Ja, som rubriken lyder.
Många pratar ofta om resmål som Bulgarien, Thailand och övriga Sydostasien, Europadestinationer och Medelhavsresor men sällan om exotiska destinationer.
Varför är gemene radhusfamiljen t.ex så främmande för att välja någon annan destination är Phuket som resten av grannfamiljerna redan varit på?
Varför är det kul att träffa fullt med svenskar på kanske exploaterade platser?
Är det tryggheten det hänger på? Varför vill man göra som alla andra?

Visst har världen blivit liten med tanke på att priserna sänkts och det är lättare att ta sig runt. Svenskar ser man ju numera nästan vart man än befinner sig i världen men borde man rimligtvis inte vilja försöka gå sin egen väg ändå? Svenska ungdomar är ju relativt äventyrslystna men trots allt samlas de flesta i Thailand, på Bali och övriga Sydostasien. Kanske för att det är billigt att resa där?

Personligen skulle jag aldrig välja ett resmål som Thailand eller Bulgarien. Dels för att jag inte har lust att stöta på grannfamiljen och dels för att jag inte vill göra som alla andra. Om det är en kostnadsfråga, varför sparar man inte längre och gör något unikt?

Det finns så mycket mer att se i världen än ovanstående ställen.
Tänk er Ushuaia i Eldslandet, Mongoliet, atollen Aitutaki utanför Rarotonga, sanddynerna i Namibia...det finns så många exempel...

Till sist vill jag säga att detta inte är kritik mot folk som gör charterresor enligt ovan. Jag försöker mest förstå fenomenet.

Det är Svenskt helt enkelt, att inta avika från det normala.
Har själv tänkt en hel del på det. Speciellt när "Svensken" ska till Asien så blir det Thailand bara, sen att Thailand är asiatiskt är en annan femma.

Priset spelar nog också in.

Många tycker nog att det är bekvämt. Transfer, hotell, guider och sån't är fixat när man kommer fram; man behöver inte tänka.
Personligen tycker jag charter kan vara helt ok, men inte varje resa kanske.

Värst tycker jag nog om folk som åker charter till samma resmål, samma hotell, vid samma tid år efter år efter år.

Om man har småbarn så väljer man nog gärna en destination och en resa som passar framförallt barnen.

De ställen du nämnde som exempel på spännande platser är kanske lite mer besvärliga att ta sig till med en 2-åring och en 4-åring.
De flesta radhusfamiljer är ju just det, barnfamiljer.

Jag tycker både charter och vanligt resande är kul, det beror lite på vad man söker och vill ha just när man ska resa.

Har dock inte varit på något svenskbetonat resemål på flera år men det beror nog på att jag inte åker från Sverige.

Frågan är om det verkligen är så mycket besvärligare som man tror.
Även hemifrån kan man förboka ett hotell på ett sådant ställe. Oftast innebär det "mer besvärliga" endast ett eller två fler byte med flyg eftersom charter oftast går direkt . Sen att dessa ställen inte har en "Bamseklubb"...det är ju en annan femma. Jag köper alltså inte riktigt detta argument.

Det är nog så som nån skrev tidigare att det är enklare men också tryggare
kansek att ha transfer å hotel fixat när man kommer fram.
Köper man bara en flygbiljett får man ju meka lite själv också, vilket jag tycker är roligare.

Men om man inte behöver tänka...hur kan man då njuta av vad landet har att erbjuda? Om alla turer är guidade och ställena samt folket utefter turen är anpassade till turisterna...hur mycket av det "riktiga" landet upplever man då?

Jag ska inte förneka att jag har själv varit på några charterresor. En gång till Miami, där jag bojkottade välkomstmötet med den medföljande välkomstdrinken. Alla utflykter gjorde jag dock på egen hand.

Det tror jag också.
Vad de går miste om mycket!

Jag är hjärtligt trött på wannabe-globetrotters som anser det vara ett självändamål att göra det så besvärligt som möjligt för sig, och inte är nöjda förrän de med ett självbelåtet flin kan skryta för släkt och vänner om hur långt in i urskogen de har tillbringat sin semester, och i en sidosats racka ned på alla som åker på charterresor.
Därför tänker jag åka till kanarieöarna, supa mig full varje dag i en hel vecka, bränna mig i solen dagligen och inte ha ett minne av någonting när jag kommer hem. Dessutom tänker jag vara stolt över det, och berätta vitt och brett hur bekvämt och avkopplande det var.

Jag håller med. Det är ju enklare att köpa en färdigpaketerad resa.
Men frågan är om det inte är mer värt att anstränga sig lite själv för att inte göra som alla andra.

En rolig och förvånansvärd anekdot:

Min pappa berättade att han kom tillbaka till sitt jobb efter att ha bilat genom Arizona, Utah, Nevada och kaliforniska öknen. Frågorna av arbetskamraterna om hur han haft det var få. Hans kollega kom tillbaka dagen efter från en resa till Krabi och engagemanget var enormt hos arbetskamraterna! Ojojoj, har du varit på Krabi? Hur var det? Berätta!
Även fast arbetskollegorna i detta fall inte kanske kunde relatera så mycket till de fyra delstaterna i USA, borde man ändå inte ha ett större intresse av att veta hur det var på ställen dit kanske vanlige medelsvensson inte åker till?
Jag ska använda retorikens refutatio och tillägga att min far är lika omtyckt på sin arbetsplats som hans kollega.

Om det passar dig så är jag glad för din skull. Som jag sa tidigare så kritiserar jag inte charterresenärerna utan försöker mer få mig en bild av varför det är så ovanligt att man inte går utanför normen så mycket.
Samtidigt...om man ska resa till urskogen på udda ställen så är man ingen "wannabe-globetrotter" utan snarare en "gonnabe-globetrotter".