön och våtmarkerna där omkring. Där ser man överallt stork, både den vita och den svarta, ofta tillsammans med jättestora pelikaner. Storken finns också här vid Camargue, men i ganska få exemplar.

På väg hem från min lilla fågelexkursion möter jag ungdomar, som av anletsdragen att döma festat om hela natten. De svarar avmätt på mitt bonjour. De tror säkert att jag är tysk eller engelsman. Båda dessa nationaliteter är mindre populära här i Frankrike.

I dag skall vi hämta Anna och Mats vid järnvägsstationen i Arles. De har tagit ett morgontidigt flyg från Skavstad till Nice. Därifrån åker de sedan tåg via Marsielle till Arles. För andra gången under vår semester färdas vi över risfälten till Arles. Vi har inga problem, trots livlig trafik, att finna stationen. Vi har ju rekognoserat innan. Tåget anländer vid exakt tidpunkt. Snart ser vi ett par trötta individer. Mats, som är en reslig karl, är huvudet högre än alla andra på perrongen, så det är inga svårigheter att finna dem. Fransmännen är i allmänhet ganska korta till växten. Resan har gått bra. Från tågkupén har de skådat ut över ett betagande landskap; de Provencalska bergen. Anna och Mats verkar gilla läget. Att få bo i en liten by på den franska landsbygden är i sanning en annorlunda semester. På kvällen
firar vi deras ankomst med mat, vin och ost på den övre terrassen. Härifrån har vi en strålande utsikt över byns hustak. Över taken kretsar, som alltid här nere, mängder av svalor. Kattorna ägnar sig åt sitt ständigt återkommande kvällskuttrasju. Innan vi trötta går till sängs, ser vi mot den skymmande kvällshimlen fladdermössen i tvära kast inleda nattens jakt på flygfän.

3 maj
Det har visat sig ganska svårt att göra sig förstådd här nere om man inte behärskar franska. Fransmännen är inte alls villiga att ta till sig ens de vanligaste engelska glosorna. De håller hårt på sitt eget språk. Själv är jag helt bortkommen i deras tungomål. Därför tog jag mig för att läsa några sidor i en av Bosses och Maritas franska parlörer. Bostaden är, som jag nämnt tidigare, väl utrustad i alla avseenden, även med litteratur av olika slag.

Parlörens första sidor beskriver kortfattat språkets uppbyggnad och grammatik. Redan efter att ha läst ett par stycken i grammatikbeskrivningen blev jag minst sagt förvånad. Jag hade nog förväntat mig att franska språket, som ju är ett världsspråk och som en gång i tiden var kulturens och vetenskapens språk, skulle ha en långt mer sofistikerad språklig uppbyggnad. Franskan har bara två genus, där svenskan har fyra. Tänk er att alla hundratusentals ting här i världen, levande som döda, endera är han eller hon i franskan. Vårt språks fyra genus erbjuder oss, redan genom denna skillnad, betydligt större möjligheter att nyansera oss i tal och skrift. Franskans genitivkonstruktion är också märklig och, som jag ser det, ganska outvecklad. Låt oss ta några exempel för att belysa detta. Hans son heter på franska Sons fils, hennes son heter exakt lika Sons fils, Sa chambre kan betyda såväl hans rum som hennes rum, och slutligen Ses vetements, kan i franskan stå för både hans kläder och hennes kläder. Här skall alltså åhöraren av sammanhanget sluta sig till om det rör sig om hans eller hennas tillhörigheter. Här finns minsann stora möjligheter till språkförbistring. Jag börjar förstå varför fransmännen i så hög grad talar med gester. Kroppsspråket får helt enkelt komplettera bristerna i det talade språkets möjligheter att uttrycka sig.

Fransmännens sätt att räkna är också besynnerligt. Talen upp till 60 (soixante) är okey, utan konstigheter. Sedan börjar det. Talen 70, 71, 72 o.s.v. heter på franska soixante-dix, soixante et onze, soixnte-douze o.s.v., vilket rakt översatt till svenska betyder: Sextiotio, sextioelva, sextiotolv o.s.v., alltså ungefär som ett barn brukar räkna innan det lärt sig siffrorna. Åttio heter på franska quatre-vingts, rakt översatt fyra-tjugo (från början fyra gånger tjugo får man förmoda). Talen 90, 91 ,92 o.s.v. heter quatre-vingts-dix, quatre-vingts-onze, quatre-vingts-douze o.s.v., översatt fyra-tjugo-tio, fyra-tjugo-elva, fyra-tjugo-tolv o.s.v.. När en fransman, som exempel, skall säga/skriva nittiotvå, får han alltså ta till ett uttryck bestående av 17 bokstäver (tre ord med totalt fem stavelser). En svensk behöver bara 9 bokstäver (ett ord med tre stavelser).

Exemplen ovan får mig alltså att tycka att svenska språket i vissa avseenden är överlägset det franska, åtminstone ur grammatisk och även ur semantisk synpunkt. Detta säger jag dock utifrån en mycket begränsad insikt i franskan, närmare bestämt tio sidor i en turistparlör. En fördjupad insikt i språket skulle säkert få mig att tycka annorlunda. Jag måste samtidigt medge att franskan är mycket vacker att lyssna på. Konversationen mellan fransktalande blir på något sätt tilltalande och charmig, mycket tack vare språkets melodi och de konverserandes gester och kroppsspråk.

4 maj
En ny dag randas med klarblå himmel över den lilla byn. Så här på morgonkvisten är det dock ganska kyligt på vår innangård innan solens strålar letat sig ned över murarna.

På agendan i dag står ett besök på ornitologiparken tillsammans med Anna och Mats. För min och Birgittas del blir det andra gången under semestern, men det är det värt. Denna gång är antalet besökare ännu större än vid vårt första besök. Anna och Mats blir imponerade av mängden flamingos. De är också ganska orädda och låter sig villigt fotograferas. Förutom flamingos finns här, som överallt på Camargue, gott om häger av alla de sorter. Mats fotograferar flitigt med sin nyinköpta digitalkamera. Från ornitologiparken drar vi vidare till Maries Del La Mer. Vi går en tur i trängseln genom gränderna. Här är en livlig kommers. Nästan allt går att köpa. Vi antastas av zigenartanter som vill spå oss; men vi avböjer vänligt men bestämt. På Camargue lever många Zigenare som boskapsskötare. Man berättade för oss att romer från hela Europa kommer att samlas till väldiga festligheter i Arles i juni. Där fick vi förklaringen till det stora zigenarlägret vid järnvägsstationen i Arles som jag berättat om tidigare.

I kväll är vi bjudna till Jean och Monica på provencalsk middag. Anna och Mats är också medbjudna. Vi välkomnas vid porten av Monica, som visar oss runt i deras vackra hem. Jean befinner sig tills vidare i köksregionen i färd med att ordna vår middag. Det här är första gången vi träffar Monica. Hon ger intryck av att vara en lugn, harmonisk och mycket karismatisk person. Jean däremot, äger nog inte Monicas lugn. Som infödd fransman har han en betydligt livligare framtoning. Han visade sig vara mycket påläst och kunnig, en utmärkt guide. Duktig även som fotograf och naturligtvis briljant som kock, hans profession.

Fler gäster är bjudna till middag. Efter en liten stund ansluter ett skotskt par, som hyr rum hos Jean och Monica. De har bilat runt under dagen och bland annat sett den stora motorvägsbron i Millau.

Efter välkomstdrinken vid poolen sätter vi oss vid ett vackert dukat långbord. Som förrätt bjuds vi på stora räkor på salladsbädd. Huvudrätten består av hackat kött, serverat på musselskal. Till detta dricker vi vin från Jeans och Monicas egen vingård. Efter huvudrätten är vi redan ganska mätta, men då kommer Monica in med en praktfull ostbricka. På brickan ligger ostar från Provence med omnejd, alla representativa för sitt lilla område. Monica berättar med känsla om ostarnas framställning och ursprung. Konversationen under middagen sker huvudsakligen på engelska med tanke på de skotska gästerna. Dessbättre blev jag och Birgitta bordsplacerade vid Monica och hade då möjlighet att föra en mer intern konversation på svenska. Som icke språkmänniskor kändes det betryggande. Vi fick ut mycket mer av kvällen på det viset, tycker vi. Till ostarna serverades vin av diverse sorter. Middagen avslutades med kaffe och kaka.

Under resten av kvällen fick vi mängder med tips om intressanta resmål och sevärdheter. Jean brukar ofta guida sina gäster i Camargue och trakten där intill. Han kände också väl till Cevennerna, vilket ju var bra eftersom Birgitta och jag hade planerat en resa just dit redan om två dagar.

Mätta och belåtna, om än något runda under fötterna, traskade vi så gatan fram i den ljumma vårkvällen, hem till vårt eget chateau.

5 maj
Efter frukost i solen på innangården åker vi in till Aigues Mortes, som ligger bara några kilometer från vår by. Som jag tidigare nämnt påminner staden till viss del om Visby, fast den är betydligt större. Den omges av en väldig ringmur, som är helt intakt. Man kan nog säga att Aigues Mortes är ett levande museum. Innanför murarna pågår i den medeltida miljön ett sjudande folkliv. Här finns mängder med affärer, restauranger och uteserveringar. Vi tittar oss omkring i stadens gränder, handlar souvenirer och annat smått och gott och avslutar med en bit mat på en av uteserveringarna.

Efter besöket i Aigues Mortes åker vi ner till havet vid Espiguette. Som jag nämnt tidigare utbreder sig här en väldig playa, reserverad för lokalbefolkningen. Inga turistetableringar är tillåtna här. Kilometer efter kilometer av sand och hav utan några störande hotellanläggningar; helt fantastiskt. På resan ut passerar vi stora, rosafärgade saltlaguner, där flamingos med svepande halsrörelser fångar den krill de lever av. I fonden ser vi enorma saltberg. Vägen ut kantas av hästrancher. Ridning på Camargues deltaland är sedan länge en stor turistattraktion. Vi ser grupp efter grupp av ridande turister anförda av erfarna Camarguesiska ryttare.

Väl framme vid playan vid Espiguette erfar vi att havet ännu är ganska kallt. Dessutom blåser en kraftig Mistral, som ofta här. Mats visar sig dock modig och tar sig ett rejält dopp. Ute till havs vindsurfar våtdräktförsedda ungdomar. Som drivmotor använder de jättestora och färggranna drakvingar, som effektivt fångar Mistralen och ger dem en väldig fart.

På kvällen tar vi i vanlig ordning vin och ost på takterrassen. Vi ser solen dala ner över byns hustak. Solen lämnar himlen i en något brantare bana här än hemma i Sverige, vilket gör att det skymmer snabbare. Med skymningen
försvinner svalorna och ersätts av fladdermöss.

6 maj
I dag åker vi till Pont Du Gard, några mil nordöst om Nimes. Vädret är bra och chevan startar klanderfritt och går som en klocka. Pont du Gard är ett enormt byggnadsverk. Man brukar populärt säga att två sevärdheter är ett måste när man besöker Frankrike: Eiffeltornet i norr och Pont du Gard i söder. Akvedukten byggdes av romarna runt Kristi födelse. Dess uppgift var att transportera vatten från bergsområdena norr om Nimes till staden. Den är byggd i tre plan med vattenkanalen överst. Totalt är den 50 km lång, dess längsta spann är 275 m och höjd över dalens botten 50m. Vattenkanalen och vägöverfarterna vilar på mäktiga valv uppbyggda av stenblock på flera ton. Hur bar man sig åt för att få dessa på plats?

Pont du Gard är en av de största turistattraktionerna i södra Frankrike. Här är massor med folk. Vi går en tur på de vackert iordningställda stigarna, äter en bit mat på en restaurang vid akveduktens landfäste, köper vykort och ställer sedan färden hemåt. Ännu en dag fylld av upplevelser är slut. Vi är minsann väldigt kulturella här nere.

7 maj
I dag är det söndag. Varje söndag året runt hålls en stor marknad i Lunel, en stad bara ca 15 km från vår by. Vill man se en riktig fransk marknad är den i Lunel nog den rätta, möjligen med undantag för den i Arles, som är ännu större. Under väldiga plataner, i anslutning till stadsparken, har man dukat upp med flera hundra marknadsstånd. Här säljs allt från fjäderfä och kaniner till det lyxigaste i klädväg. Hanteringen av höns och kycklingar är ingen trevlig upplevelse om man ömmar för levande varelser. Inget för djurrättsaktivister precis. I ett av stånden sitter en väderbiten, äldre man och säljer kryddväxter från Cevennerna. Han har verkligen förmågan att prata för varan. Folk flockas kring honom. Synd att man inte behärskar språket. Birgitta gör en del väskfynd, Anna och Mats köper några souvenirer och annat smått och gott. På hemvägen trasslar vi in oss i stadens gränder, men hittar så småningom ut på det stora vägnätet och hem till vår by.

8 maj
I dag är sista dán på Annas och Mats semester. Vi stiger upp tidigt i ottan för att hinna bila den 30 mil långa sträckan till Nice. Deras flyg går kl 10 från Nice flygplats. Större delen av sträckan färdas vi på högklassiga betalmotorvägar. Att använda dessa vägar är bra om man har bråttom, men blir ganska dyrt. Terrängen här i de östra delarna av Provence är verkligen kuperad. Bergen går ända ner till havet. När vi närmar oss Nice ser vi i fonden Alpernas snöklädda toppar över en grön bård av allehanda lövträd; en betagande syn. Vi hinner fram i tid och vinkar av Anna och Mats. De hade gärna velat stanna ytterligare en vecka. Provence tilltalade dem på alla vis.

10 maj
Provense avgränsas i nordväst av Cevennerna, en högplatå av väldiga kalkberg, egentligen en sydlig utlöpare av Centralmassivet, som upptar ett stort område i Frankrikes mitt. Cevennmassivet är känt för sin rika flora. Kalken gör att särskilt orkidéerna trivs bra här. Men på högslättens ängar kan man också träffa på en mängd andra rariteter som vilda påskliljor, narcisser, vildtulpaner, våradonis, endema cistrosarter och liljor, för att nu nämna några. Landskapet i Cevennerna är öppet med uppodlade eller fårbetade fält och ängar på högplatåerna. Bergens sluttningar beskogas av ädelkastanj och bok, men även av barrskog och då främst lärkträd.

En stor del av Cevennerna är i dag avsatt som nationalpark. Förutom områdets flora och fauna vill man värna om den cevenolska kulturen, som delvis levt kvar här ända fram till våra dagar. Bebyggelsen i bergsbyarna består av låga, grå stenhus med tak av skiffer från orten. Dörrarna är vackert utsnidade; ett signum för gården. Byborna själva kan nog tyckas vara mer eller mindre kulturmärkta, de också.

Robert L. Stevenson, författare till Skattkammarön, blev så bergtagen av Cevennerna att han företog en lång fotvandring genom bergsområdet. Detta tilldrog sig år 1878. I sitt sällskap hade han en åsna, klövjad med färdkost och övriga förnödenheter. I boken Resor med en åsna i Cevennerna beskriver han ingående resans strapatser. En stor del av skildringen upptas av de problem han hade med den trilskna färdkamraten, åsnan alltså, vilken visade sig ha en motsatt uppfattning om det mesta. Han skriver också om Camisarderna, en upprorisk protestantisk sekt som levde och verkade under 1600-talet i det katolska Sydfrankrike. Camisarderna fördrevs upp till de ödsliga bergsområdena i Cevennerna. Här utspelade sig hemska strider mellan katoliker och den lilla sekten, som dock till slut vi ge vika för övermakten.

Allt detta, och mer därtill, hade jag läst in före resan hit ner. När vi nu befann oss så nära Cevennerna var det självklart att vi måste resa dit. Vi startade ganska tidigt på morgonen. Dimmbankar låg fortfarande över våtmarkerna när vi med chevan lämnade vår by. Jean och Monica hade redan tidigare lämnat oss en noggrann vägbeskrivning. Vi siktade in oss på Florac som lämplig övernattningsort. Att göra Cevennerna på en dag var ogörligt insåg vi redan innan vi startade. Vägarna i bergen är krokiga och avståndet är, trots allt, ganska stort.

Första delen av resan går över ett svagt böljande landskap med i huvudsak vinodlingar. Först vid St. Hippolyte-du-Fort börjar man ana bergen. Terrängen blir allt mer kuperad och efter ytterligare några mil, framkomna till Velleugue och Esperou, ser vi Mount Aigouals väldiga massiv avteckna sig mot horisonten.

M. Aigoul är med sina 1567 m.ö.h. den högsta toppen i Cevennerna. Den får bli vårt första stopp på resan. Vägen upp till toppen är brant och slingrande. Nere vid bergets fot är sommartemperatur, med grönska och växter som hör den årstiden till. Efter hand som vägen stiger övergår sommarens djupa, slutna grönska till skir, ljusgrön lövsprickning i bokar och kastanjer. Efter ytterligare stigning börjar vägkanterna att lysa av blommande tussilago, vitsippor,blåsippor, narcisser och påskliljor. Slutligen framme vid topprestaurangen ligger stora snödrivor kvar i skuggpartierna. En resa i årstiderna, minsann!

Vid restaurangen är mycket folk. Parkeringarna är fyllda med bilar och bussar. Vi tar en fika på kaféet inne i toppstugan. Här är livlig kommers. Vackert träsnideri från trakten, vykort, böcker och broschyrer, diverse turistprylar och annat tingeltangel finns att köpa. Vårt tidigare konstaterande bekräftas också här; just att Frankrike är ett folkrikt land. Vart vi än kommer kryllar det av folk. Ändå är det inte semestertider nu.

Efter fikat tar vi, Birgitta och jag, en kort promenad i omgivningarna runt toppstugan. Naturen är ganska karg på den här höjden. Vi hittar några blommande narcisser; det är i stort sett allt. Var finns de av orkidéer prunkande ängarna som är så omtalade och som bland andra Monika Björk har talat om och fotograferat i sin utmärkta bok Vandringar i Europa? Senare har jag fått veta att växtligheten uppe i bergen kommer i gång först i juni. Vi är med andra ord för tidigt ute. Från bergets topp kan man, enligt uppgift, i siktigt väder se både Medelhavet och Atlanten. Nu ligger nejden runt berget i soldis, som omöjliggör en sådan tilldragelse. Promenaden blir dock kort. En isande vind drar över toppen. Vilken skillnad mot de milda sommarvindarna nere i dalen.

Vi fortsätter nu vidare mot Florac. Besöket i toppstugan har givit oss den erfarenheten att invånarna här uppe i bergen inte verkar vara så trevliga och gästfria som nere på slättlandet vid havet. Danade av det kärva klimatet, här är vintertid snöigt och kallt, visar de sig vara ganska inåtvända och trumpna. Kanske är de alla redan trötta på turister.

Vägen mot Florac blir allt smalare och krokigare. Tidvis går den över bergkammar med stup på båda sidor. Jag kan då inte låta bli att återge vad en engelsk dam på semester i Österrike skrev hem: Här är vägdikena flera hundra meter djupa. Vägräcken är på långa sträckor obefintliga, eller sönderkörda. Vi passerar små bergsbyar med små, grå stenhus. Nästan varje by har i centrum ett litet torg, där folk tar igen sig i skuggan under plataner och kastanjeträd. Det slår oss, när vi åker igenom detta pastorala landskap, hur annorlunda allting är här nere. Allt är på något sätt så spektakulärt och spännande; människorna, naturen, landskapet, maten, sederna. Hemma hos oss i Sverige är allting så måttligt, så lagomt, så till leda tråkigt. Det beror väl på att vi är hemmablinda, kan jag tro.

Vi passerar fjällängar, som dock ännu inte uppvisar den grönska och blomsterprakt som Cevennerna är känt för. Höjden är ca 1000 m över havet. Här är växtsäsongen sen. Vid en fikapaus på en av ängarna hittar jag flera blommande humleophrys, en liten orkidé. Dess blomma liknar honorna av en viss humleart. Så stor är likheten att den lyckas locka till sig hanar av samma art, vilka försöker para sig med blomman. Under den akten fastnar pollen på hannens kropp. Pollenkornen följer sedan med humlehannen till nästa blomma och pollinationen är ett faktum. Listigt, eller hur?

Efter ytterligare några mil på krokiga, smala vägar kom vi så fram till Florac, vårt resmål för dagen. Florac är en liten, mysig stad vid en porlande älv i en djup fjälldal. På ena sidan reser sig lodräta kalkklippor, liknande väldiga raukar; på andra sidan skogsklädda bergsluttningar.Vi tog en tur genom stadens branta och smala gränder. Här sluttar allting. Inte en kvadratmeter plan yta. Som överallt var här gott om folk. Inslaget av fjällvandrare var påtagligt. Staden är något av ett centrum och utgångspunkt för vandringar i fjällmassivet. Ganska snart hittade vi ett, som vi tyckte, ganska fint hotell. I hotellreceptionen stod en väderbiten, medelålders man. Hans kunskaper i engelska var obefintliga och våra franska dito likaså. Vi lyckades ändå förklara för honom att vi önskade ett dubbelrum för natten. Efter den långa resan var vi ganska hungriga. Med stor möda och uppoffring försökte vi få den väderbitne hotellreceptionisten att förstå vår belägenhet och önskan att få litet mat. Som tur var dök hans son upp. Han kunde några få ord engelska och allt löste sig till slut.

Efter inspektion av rummet gick vi ner till hotellets matsal för den efterlängtade middagen. Som timmen var sen fanns inte många rätter kvar att välja på i menýn. Det fick bli ett hopplock av vad som restaurangen hade att erbjuda. Vid bordet intill satt ett äldre, som det skulle visa sig, skotskt par. De iakttog oss och ömkade sig tydligen över vår prekära språkliga belägenhet, för efter en kort stund kom de till vår hjälp. På deras begäran flyttade kyparen över våra tallrikar och bestick till deras bord.

Kvällen blev trevlig, men en aning jobbig. Min och Birgittas engelska är inte så gedigen att den klarar en hel kvälls konversation utan att trötta utövaren. Det framkom under vår konversation att paret numera var bosatta i Frankrike. Han hade hus och bodde sedan trettio år tillbaka i Provence, hon hade sommarhus i Bretagne. Nu hade hon flyttat ner till honom mer eller mindre för gott. Hon föredrog det Provencalska klimatet före det Skotska, förklarade hon. På vår fråga om de som Britter blev accepterade av Fransmännen förklarade de att eftersom de är Skottar och inte Engelsmän, går det riktigt bra. De känner sig numera väl hemmastadda i Frankrike.

Det skotska paret var i sanning mycket trevliga människor. Vi diskuterade, så gott det nu gick, allt från politik till väder. De berättade för oss om intressanta platser att besöka i Cevennerna. Vi kom också in på franska språket och dess egenheter. De höll dock stenhårt på engelskan, som de framhöll vara mycket rikare på bland annat synonymer. Kvällen blev sen, men mycket trevlig tack vare dem. Uttröttade, efter resan på krokiga fjällvägar och efter flera timmars konversation på ett språk som vi inte riktigt behärskar, stöp vi så slutligen i säng.

11 maj
Dagen utanför hotellfönstret såg grå ut när jag lättade på gardinerna. När jag stod vid fönstret och tittade ut över omgivningarna fick jag plötsligt se en stor, ljus rovfågel komma flygande och sätta sig på ett klipputsprång på motsatt sida dalen. Snabbt ner i resväskan efter kikaren. Med hjälp av den kunde jag konstatera att det var en adult (fullt utvuxen) smutsgam. Jag hade inte räknat med att se den arten här.

Vid frukosten nere i hotellets matsal träffade vi åter det skotska paret. De var på genomresa söderut och skulle nu närmast till Nimes. Vi växlade några ord med dem, tackade för en trevlig samvaro förliden kväll, och tog så farväl. Vi själva var ju på färd norrut, så något samåkande var inte att tänka på. Att skiljas från personer man känner samhörighet med är jobbigt. Även en flyktig bekantskap kan skapa någon sorts vänskapsband. Nu visste vi, när vi stod där och vinkade farväl, att vi aldrig kommer att återse dem.

Innan vi satte oss i bilen för slutetappen på vår resa tog vi en promenad upp mot raukberget. Under kalkklipporna bredde stora, betade fjällängar ut sig. Ängarna var vackert gräsbevuxna, men saknade nästan helt örtvegetation. Förmodligen kommer örterna senare, kanske i början eller mitten av juni. Nu hittade jag en och annan Sangt-Pers Nyckel, samt några enstaka exemplar gul-ophrys, en liten orkidé. Jag hade nog förväntat mig ängarna
överfulla av blomster. Så blev det inte denna gång.

Medan vi stod där under de väldiga kalkklipporna fick jag syn på stora rovfåglar, troligen gamar, som svävade på uppvindarna längs bergssidorna. Stundtals såg jag samtidigt tio till femton exemplar som på väldiga vingspann spanade av branterna efter byte. Jag kunde inte då avgöra vad det rörde sig om för art, men har senare fått veta att det förmodligen var gåsgamar jag såg. Två olika gamarter på en och samma förmiddag; inte dåligt.

Vid lunchtid satte vi oss i chevan och startade färden mot Millau, vårt nästa längre stopp på resan. På slingrande alpvägar genom ett bitvis osannolikt landskap med kala vita kalkmassiv kom vi så, via Mende och Sévérac, till Millau.

Millau är en ganska stor stad på så där ca 20000 invånare. Den ligger vackert vid foten av Montpellier-le-Vieux. Berget reser sig med branta sidor över högslätten. Men i stället för att bergssidorna slutar i en spetsig topp, som vanligt är här nere, är berget avhyvlat så att krönet bildar en horisontell topplatå. Jag vill minnas att sådana berg brukar kallas taffelberg. Berget är känt för sin rika orkidéflora. Vis av tidigare erfarenheter under resan, vi är för tidigt ute, ger vi oss inte ut på några ytterligare botaniska utflykter. Vi har dessutom insett att det nog krävs lokal guidning för att hitta de bästa orkidélokalerna.

Millau är numera mest känd för den väldiga bron över floden Tarns ravin. Det är en så kallad snedkabelbro med sju spann. Bron invigdes 2004. Den är Europas högsta bro och världens näst högsta. Avståndet från marken i dalens botten upp till brobanan är hela 270 m. Den högsta pylonen (pelaren) mäter 340 m, alltså betydligt högre än Eiffeltornet. Längden är 2460 m. Det berättades för oss att det är en betagande upplevelse att färdas över bron en tidig morgon när dimman ligger tät över floden Tarn. Man upplever samma känsla som när man sitter i ett flygplan och svävar över molnen.

För att få en översiktbild av bron tar vi en slingrande byväg upp mot Montpellier-le-Vieux:s topp. På vägen upp möter vi på den smala vägen en stor turistbuss. Det blir att backa till närmaste parkeringsplats, en hissnande upplevelse. Allt gick dock bra och bilderna blev hyfsade.

Trötta och mätta på intryck från två dagars resa i Cevennerna sträckkörde vi från Millau via Montpellier till vår by Saint-Laurent. Färden gick över en mäktig högplatå med betade fjällängar, oändligt stora.

13 maj
Redan första veckan av vår semester fick vi av Jean och Monica veta att Lena och Gösta Linderholm skulle ha vernissage hemma hos dem. De bor under långa perioder här nere i Provence, främst då under den kalla delen av året. I visor, konst och böcker har de under flera år gjort Provence känt för oss Svenskar och andra. Vi fick samtidigt en inbjudan till denna tillställning. Till vernissagen skulle svenskar, nu bosatta i Provence och Rivieran, komma. Jag, för min del, var väl lite tveksam till om vi skulle platsa i den församlingen.

Alltnog, när dagen var inne satte vi på oss det bästa vi hade med oss och gick gatan ner till Jeans och Monicas hus, där vi gästvänligt mottogs av Monica. Deras hem är en fröjd att se. I den centrala delen av bostaden, omgiven av rum i olika storlekar, ligger innangården med skummande pool och med blommor av alla de sorter. Överallt hängde nu Lenas tavlor, färgglada, provenceinspirerade. Med en drink i handen minglade vi bland de övriga gästerna och försökte se världsvana ut. Här var massor med fina och trevliga människor. Vi kom i samspråk med flera som hade bott i Frankrike under lång tid och var nu aklimatiserade här nere. En av utlandssvenskarna, en kvinna nu bosatt i Montepellier, berättade för oss att det inte alltid är så lätt att leva och bo i ett främmande land. Hon hade bott här nere i 30 år, men kände sig ändå fortfarande som svenska. Når hon så någon enstaka gång åkte hem till Sverige, ja då kände hon sig som fransyska och uppfattades också som en sådan av omgivningen. Hon kände sig med andra ord inte hemma någonstans. Birgitta köpte ett par små tavelkort av Lena och fick på så vis en liten pratstund med henne. Hon är en mycket sympatisk person; tar alla till sig. Det kändes som om vi var gamla bekanta, fast vi aldrig tidigare träffats.

14 maj
I dag är sista dagen här nere. Packning och städning av hus och bil upptar hela förmiddagen. Den halvvilda katten envisas med att hoppa ner på biltaket från vinden så fort jag har tvättat bilen. Halm och svarta tassmärken över hela taket blir följden. Så småningom är dock allt klart, vi tankar bilen på utresan till flygplatsen, ställer av den på långtidsparkeringen och sitter snart i lufthavet på väg till Frankfurt. Väntetiden i Frankfurt är denna gång behagligt kort. Efter ett par timmars flygresa landar vi i Skavsta, där vi i den sena kvällen möts av en kylig nordvästan. Landskapet är dock vackert; sirligt vårgrönt. Vår resa är till ända denna gång, men minnena finns kvar.