Intressant text.
Hur kommer det sig att du/ni trots allt stannar kvar där, bra jobb/karriär eller är det frugan som inte vill röra på sig? Låter som en jobbig vardag som man inte trivs i.

Japanerna är väl inte kända för att vara speciellt vassa på engelska direkt men någon japanska lär du nog knappast behöva kunna.

Heder till dig TS för att på ett bra sätt försöka beskriva japan och hur det är att leva där!
Intressant och lärorikt!

Vill själv försöka bidra med lite. Blir nog en lång text och dessa händelserna utspelade sig för ganska många år sedan, men är kanske aktuella fortfarande. Du och andra får gärna ge feedback. Hoppas att det blivit en förbättring.

Detta utspelade sig på slutet av -80 och början av -90 talet och skakade om både mig och mina utländska affärskompanjoner. Det handlar om hur Japanska företag och chefer beter sig och uppfattar sina anställda.

Deras inställning (men givetvis också produktionskostnaderna) gjorde till slut att vi bytte handelspartner till bl.a. Kina. Frågan är om det blev bra och om det är bättre arbetsförhållande där idag jämfört med japan, men den diskussionen passar bättre i en helt annan tråd.

För att förkorta historien, vilket jag måste, så upparbetade vi en bra kontakt med ett tillverkningsföretag i Osaka som skulle tillverka ganska svårtillverkade karosskomponenter till bilar.

Efter flera besök och förhandlingar började de med produktionen. Det tog nästan ett år av förhandlingar och många obligatoriska besök på ett stort antal nattklubbar. Blev nästan alkoholist på kuppen. Tyvärr blev man mer eller mindre tvingad till att följa med. Skulle setts som mycket oartigt om man inte gjorde det.

Helt uppenbart var att flera medarbetare, chefens undersåtar och sekreterare, helt enkelt var tvingade att följa med (utanför arbetstid givetvis, obetalt) och frågan var om det egentligen var någon som överhuvudtaget uppskattade det, förutom möjligen chefen som spelade ett spel om hur trevligt det var. Han verkade vara expert på falskt kallprat. (finns/fanns förmodligen t.o.m. kurser i det i Japan). Mer än hälften av sällskapet förstod f.ö. inte vad vi pratade om, då de var erbarmligt dåliga på engelska, som de flesta japaner var då och nog är fortfarande.

I vart fall anställde vi ett externt företag där som kontrollansvariga och som skulle kontrollera allt under produktionen och som rapporterade direkt till mig. Vid problem var jag tvungen att flyga dit och diskutera det med chefen.

Om det blev fel (vilket det tyvärr blev ganska ofta i början) skulle den ansvariga tillverkningsgruppen ställa upp i rad, upp till 40 st, gå fram till mig och först be mig om ursäkt en och en genom att gå fram till mig och buga och säga något på japanska. Efteråt gick de och fick en utskällning av chefen. Allt detta medan alla de andra anställda såg hela spektaklet i den tillverkningshallen. Vad jag förstod var det tydligen helt normalt för dem, men inte något jag var van vid och avskydde.

Efteråt blev det ett längre möte med chefen som med inlevelse förklarade hur usla de anställda var och egentligen inte kunde göra något bra överhuvudtaget utan att förnedras och kontrolleras, helst genom de spioner han var stolt över att ha i tillverkningsgruppen. På kvällen blev det efteråt obligatoriska nattklubbsbesök med de andra egentligen i grunden också fullkomligt usla anställda (sekreterare och underchefer).

Hela situationen med den återkommande förnedringen av de anställda och att chefen uppfattade dem som mer eller mindre ägodelar, samt att han betedde sig mycket orättvist mot dem, påverkade oss så pass att det blev allt för olustigt till slut. Efter några år valde vi som sagt att flytta produktionen till andra länder, men kanske blev det inte bättre ändå.

Har mycket mer att berätta, men slutar där för nu...

En snabb fråga angående att supa med chefen. Tycker ens chefen att det är kul? Eller förväntas han att dra med sig sina anställda ut? Är det någon sorts powertripp dom får? typ "haha jag kan tvinga dig att vara min kompis på obetald arbetstid?

När vi inledde förhandlingarna visste vi ganska mycket om företaget och dem om oss genom bl.a. många och långa fax. (det var så på den tiden), så när man träffades inledningsvis handlade det inte så mycket om affärer i början och var ganska segt. Man skulle snarare lära känna varandra "privat", vilket egentligen bara var ett spel. Många och ibland långa middagar med kallprat med honom och sekreteraren, som f.ö. var bättre på engelska och sedan med allt fler anställda efter hand. (Produktionschef, kontrollansvarig, personalchef mm.)

När förhandlingarna inleddes var det ritningar, materialkvalitet och tillverkningstoleranser m.m. som diskuterades, men det diskuterades inte så mycket med chefen då. Man lämnades över till andra, men chefen hade ändå kontrollen hela tiden.

Vet inte om du menar "inleda" eller "avsluta" affären. För vi gjorde ju båda.

Att inleda affären, att komma till ett affärsavtal, var ganska komplicerat och gjordes bl.a. genom en juristfirma som upprättade flera kontrakt. Att gå in på detalj i det är en ganska lång historia, men är mycket viktigt att göra. Skriva kontrakt alltså.

Ganska tidigt förstod vi att chefen var mycket tuff mot de anställda och det störde oss en del. Just inställningen att han verkade tycka att han ägde de anställda störde oss. Vi är ju också chefer, men har en helt annorlunda "Västerländsk" inställning.

Är Japanerna som vissa Européer? Man kan o förstår engelska, men istället för att försöka o köra på en knagglig engelska så låtsas man istället att man inte förstår och alltså inte tar chansen att "skämma ut sig".

Nej, men många förstår engelska i text bättre än andra delar. Det är hur man lär ut engelska i skolan som är problemet. Man fokuserar enbart på grammatik, stavning och glosor. Någon övning i att tala språket ges inte. Allt är bara en förberedelse till de nationella standardproven och senare intagningsproven till privatskolor och/eller universitet. Så bedrivs förresten all undervisning i Japan. Lärare i engelska är inte sällan dåliga på språket också.

Träffar du någon som faktiskt kan föra en konversation på engelska så har denne med största sannolikhet tagit lektioner på någon privat språkskola, sedan barnsben eller på äldre dar. En del pluggar utomlands också, i Australien, Nya Zeeland eller USA.

Sen ska man komma ihåg att engelskan är mycket olik japanskan och därför svårare att lära sig för en japan. Samtidigt är det japanska språket komplext med alla sina tecken och borde ta sin beskärda del från annan språkundervisning.

Hej TS, jag har bott här i 7 år och delar många av dina erfarenheter.

Jag bor själv i Tokyo nu men har tidigare pendlat in från en avlägsen stad ute i Chiba.

När jag bodde i Chiba uppskattade jag naturen och att folk trots allt var trevliga och gästvänliga. Men det var väldigt svårt att knyta an pga den språkliga barriären.

Här i Tokyo har jag ett par riktiga vänner. Både västerlänningar och Japaner. Men alla mina vänner är "västifierade". Vissa Tokyobor är extremt märkliga. I min trappuppgång finns det vissa som totalt ignorerar mig när jag hälsar godmorgon vid hissen. Andra är hur trevliga som helst.

I början trodde jag att det var någon form av rasism riktad mot mig. Numera tror jag att de hade betett sig konstigt även om jag hade varit japan.

Trots att jag har vänner här kan det vara ganska svårt att träffas ofta. Folk jobbar så vansinnigt mycket, och stan är så stor. Även fast jag bor nära Tokyo station tar det ganska lång tid att åka och träffa någon som kanske bor i Shibuya eller Shinjuku. På helgerna är man ofta halvt utslagen från jobb eller blöta fylleslag.

Jag har aldrig jobbat på ett japanskt företag och det är jag väldigt tacksam för. Trots det jobbar jag ganska mycket, men som tur är har jag aldrig behövt stå ut med konstiga japanska chefer (däremot galna klienter från HK).

Kul tråd, ska följa den.

Ska själv åka på utbytesstudier till ett universitet i Tokyo i höst... aldrig varit i Japan och kan ingen japanska alls (det är dock vad jag hade tänkt plugga under ett år). Några spontana tips angående... ja allt?

Du menar alltså att Japanerna anser att just det hårda i "hårt arbete" har ett egenvärde?
Vid närmare eftertanke går det rätt bra ihop med den bilen jag redan hade av japaner.

Maximal utdelning med minimal ansträngning är receptet på väl utfört värv.

Ja precis. Det handlar inte om att få nåt gjort utan bara att jobba hårt. Det verkar ha ändrats lite på senare år men är fortfarande en väldigt låg effektivitet. Inte som i Sverige när man förväntas få grejer gjorda inom ett tidsintervall, oberoende av hur hårt man jobbar. Jävla asiater.

Angående effektivitet,

Jag var gift tidigare, och jobbade ibland hemifrån samtidigt som min dåvarande svärmor var hemma. Hon var mycket kritisk till att jag satt med min laptop och jobbade i mina kallingar. Hon tyckte att jag borde jobba i kostym, även fast jag var hemma.

Hon brukade komma in i samma rum som jag befann mig i och börja dammsuga tip som tätt. Ibland flera gånger samma dag i samma rum. Hon var allt annat än resultatinriktad. Det viktigaste för henne var att det ska se väldigt jobbigt ut. Skitsamma om det blir rent eller inte.

Men, alla är absolut inte så. Min absolut mest effektiva kollega är japansk. Inget bullshit med honom, han jobbar på och blir förbannad om folk slösar tid på skit som inte leder någon vart.