Hej!

Är en kille på 23 år som funderar på att flytta till Malta och jobba på ett spelbolag där nere nu under våren. Lockar väldigt mycket då jag i nuläget inte har något speciellt att hämta i min hemstad och är rätt trött på vardagen. Dock är det så att jag är en person som är väldigt rädd för förändringar vanligtvis och gillar när saker är som dom alltid varit så att säga. Är väldigt rädd att jag ska komma ner dit och få en stor hemlängtan och sedan vilja hem där nere och bli deprimerad.

Är det någon som varit i min sits och tagit ett stort kliv utanför comfort-zone och t.ex flyttat utomlands och börjat jobba, hur gick det? Rekomenderar ni att bo på malta?

Malta låter som ett bra val att flytta till, ekonomin går väl ganska så bra där och så har du värme, sol och bad nästan hela året.

Har du nån gång rest själv förut? Hur länge isåfall? Var?

För att verkligen börja leva på riktigt så måste du våga att lämna din "comfort zone".
Det är då man kan utvecklas på riktigt som person. Face your fears to overcome them!

Börja att värma upp med att göra små förändringar. Sedan trappar du upp det stegvis. Till slut så kommer du att längta till Malta och ditt nya spännande liv.

Trivs du inte på Malta så är det bara att flytta hem igen efter ett år eller två. Då har du utvecklats som person och fått nya erfarenheter som kommer att hjälpa dig i din fortsatta utveckling.

Så vad väntar du på? Sätt igång och lev!!

Allt jag kan säga är att det är värt ett försök, alltid.

Du kanske träffar din livs soulmate eller lycka på annat håll?

Har du hemlängtan är det ju egentligen bara att resa hem igen? Allt som kostat dig är papperslappar och lite tid.

Tack så jättemycket för alla svar. Peppar mig verkligen till detta Vid min ålder är det väl dags att gå utanför min comfortzone






Jag har aldrig rest utomlands själv.

Kan du få ett sånt jobb där då?

Det kan vara läskigt och man kan bli ledsen/deprimerad och få hemlängtan men man får också en helt ny självkänsla, växer som person och har en ny erfarenhet i bagaget och helt ärligt; det värsta som kan hända är att du inte trivs och åker hem.

Jag själv har varit en ganska feg jävel i många många år och inte förens jag var över 30 började jag faktiskt utmana mig själv och göra saker som jag dragit mig för innan och helt ärligt; det förändrade hela mitt liv.

Skitpretto saker som iaf hjälp mig.
*Det värsta som kan hända är aldrig så farligt som du målar upp det.
*Alla andra har för fullt upp med att brottas med sina egna svagheter för att bry sig om dina.
*Ju mer du vågar desto mer får du tillbaka.
*Vad som än händer minns inte en jävel det om 100 år, så varför tveka?

Lämna konfortzonen annars kommer du sitta i din soffa om 30 år och ångra dig. Stanna hemma så har du inget att berätta för dina barn och barnbarn, om du någonsin får doppa vill säga. Stick till Malta, och om det får hemlängtan så kan du alltid simmar (eller flyga) till Sverige.

Nu har det inte gått 100 år än, men Hitler, Stalin, Pol Pot etc.

Napoleon? Jesus?

Chansen/risken att man blir en person som faktiskt blir ihågkommen av världen är tämligen liten samt att det de är ihågkomna för är inte de vardagliga sakerna som vi oroar oss för i onödan.
Ingen minns den där gången Stalin tog tunnelbanan åt fel håll, när Hitler höll ett tal med öppen gylf, när Pol Pot tappade ett paket kondomer i ICA-kassan eller Napoleon inte visste hur man skulle bete sig när man går igenom säkerhetskontrollen på en flygplats, osv osv.

Det är den "lilla oron" som ofta gör att vi avstår från saker.