Berg hav och himmel

Det blev förälskelse vid första ögonblicket; på charterresans sista dag. Jag hade förstås hört mycket väl om stället men tanken på Rhodosbornas kulturspråkliga tendens för överdrift och dramatik, gjorde att jag tog det med en nypa salt och dröjde med besöket.
Nåväl dagen var nu inne, sista euromyntet spenderat och bagaget i ordning och efter en rejäl grekisk hotellfrukost vid poolkanten kändes promenaden över kullen helt rätt.
En kort paus efter en något mödosam men mycket angenäm promenad uppför den branta stigen som sniglar sig i det timjandoftande karga landskapet, med inget annat är glesa åldrigt böjda fikonträd som solskydd. Här delas vägen i två, till höger en förfallen handskriven skylt på felstavade engelska visar vägen mot stranden; till vänster en liten blänkande vit vägkyrka av den sorten man påträffar ofta längst grekiska vägar. Till höger en nedförsbacke kantad av tallar, till vänster en ännu brantare, stenig, skugglös, ogästvänlig stig uppför kullen. Uppmuntrad av en tillfällig uppfriskande havsbris bestämmer jag mig för att anta utmaningen.
Det blev kämpigt, solen stod nu högt i sin himmelska bana, havsbrisen upphörde och stigen blev smalare och brantare. Stående under landskapets enda fikonträd, en åsna som med en slö och något undrande blick följde mitt kämpande uppför backen emedan cikadornas oförskämda sång hånade min övermodiga uppåtsträvan.
Väl på toppen, där vägen tar slut i en ravin över havet och medan jag hämtar andan, låter jag blicken drunkna ödmjukt i det stora pelagiska blått som sträcker sig framför mina värkande fötter. Här står jag ensam, mellan skön utsikt och dramatiskt fall, under denna eviga grekiska himmelen med bar överkropp som en antik grekisk havsgud, på områdets högsta punkt omgiven av obarmhärtigt solblekta snäckprydda cyklopiska klippor som en gång i tiden utgjorde den forntida havsbotten i Medelhavet.
Sorlande ljud av rinnande vatten gör min brinnande törst påmind och lockar till lönnen som frikostigt kastar sin välgörande skugga över höjdens stenhuggna mossbevuxna källa som bär en graverad inskription på arabiska. Ett par halvtama påfåglar uppmärksammar mitt närmande och vecklar fåfängt ut sina ståtliga fjädrar.
Jag sätter mig på ett marmorblock som lyser i solen och som visar sig vara en jonisk kapitäl. En fallen pelare i den grandiosa Neptunus helgedomen som en gång i tiden dominerade landskapet och som för länge sedan lämnat sin plats till ett litet anspråkslöst kapell vars asketiska långsmala helgonbilder hänvisar till Bysans. Kapellets låga stenmur, lämning av en fortifikation, bär fortfarande Johanniter-korset, skar av en orolig tid då ön utgjorde kristendomens utpost, ett tyst vittnesmål om öns medeltida herrar.
En viskande bris drar igenom lövverket och smeker mig ömt i håret. I ljudet av bladets sövande prassel brinner rökelsen i kapellet dvalande långsamt, den vita långsmala röken låter sig blandas med landskapets övriga dofter innan den sträcker sig mot himmelen tillsammans med musik och glada turiströster från en inte så avlägsen strand.
Solen börjar dala. Motvilligt reser jag mig och iakttar en avstannande sekund landskapet som verkar ändrat skepnad i eftermiddagens ljus. Nedför stigen tar jag mig långsamt fram, vid fikonträdet passerar jag åsnan och lägger blixtsnabbt, för att ingen skall se mig, beslag på några mogna fikon. Åsnan skriar skvallrande medan jag, befriad från dagens utmaning, med den färska färska naturupplevelsen speglad i ansiktet och med fikonen i famnen skyndar mig till charterhotellet där frun och barn ligger fortfarande och slöar vid poolkanten, under denna eviga grekiska himmelen på resans sista dag.