Det kanske inte är den fulaste stad jag sett, men den som gett mig den mest idémässiga förnimmelsen av fulhet delvis också i kontrasten jämfört med kringliggande städer. Jag var på väg för att besöka de etruskiska gravarna i Tarquinia dit jag ännu aldrig kommit och ingavs det enfaldiga hugskottet att spontant hoppa av tåget i Civitavecchia, hålan där Stendhal var fransk konsul.
Staden låg folktom, det blåste kalltjyvigt in från Adriatiska havet och duggade, så jag gick och svepte jackan tätt kring mig längs med vägen utmed stranden och kände mig miserabel. I Italien har men det alltid trevligt och därför blev det en sådan blytung motvikt till allt det makalösa det landet har att bjuda på, som ingav mig nån slags perverterad förtjusning, vilken drev mig fram och tillbaka långsamt längs samma gata ända till det skulle bli försent att fortsätta till Tarquinia.
Nå, det ligger ett bulligt gammalt fort nere i hamnen och säkert hade jag kunnat ta mig bort till domkyrkan, men jag såg inget annat än fulhet och jag insåg, att jag aldrig skulle komma att uppleva en tråkigare dystrare dag på italisk mark. Efter några timmar satt jag mig på tåget tillbaka till Rom.