Lägenhetsstandarden även i de risigaste områdena jag sett i Sverige är, jämfört med London och Bryssel (som är städerna jag bott i) väldigt hög. Det finns självklart lägenheter med "svensk" standard (dubbelglas, inget mögel, fönster som inte drar, golvbrunn i våtutrymmen och det ena med det tredje), men dessa brukar kosta något mer än genomsnittslägenheterna.
Även som EU-medborgare är det rätt krångligt att installera sig ordentligt med försäkringar, bankkonton och så vidare. Man måste ju göra allt från scratch och det är lätt att glömma saker eller missförstå formuleringar i kontrakt och så vidare.
Man ska inte glömma bort att man kommer från ett land där man, på gott och ont, blir omhändertagen likt ett dagisbarn. Du kommer som svensk aldrig hitta ett land där det är lättare att leva (nu menar jag kontakt med myndigheter, få igenom dina rättigheter osv) än Sverige, men så länge man är medveten om att man faktiskt kommer som nykomling till ett land där man måste lära sig hur precis allting fungerar från grunden så kommer man ha det lättare.
Jag har mött förvånansvärt många (unga) svenskar som bor eller bott i London som verkar tro att de bara flyttat till grannstaden. Konstant gnäll om hur det inte är som hemma, vägrar gå till tandläkare som inte talar svenska, klagar på att saker inte fungerar och verkar inte våga ta kontakt med myndigheter. Jag förstår mig inte på sådana personer...